Dags att damma av löpbandet?

Snön har verkligen dumpat ner här de senaste dagarna och underlaget på mina vanliga springvägar är lite sisådär minst sagt. Det är förvisso plogat men det blir mjukt på sina ställen, halkigt fläckvis och väldigt gropigt – inget vidare ”springföre” således och tyvärr heller inte särskilt lämpligt att skumpa ut med cykel och vagn.

Igår var det måndag, vilket för mig betyder springdag, men jag gick runt och gruvade mig hela dagen och hade ett tag till och med bestämt mig för att stå över. Jag var verkligen så totalt osugen på att ge mig ut och knuffa vagn i snön, men så tog jag mig i kragen tillslut. Då hade det hunnit bli mörkt sedan länge och det var dags för Stinas sista eftermiddagslur. Jag bytte om, bäddade ner henne i vagnen och tände en pannlampa. Såklart var det lika härligt som alltid, när jag väl kom ut, men jag halkade till en gång och vred till ena knät lite olyckligt. Det känns dock bra idag så ingen större fara på taket ändå. Fast det är inte utan att jag blir lite sugen på att springa löpbandsintervaller faktiskt, hör och häpna.

Om du känner som jag så ska jag bjuda dig på ett upplägg som jag själv känner för att testa när möjlighet ges!

1-minutare

Satsa på ett tempo som känns högt, alltså snabbare än din jogging-fart, men inte full blås så att du blir stum. Snabbt men kontrollerat, helt enkelt. Ungefär det tempo du skulle hålla om det var ett 10-kilometerslopp. Det är långt kvar till tävlingssäsong så du behöver inte bränna krutet nu utan det här passet syftar till att låta kroppen känna på en högre fart än det vanliga vinterdistanstempot.

  • Uppvärmning; Jogging 10 minuter
  • Intervallblock; Löpning 12 x 1 minut i ett jämnhögt tempo (sikta på samma fart alla 12 intervaller) med 30 sekunder ståvila mellan varje
  • Nedvarvning; Jogging 10 minuter

Lycka till och berätta gärna om du testat upplägget! Jag brukar ha svårt att hitta rätt fart och går ofta ut lite för lugnt, vilket gör att i stället för att hålla samma tempo alla intervaller igenom så får jag stegra mot slutet för att det ska kännas som att jag faktiskt har tränat. Hur funkar du? Går du också ut lugnt eller är du tvärtom en sådan som blåser på direkt?

Vi drog till Sundsvall… igen!

Hej vänner! Jag hoppas att ni har haft en härlig helg. Vi drog till Sundsvall igen i fredags och har hängt där i spöregn hela helgen, samtidigt som vår gård hemma snöade in totalt. Det var nästan exakt en månad sedan vi tog in på Scandic Nord senast och den här helgen tog vi en repris på det, en present som Stina och jag gav pappan i familjen i farsdagspresent.

När vi kom hem igår eftermiddag var vår väg fram till huset borta. Det hade kommit runt fyra-fem decimeter snö under helgen (och ännu mer föll i natt) så vi fick parkera borta vid kyrkan här intill och snöpulsa med packning och allt fram till huset. Nu är vintern här på riktigt!

Skidvalla är inget jag kan skryta med…

Nu när vintern har kommit börjar mina flöden så sakta fyllas med skidåkning både utförs och på längden. Kyrkspåret i Åsarna, mitt favvo, pistades tidigare i veckan och Åre har öppnat sina backar. Skidstadion i Östersund har redan erbjudit åkning i flera veckor tack vara sparad fjolårssnö, men gissningsvis finns naturspår också när som helst.

I vanlig ordning imponeras jag över engagemang och tid som folk visar för att ta hand om sina skidor, alltifrån daglig vallning till säsongsprepp. Själv är jag en riktig latmask. Jag gillar att åka skidor men har mer eller mindre noll intresse för allt runtomkring. Därför åker jag klassiskt på skintech-skidor (en sorts vallningsfria skidor med ”päls” i fästzonen) och skateskidorna brukar jag be syrrans kille ”smöra på” några gånger per vinter. Suck. Mina skidor förtjänar sannerligen bättre, men med dåligt glid blir det desto bättre träning. Det är i varje fall så jag brukar försöka muntra upp mig själv.

