Säga vad en vill om hemmajobb…

Men idag var det i varje fall riktigt fint att kunna ta en halvtimmes lunchjogg på favoritstigarna i skogen på hemmaplan!

I övrigt är jag inget större fan av jobba hemifrån. För egen del alltså. Jag älskar konceptet som sådant, jag älskar möjligheten ATT kunna välja det och jag gillar så mycket när andra hittar ett lugn och en ökad trivsel med sitt jobb och arbetsuppgifterna när de upptäcker att det funkar bättre hemma. De fördelar jag ser för egen del är framförallt det här med att jag har närmare ut i naturen och därför känns tröskeln lägre till att komma ut och nypa lite friskluft och dagsljus på lunchen. För det är jag ärligt talat riktigt riktigt dålig på när jag är på kontoret. Idag var det ett par minusgrader, vindstilla och såhär guldsoligt som det varit så ofta i november i år. Som jag skrev till mamma häromdagen, det är som om naturen försöker släta över det här med pandemin och liksom sätter plåster på våra sår genom att ge oss en novembersol som glöder som jag aldrig upplevt den något gång förr.

Lunchjogg i glödande novembersol

Men i övrigt alltså. Jag är såååååå mycket mer effektiv när jag får stänga in mig på mitt lilla lilla kontor i stan och bara grotta ner mig i det som ska göras. Jag älskar att komma in i flow och glömma både tid och rum. Jag älskar att jobba fredagseftermiddag och in på kvällen och höra hur kontorshotellet där mitt rum ligger töms på folk och mörkret drar in. Både utomhus och inomhus. Belysningen i lokalerna är till stor del med rörelsedetektorer så i takt med att alla går hem så lägger sig både ett vilsamt mörker och en frid. Då jobbar jag som bäst.

Där är hyggligt coronaanpassat där också. Ytterdörren är låst sedan i våras för att minimera utomstående i lokalerna. Jag vistas bara i mitt lilla rum och har egna bestick, kaffemugg osv. Det jag nyttjar av de allmänna utrymmena är toalett. Jag har alltså inga kollegor på plats utan jag jobbar helt på distans till min verksamhet just nu (eftersom vi har reserestriktioner internt i företaget sedan i våras), vilket passar mig alldeles utmärkt.

Fast jag jobbade mycket hemifrån för två år sedan. När Stina föddes var jag officiellt föräldraledig i 4 månader men jag jobbade lite då och då tillsammans med den grupp jag hade då. Stina var 6 dagar när hon var med på sitt första videolänkmöte. När jag började jobba ”på riktigt”, dvs när L gick på föräldraledighet så gick vi omlott och jobbade deltid båda två. Då jobbade jag i princip uteslutande hemifrån. Det var guld att slippa sitta i bilen och köra bort tid när en bara ska jobba några timmar. Då var det toppen!

Hur funkar du, är det bäst hemma eller att vara fysiskt på plats på en arbetsplats, eller är det kanske just mixen och möjligheten som är det optimala? Eller har du ett yrke där det inte går att välja? Det svingar ju åt båda håller så att säga. Vissa yrken går inte att göra hemifrån men sedan finns det ju även arbetsplatser som i spåren av pandemin stängt ner och de anställda mer eller mindre tvingats vara hemma hela tiden sedan i våras. Berätta gärna om hur det ser ut för dig och hur du upplever det.

Gammal bild från mitt hemmakontor, fotat våren 2018 då jag har Stina i magen

Coronatråkigt?

Lite att göra? Frågades det på Facebook idag med en uppmaning om att fylla i de påbörjade meningarna med ett ord som börjar på första bokstaven i ens förnamn.

Jag nappade fast tar det här i bloggen istället.

Jag heter: Sara

Jag vill ha: solsken

Jag är rädd för: saltvattenskrokodil*

Jag har: sprungit

Jag har inte: streptokocker

Jag sjunger: sånger

Jag liknar djuret: struts (för visst har väl de långa ben?)

Jag är: She Rides-ambassadör

Jag älskar: Stina

Jag bor i: Södergård

*Jag kunde inte komma på något som jag var rädd för med rätt begynnelsebokstav så jag googlade djur på S och hittade saltvattenskrokodilen. Efter att ha läst om den så är jag benägen att stämma in i påståendet. De blir 6 meter långa… Vilka monster…

Min lilla träningskompis

Tänk ändå om jag hade loggat alla timmar vi har gjort tillsammans under de här åren. Ja, hon har ju hunnit fylla 2 år under den här långa bloggpausen i höst. Det är helt galet vad snabbt tiden har gått ändå.