Det har alltid varit såhär. När jag var barn åkte jag längdskidor hemma på gården i stort sett varje dag. Jag trampade upp mitt eget skidspår och lekte att jag var någon av dåtidens storstjärnor, ”Billan” eller Italiens Manuela DiCenta. Jag hade aldrig vallade skidor på träning. Däremot brukade pappa fixa så att någon av Åsarnas skidstjärnor vallade åt mig när jag skulle tävla. Jag kommer ihåg en gång när jag hade fått helt galet bra fäste, men var så ovan vid det att jag skällde ut pappa i en backe utmed spåret där han stod och hejade. Väl i mål visade det sig att jag hade vunnit. Eventuellt möjligen kanske var skidorna rätt bra ändå, fast jag tror att jag försökte hävda att jag hade åkt ännu snabbare utan fästvalla… 😂

Bilden i inlägget är från förra säsongen. Jag har inte premiärat ännu.

Premiärturen med Thule Chariot Sport som cykelkärra

Lifegoals. Att få hoja med sin kiddo

Så var det äntligen dags, och oj vad jag hade längtat efter den där premiärturen. Att få trampa i väg med Lill-Stina i vagnen bakom mig på cykel. Visst hade jag väl hoppats och hållit tummarna för att vi skulle hinna med både en, två, tre och flera turer innan det blev vinterväglag, men en får inte alltid alla sina önskningar uppfyllda, så är det bara.

Det var minus sex grader ute och eftermiddag. Vi hade redan varit ute på vår vanliga förmiddagspromenad men jag ville hinna nypa en liten stund till av dagsljus nu när dagarna är så korta. Min sambo fixade med rätt axel till cykeln tidigare i veckan så det var bara att plocka av joggingkitet och i stället trä in cykeldraget i vagnen, innan vi kunde ge oss i väg. Jag var lite nervös för hur det skulle gå faktiskt, det ska erkännas, så pass att jag nästan blev lite svettig innan jag fått på mig själv kläder och skor, barnet påklätt och ner i vagnen, och så sist men inte minst cykel och kärra ihop. Sedan kunde vi äntligen ge oss i väg.

LÄS GÄRNA: ”Hur har ni fått Stina att gilla barnvagnen”

Stina är en van vagnåkare men ändå var jag som sagt inte helt övertygad om att detta skulle gå bra. Plötsligt skulle ju jag vara framför vagnen, sittande på en cykel som med sina dubbdäck låter ganska mycket. Hon såg faktiskt en aning skärrad ut till en början men sade inte ett pip. Efter sju minuter hade hon somnat. Jag trampade runt nära hemma, ifall hon mot förmodan skulle vakna upp och bli skrämd av det nya, men allt gick toppen och efter ungefär fyrtio minuter började det bli mörkt och det kändes passande att avsluta den första turen i positiv anda.

Trots att jag höll ett riktigt snigeltempo, nånstans runt 13 km/h för det mesta för att det inte skulle bli alltför mycket vibrationer i vagnen, så gick pulsen upp på sina ställen. Jag blev dock mer svettig av förberedelserna hemma än själva cyklingen, så på det stora hela var det inte mer ansträngande än en lugn promenad. Jag körde visserligen bara där det var lätt kuperat, och tur var kanske det för det var oväntat slirigt trots att jag hade dubbdäck på cykeln. Jag fick trixa lite med sittställningen och åka bak ordentligt för att få fäste och driv på bakhjulet i de mindre backar som ändå skulle passeras. Vagnen väger ungefär 14 kg olastad, så med Stina och lite packning låg den nog runt 20 kg, men den är väldigt lättrullad.

LÄS GÄRNA: Första familjefyset

OBS! Som jag har skrivit tidigare så rekommenderas vagnen för cykling först från när barnet är sex månader och inte längre sitter fastspänd i ”vaggan” utan i vagnens ordinarie säte. Nu tänker jag som så att om jag håller ett lågt tempo och inte cyklar på hårt trafikerade vägar så borde det vara minst lika tryggt och säkert som vid löpning och promenad med vagnen, men alla får tycka olika.

Frågelistan om teknik

Jag hittade den här listan hos Anja alldeles nyss och hoppar på den direkt!

Vad är bästa grejen med din mobil?

Att den har allt! Sedan jag blev med iPhone för ett gäng år sedan har livet verkligen förändrats och förenklats. Tänk innan när vi hade olika enheter för det mesta. Vi hade bärbara musikspelare och kameror, vi betalade räkningar via datorn (minns ni ännu längre tillbaka när man satt med inbetalningsblanketter i ett block och postade allt i ett kuvert till banken?), vi hade kalender eller filofax osv… Nu finns allt i mobben och det passar mig perfekt. Jag började med iPhone 3GS och har nu iPhone X.

Sämsta?

Att vissa iPhone-modeller är så otroligt känsliga för kyla. Nu är min mobbe så ny att jag inte hunnit testa den riktigt ännu men iPhone 4 var katastrof. Den stängde till och med av sig på sommaren om det var en sval dag (typisk Jämtländsk sommar alltså). Min 3:a och 6:a har varit betydligt bättre på vintern.

Mobilskal?

Ett supertunt och transparent skal som är mindre halkigt än själva telefonen, och därmed förhoppningsvis minskar ”tappnings-risken” något.

Datorfodral?

Till min privata dator (MacBook Air) har jag ett brunt läderfodral. Det är inte riktigt min stil men var det snyggaste som fanns där och då när jag lite akut behövde köpa. Till jobbdatorn (Lenovo) har jag ett svart fodral med en rymlig ficka för laddare m.m. Numera använder jag sällan fodralen eftersom jag sedan ett par år tillbaka har en stor handväska från Michael Kors med inbyggt datorfodral mitt i väskan. Den använder jag nästan alltid i jobbsammanhang, förutom om jag åker tåg eller flyger och istället har ryggsäck. Då har jag antingen en från Haglöfs eller en från Craft, och de har också inbyggda datorfickor.

Hur organiserar du din mobil?

Jag jobbar inte med mappar utan i stället har jag sorterat mina appar så att de jag använder mest frekvent ligger på förstasidan. Jag grupperar dem så att allt som exempelvis har med foto eller ekonomi att göra ligger bredvid varandra. På förstasidan har jag som exempel min bank-app alldeles intill swish, mobilt bank-id, klarna osv.

Hur mycket skärmtid har du i genomsnitt per dag?

Vill inte veta! Det blir rätt mycket nu när jag har så många timmar i soffan med Stina varje dag. På eftermiddagarna sover hon ofta där och då brukar det bli att jag sitter bredvid henne och tar en kaffe och slösurfar.

Ditt bästa teknikhack?

Jag har nog inget. Dock vill jag skryta med att jag nog var tidigt ute med att fota med självutlösare på iPhone. Det var långt innan den funktionen fanns i den vanliga kamera-appen utan jag hade laddat ner en special för ändamålet. Jag fick många frågor om vem som tog mina bloggfoton på den tiden. Det var dock länge länge sedan och idag använder väl alla den funktionen på såväl kameror som i telefonerna?!

Vad använder du för kamera?

Numera nästan uteslutande mobilkameran faktiskt. Jag har både en systemkamera och en kompaktkamera, men jag är tydligen inte en tillräckligt bra fotograf för att jag ska få till bättre bilder med dem än med mobilen.

En app alla borde skaffa?