2 år och otaliga mil har den rullat vår multisportvagn – Thule Chariot Sport. Inte en sekund har jag ångrat att jag valde den mest påkostade versionen av chariots, såklart skulle vår lillpingla åka med den bästa möjliga komforten. Och så många timmar som hon fått åka i den! Vi har promenerat, sprungit, cyklat och skidat. Timme ut och timme in. Medan vi var föräldralediga både L och jag på deltid fick den ofta rulla ett par timmar flera gånger om dagen när vi båda ville passa på att träna under hennes sovstunder.

Den har blivit rejält sliten, inte undra på det. En del saker har gått sönder och fått bytas ut under åren. Och nu vill jag passa på att tipsa (är ej sponsrad men Thule hör gärna av er, blink blink) om att det går att köpa reservdelar på i princip allt på Thules egen hemsida. Där finns sprängskisser på vagnen in i minsta beståndsdel och så klickar du hem det du behöver. Leverans kommer till ditt närmsta paketombud på några dagar. En hel del omfattas även av Thules garanti och då får du grejorna hemskickade efter att du gjort en reklamation där du köpte vagnen. Också smidigt.

Numera sover Stina bara en gång på dagtid, och snart är väl kanske också det ett minne blott, nu när hon blivit så stor?! Jag tänkte faktiskt på det i helgen när jag cyklade med henne där bak att det kanske inte kommer vara så värst många fler gånger ändå som jag kommer att trampa med en sovande snutta. Förhoppningsvis kommer hon uppskatta att åka i vaket tillstånd också, men vem vet…

Hon & jag
Little cutie

Så kom det sig att vi hamnade i Åre (igen)

Tänk hur livet bara blir ibland! Jag tror inte speciellt många skulle kalla mig impulsiv och det är definitivt inte ett ord jag skulle använda för att beskriva mig själv, men ibland slår det till. Det där impulsiva draget. Så var det den där dagen i början på juni när jag fick upp en lägenhetsannons från en mäklarfirma i Åre i mitt instagramflöde och klickade på den.

Resten är liksom historia. Eller hur är det nu en brukar säga? Fastän också lite knasigt. Vi skulle ju ha en fjällstuga, gärna lite ensligt belägen. Liten och gammal nånstans i Klövsjö-Vemdalsfjällen. Kanske runt Storhogna. Visst har vi pratat om Åre också massor av gånger fast då om ett permanentboende. L bodde till och med här i byn i början när vi hängde, innan vi var ett par. Om jag minns rätt sålde han sedan den lägenheten 2007. Och ja, kraven vi haft var att vi skulle kunna cykla, skida och springa i princip direkt från dörren utan att behöva lasta grejor i bil och förflytta oss. Easy does it, liksom. Och det har vi nu. Enkelheten.

Det var väl egentligen precis det jag föll för. I sekunden jag insåg att bostadsrätt i fjällen passar oss rätt bra eftersom vi redan har ett hus och en gård som vi inte är speciellt sugna på att fixa med så skulle en stuga bara bli ytterligare ett projekt som ger konstant stress och dåligt samvete. Nu har vi ett eget krypin i Åre-Björnen med fjället som granne. Cykling på Åre XC arena rakt över vägen. Längdspåren några hundra meter bort. Det är absolut inte perfekt men det är fasikens så himla rätt precis just nu.

Jag sitter uppkrupen i ett soffhörn med Stina snusandes och småsnarkandes i den lilla sovalkoven intill. Ett stearinljus brinner stämningsfullt på soffbordet och jag har precis druckit en kvällskopp kaffe (vilket jag troligen kommer att ångra om någon timme). Det är första gången Stina och jag är här utan L. En mamma-Stina-helg. Det är mysigt. Jag kopplar av här på ett helt annat sätt än hemma. Det beror nog mycket på att här är så litet. Det är lätt att hålla ordning och rent och fräscht. Det är liksom inte så många måsten som pockar på uppmärksamhet. Livet är enkelt här. Sova, äta, vara ute, kramas och mysa massor såklart, motionera. Läsa böcker. Det är ungefär det och det räcker gott.

Men tillbaka till juni. Kommer du ihåg hur allt var? Vi hade reserestriktioner i Sverige. Åre hade stängt ner för flera månader sedan och var nästan tomt. Alla säsongare hade fått lämna och framtiden var oviss. Ingen visste om turismen skulle komma igång alls under sommaren. En del ville sälja sina boenden, och just så var det med den här lägenheten som ganska snabbt skulle bli vår.