Vykortsappen från Postnord! Med den kan man skicka riktiga vykort, alltså sådana som kommer till mottagaren med snigelpost – det är ju så rackarns härligt (och sällsynt) att få sådana numera.

Hur redigerar du dina instagramfoton?

Om jag redigerar dem, för det gör jag inte alltid, så använder jag appen Snapseed.

En teknikgrej du saknar från barndomen?

Min pappa var egenföretagare och hade ett stort kontor hemma där vi hade alla möjliga teknikprylar som få av mina kompisar hade tillgång till. Tänk dig elektrisk skrivmaskin, en jättestor kopiator, fax och så sist men inte minst en räkneapparat med kvittorulle som var perfekt när man skulle leka affär.

Känner du dig beroende av sociala medier/din mobil?

Både ja och nej. Som jag skrev innan så har jag i princip hela livet i min mobil och skulle därför få svårt att klara av vardagen utan den. Men jag känner inget tvång eller beroende på ett negativt sätt. Jag är grymt bra på att stänga av eller låta bli att kika i mina sociala kanaler när jag känner att det inte är läge för det.

Bästa instagram story-filtret?

Jag använder ytterst sällan filter på stories.

Hur förhåller du dig till all hets och ångest som sociala medier kan medföra?

Här gäller det att ta ansvar för sin egen hälsa, även om det ibland kan vara svårt. Jag är rätt bra på att ha koll på vad jag mår bra och inte bra av, och rensar friskt därefter, men också jag trillar dit ibland och glömmer att jag aktivt måste välja och vraka. Det är på intet sätt konstant utan går i perioder var som stör eller inspirerar. Jag följer och avföljer beroende på hur jag mår och var jag är i livet. Jag har bloggat om att må bra på internet tidigare och här en fortsättning på samma tema.

Till minne av ett marathon

”Åren går men minnen består”, visst är det så en brukar säga?! Jag har sprungit marathondistansen 42 195 meter två gånger på tävling. Det var Stockholm marathon 2012 och 2013. Loppet går den första helgen i juni varje år och det brukar nästan alltid vara varmt i vår kära huvudstad just den helgen, vilket jag hade läst mig till innan min premiär 2012. Jag hade alltså packat därefter, både vad gällde kläder att ha under själva loppet men också under helgen i övrigt. Dagen innan gick vi runt på Skansen och jag kommer ihåg att jag frös så pass att jag blev alldeles stel och fick ont i ena höften.

När det väl blev dags att starta i loppet så bestämde jag mig i sista sekund för att behålla överdragsjackan på. Jag rev av mig tävlingslinnet med den fastnålade nummerlappen och drog det sedan utanpå jackan – ett beslut jag aldrig ångrade. Tvärtom. Tyvärr hade jag varken mössa eller vantar med mig, det hade behövts den dagen må ni tro, men jackan hade iallafall långa ärmar med en extra tygficka längst ner där det gick att stoppa in händerna. Trots det var jag stelfrusen när jag kom i mål. Det visade sig att temperaturen den där junidagen aldrig kom högre än fyra-fem grader och det bjöds på såväl iskallt regn som några hagelskurar.

Om du vill läsa hela historien om den dagen och hur jag upplevde loppet så hittar du den här. (Året efter var vädret något helt annat, och jag sprang i shorts. Ett ganska kort inlägg om det loppet finns också).

Jackan jag hade den där dagen för sex och ett halvt år sedan är den här, som fortfarande finns kvar i garderoben. Jag har sprungit, cyklat, åkt längdskidor och haft den ibland till vardags under åren som har gått. Trots många timmars användande är den i princip helt osliten, den ser nästintill ny ut än idag. Med reflexdetaljer, och vindskyddande tyg på framsidan, är den användbar i många olika förhållanden.

Jag tog ut den i förmiddags på ett löppass till minne av det där maratonet. Temperaturen låg strax under nollan, inte alls särskilt mycket kallare än den dagen, och jag hade målsättningen att prova på det maratontempot jag höll den gången.

Sett till var jag befinner mig nu så var jag snabb på den tiden. Under loppet 2012 höll jag en snittfart i 4,2 mil som ligger ungefär en minut och tjugo sekunder SNABBARE än jag brukar hålla nu på 5 kilometer. Tanken med mitt löppass idag var således att under en endaste av de fem kilometrarna försöka hitta den där gamla mara-farten. Jag gick inte efter klockan utan försökte känna den i kroppen och tittade först efteråt var jag landade in.

Hur tror du att det gick? Nja, jag underskattade tydligen hur snabb jag var förr. Jag bommade nämligen kilometertiden med ungefär 20 sekunder, men bättre lycka nästa gång. Så länge det finns liv finns det hopp… har jag hört 😜

Typiskt dålig tajming

Folk har gnällt om avsaknaden av snö länge nu. Jag har jublat inombords. Det går inte att säga sådant högt, att en inte vill ha snö alltså. Då blir en väl totalt utfryst eller nåt.

Men såhär är det. Jag är mer än nöjd med vädret som varit nu, framförallt sista veckan då det varit kallgrader men snöfritt. Skogsstigarna och grusvägarna hemomkring har varit helt perfekta för mtb och framförallt för att springa med barnvagnen. Jag vill inte ha särskilt mycket snö i år av den enkla anledningen att jag vill fortsätta njuta av mina och Stinas löpturer och jag har sett så mycket fram emot att få börja cykla med henne i vagnen också.

Apropå det med att cykla med vagn. Jag vet att det rekommenderas först från att bäbis är 6 månader på grund av vibrationerna, men jag tänker såhär att vagnen är okej för löpning redan från 1 månad. Håller jag då ett lägre tempo, liknande det min sambo håller när han springer med Stina, så kommer cyklingen inte vara skadlig för henne på det viset. Jag har ingen ambition om att få världsbäst träning utan jag ser fram emot att få börja cykla med henne för att det utökar våra möjligheter att vistas utomhus på dagarna. Jag tänker mig lite lätt och lugnt trampande bara ett par gånger i veckan. Träna får jag göra när Stina hänger med sin pappa, då jäklar ska jag köra hårt alltså. Jag har redan sett ut en fin backe som jag tänker att jag vill cykla intervaller i nästa gång en lucka öppnar sig.

Så kom vintern…

Så kom snön igår. På samma dag som min cykel utrustades med tillbehören så att det ska gå att koppla på och dra vagn. Missförstå mig rätt, jag gillar snö och vinter men det var så rackans typiskt dåligt tajming. Såklart går det att både springa och cykla med vagn vintertid, men just nu ligger temperaturen runt nollan, snön mer eller mindre vräker ner och det är bara så moddigt och tungstyrt så det finns inte. Jag som var så ofantligt sugen på att ta premiärturen med cykel och vagn, men tror helt enkelt att jag sparar det till en lite finare vinterdag. Jag sprang ett pass igår i varje fall och kände mig så ofantligt supercool och världsbäst efteråt, sådär som jag alltid gör när väderförhållandena är riktigt risiga. Det bästa träningsvädret är dåligt väder, för då bryr jag mig aldrig om ifall det går dåligt eller om det känns tungt i kroppen. Det enda som spelar roll är att jag varit en tuffing som trotsat de dåliga förhållandena.

Extremt nöjd efter en tung 5-kilometare i snömodd

Den uppmärksamme kanske noterar att jag har satt på ett skydd på vagnen? Det är alltså inte det vanliga regnskyddet som är transparent utan sedan några dagar tillbaka har jag ett annat skydd på. Stina har inte kommit till ro i vagnen på ett tag, inte mer än korta stunder, och jag började misstänka att hennes syn blivit för bra så att hon hellre sitter och kikar än somnar in. Mycket riktigt, jag började med insynskydd i förra veckan och nu somnar hon snabbt igen. I fredags kom en notis i min mobil, från en app som jag har laddat ner för att följa bebisars utveckling, och där står att under den fjärde fasen (som Stina är i nu) så får hon markant bättre syn och kan ta in hela omgivningen, till skillnad från tidigare då hon såg som bäst på ca 20 centimeters avstånd.

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”

När det är ”flurväder” (läs: snöyra) så springer jag i stort sett alltid med en buff som skydd för hals, haka, nacke, kinder och bakhuvud, oavsett om temperaturen ligger runt nollan, som igår, eller om det är betydligt kallare. På så sätt märks inte väder och vind av lika mycket, tycker jag. Till det kör jag pannband vid mildgrader, som byts till en mössa om det är kallare, samt en jacka som står emot både vind och väta samt ett par vintertights, alltså som är lite tjockare och har en lossad insida.

Och ja, jag är precis så nöjd efter passet som jag ser ut. Trots snön.

Grymt flow på lilla slingan!

Vissa dagar svarar kroppen så himla bra, ofta när en minst anar det. Känner du igen känslan?

Den senaste veckan har min sömn inte funkat lika bra som vanligt. Inte på grund av Stina utan jag har helt enkelt inte kommit till ro. Det har tagit tid att somna och djupsömnen har inte riktigt infunnit sig. Jag har en klocka som mäter min sömn och jag brukar, trots amningspauser under natten, få ihop runt åtta timmar totalt även om det blir upphackat. Den senaste veckan har jag snittat nånstans mellan 5 och 6 timmar bara, vilket satt sig lite på humöret. Jag var väl inte precis Sveriges charmigaste flickvän i helgen om vi säger så. Jag tror att det beror på att jag varken tränade eller jobbade speciellt mycket, jag var helt enkelt inte tillräckligt trött varken fysiskt eller mentalt.

Igår bestämde jag mig för att ta tag i saken och köra slut på kroppen. Jag hade planerat en timme hårdkörning på mtb med nära nog maxpuls. Av olika anledningar kom livet sedan emellan, som det kan göra ibland när amning, sovstunder, sambons långpass och julgranleverans till mamma inklusive restaurangbesök och ännu mera amning och sömn ska rymmas på en eftermiddag. Helt plötsligt fanns det bara typ 20 minuter över. Det var såååååå nära att jag kastade in handduken och stod över, men jag hade ju förberett och var redan ombytt, cykeln stod klar ute och på hallgolvet låg hjälm, mössa, vantar och vintercykelskor med skohorn, så egentligen fanns det inget att tveka på. En liten lucka är ändå en lucka!

Sagt och gjort! Jag bestämde mig för ett varv på lilla slingan i full blås. Ingen uppvärmning, ingen nedvarvning, bara trampa för allt vad jag mäktade med. Det går att köra sig sopslut på så kort tid ska ni veta, i varje fall i luftrören…

Jag pinnade i väg för allt vad jag var värd. Sist jag körde slingan fixade jag varvet på lite drygt 20 minuter, nu satsade jag allt på att putsa den tiden. Jag kämpade och kämpade på första halvan som går uppför, och hade hög puls och blodsmak i munnen redan efter fyra minuter. Det här blir tufft, tänkte jag, men vägrade vika ner mig. När jag sedan svängde vänster ner i skogen började det roliga. Stigen var lätt frusen och ruskigt snabbkörd. Det började skymma och sikten var sisådär, men det blev bara en extra morot till att öka tempot ytterligare. Jag körde riktigt bra utför och litade helt och fullt på cykeln (Stumpjumper ST = magiskt bra skogsmaskin). Plötsligt sladdade jag ut på grusvägen och spurtade för allt vad tygen höll sista kilometern hem. Klockan stoppade på strax under 18 minuter, en tid jag bara har gjort en enda gång förut och då var jag egentligen i betydligt bättre form än jag är nu. Det är tre månader sedan Stina föddes och antalet cykelpass sedan hon kom är färre än antalet fingrar på mina händer.

Så vad är i så fall framgångsreceptet? Jag skulle säga att det är min skalle. För plötsligt är jag så jäkla taggad på att köra hårt och pressa mig, vilket är många år sedan sist. Om det här håller i sig till nästa sommar kan det bli riktigt, riktigt kul att tävla. Jag älskar att tävla annars också, men eftersom jag sällan tränar hårt har jag inte så mycket att kriga med när det är dags för lopp. Fortsätter vintern såhär med denna motivationstopp så kommer jag att vara i min livs bästa cykelform 2019 – det kommer att bli så jäkla skoj!

Hur kändes det efter arton minuter fullt spett då? Jo tack, tre-fyra timmar efteråt hade jag fortfarande en brännande känsla i luftrören och hostade värre än en längdskidåkare med astma efter femmilen.

Årets bästa-lista

I morgon kliver vi in på det här årets sista månad, december. Det betyder att vi bara har 31 dagar kvar av 2018. Märkligt och häftigt på samma gång. Det här är mitt första år utan pappa men också mitt första år med en dotter.

Nu var det dock inte alls sådana djupa saker jag skulle snöa in på idag utan det faktum att det börjar bli dags att knyta ihop säcken. Första steget på den vägen tar vi idag när jag tänker lista mina bästa (läs: mest använda och/eller bekväma) träningsgrejor!

Salomon S-lab Sense 7 sitter skönt på foten!

Årets bästa sko:
Det kanske är lite orättvist att välja nyinköpet Salomon S-lab Sense 7, för de är absolut inte mina mest använda träningsskor sett över hela året, men jag är sjukt nöjd med dem. De är rent ut sagt skitsköna OCH snygga, vilket inte är helt oviktigt. Jag springer i dem ungefär två gånger i veckan.

Gammal men grymt skön tröja från NIKE

Årets bästa träningströja:
Här fick jag tänka till rätt länge men landar nog in i att det blir en långärmad, tunn och superskön med huva, från NIKE, som jag använt massor både under graviditeten eftersom den är så stretchig, och nu efteråt.

Preggotights från powerwoman

Årets bästa inomhusbyxor:
Alltid träningstights. Det spelar egentligen ingen roll vilka. Under graviditeten var favoriterna mina preggotights från Powerwoman, och nu är det ett par helt vanliga svarta från NIKE som Lars fyndade till mig på XXL-rean.

Årets bästa utomhusbyxor:
Samma som ovan. Tights alltså. När det är kallt ute har jag antingen underställsbrallor innanför, eller så använder jag vintertights som har flossad insida.

Löparjacka i en större storlek lämnade plats för gravidmagen

Årets bästa löparjacka:
Det får bli en Craft-jacka i mintgrönt (eller ljusturkos?) som jag köpte i våras. Den är en storlek för stor för att jag skulle kunna ha den med gravidmagen, men den funkar fint nu också. Dock är den lite kall för denna årstid men med en löparväst över funkar den året runt.

Superstretchigt underställ från Karitraa med låg midja

Årets bästa underställ:
Craft gör grymma underställ. Jag har flera olika modeller och de funkar året runt. På sommaren som enda plagg över en sport-bh och vår, höst och vinter med förstärkningsplagg över. Men just i år så blir det faktiskt detta från karitraa. Jag har två set i olika färgsättningar och jag använde dem extremt flitigt under graviditeten då de satt så bra och utan att klämma på magen.

Årets bästa strumpor:
GoCoco. Gillar både deras ankelstrumpor samt skidstrumporna i ull.

Årets bästa sport-bh:
Jag har i massor av år kört på en basicmodell från NIKE som jag fortfarande gillar massor, men av praktiska skäl så använder jag just nu mest amnings-bh:ar. Favoriten kommer faktiskt från H&M. Den håller brösten på plats oväntat bra till och med vid löpning. I vanlig ordning väljer jag en tight storlek (har XS på den fastän jag har S på överkroppen annars) för att jag vill att brösten ska klämmas fast så bra som möjligt.