Jag såg annonsen och visade den för L. Textade lite med Emil och Maria som har lägenhet i samma område sedan flera år tillbaka och så vips hade jag bokat visning inte bara på en utan två lägenheter. Vi ordnade med barnvakt och så körde vi upp en fredag eftermiddag efter jobbet. Först tittade vi på den här, en rätt nyrenoverad, ljus och fräsch liten en med sovalkov. 32 kvadrat. Sedan en i grunden likadan men i mycket sämre skick. Badrummet behövde i princip renoveras omgående och resten var rätt nedgånget det också. Utgångspriserna var i stort sett desamma. L, som gillar att göra klipp, var sugen på renoveringsobjektet. Jag som var intresserad för att ha någonstans att spendera semestern – årets med start bara några veckor senare – ville ha något inflyttningsklart. Det krävdes inte jättemycket övertalning. Klart vi båda ville kunna nyttja den redan i år och inte spendera ledigheten mitt i ett bygge. Vi la ett bud. Några hundra tusen under utgångspriset. Mäklaren var inte jätteimpad men återkom ändå ganska snabbt efter avstämning med säljaren. Vi gick halva vägen var och affären var i lås. Vi skrev papper samma dag som regeringen gick ut och meddelande att reserestriktionerna skulle lättas upp. Vad som hände med den andra lägenheten? Jo, den stack i väg i pris och såldes till slut för några hundratusen mer än vi gav. Ibland ska en ha lite tur med tajmingen.

Björnen är verkligen i mellansäsong. Några cyklister är fortfarande i området men det går inte att jämföra med den mängd som var här i juli. Snön låter vänta på sig så det dröjer några veckor till innan skidsäsongen drar igång. Det är lugnt, det är fint och idag snudd på helt magiskt. Jag tror aldrig någonsin förr att jag har upplevt novemberljuset så guldglittrande som i år. Är det coronaeffekten tro? Att en liksom ser det vackra mer i det lilla? Eller är det bara mera sol i år än i november generellt? Jag minns liksom november mest som grått och mörkt. Stina och jag gick upp på ”Nallefjället” i morse och mötte solen på berget. Marken var frostig och frusen, perfekt att gå där nu, sommartid är där väldigt blött bitvis. Och fastän träden tappat de flesta löven var vi ändå inbäddade i ett orange skimmer. Jag hade längtat den här turen hela veckan och jag blev inte besviken. Tvärtom.

Häng med i #SOMMARUTMANINGEN med She Rides

Är du sugen på att köra intervallpass på cykeln och vill ha tips på upplägg? Eller tryter träningsmotivation och inspiration såhär i semestertider? Då kan du haka på sommarutmaningen som nu ligger ute på She Rides 🥳

Sommarutmaningen pågår i fyra veckor och består av fyra olika träningspass framtagna av ingen mindre än She Rides grundare Jessica Clarén, elitcyklist, coach, inspiratör osv. Träningspassen ligger uppe under evenemang inne i facebookgruppen She Rides och är alltså fyra till antalet. För att delta behöver du ladda ner appen Intelligent Cycling. Skapa ett konto och logga in – det är helt GRATIS. Scrolla ner en bit på startsidan till du hittar She Rides och klicka där så ser du samtliga våra träningspass. Vilket du ska köra vilken vecka ser du i evenemangsbeskrivningarna här på Facebook. (Givetvis får du köra alla pass när du vill, men för att delta i #sommarutmaningen så kör du veckans pass).

Det spelar ingen roll om du cyklar landsväg, mountainbike eller inomhus. Appen kan synkas bland annat med en smart trainer och/eller med Spotify för en komplett träningsupplevelse, men när du deltar i #sommarutmaningen väljer du själv om du genomför passet uppkopplad mot någon annan enhet eller om du går på känsla och instruktioner i appen. Alla deltagare är med och tävlar om fina priser! Häng med du också!

Cykla MTB med små barn

#cyklandesmåbarnsföräldrar

I förra veckan så la jag ut en bild i några av She Rides facebook-grupper på när jag och Lars, min sambo, var ute i skogen och cyklade stig och där L har lillpinglan sittandes i stol framtill på sin MTB. Som alltid när jag lägger ut sånt i mitt eget flöde också så kom det in en hel del frågor både i kommentarerna och i PM direkt till mig, vilket jag tycker är superkul. Det finns helt klart ett stort intresse där ute för att kunna cykla tillsammans i familjen och därför tänkte jag skriva ett inlägg om det här, svara på de vanligaste frågorna som vi får och berätta lite hur vi upplever att det fungerar. Om vi kan bidra till att få fler cyklande småbarnsföräldrar att ta med sina små barn ut på hoj från tidig ålder så gör vi det mer än gärna! ?

Scrolla ner så kommer frågorna och svaren! Har du sedan fler funderingar så är du varmt välkommen att höra av dig till mig, antingen i sociala medier eller via e-post till sara@sherides.se

VAD KÖR VI MED FÖR STOL?

Det här är förstås den absolut vanligaste frågan vi får. Många är nyfikna och vill köpa. Svaret är att vi har en frontmonterad stol från Thule (modellen heter Thule Yepp Mini), men det finns förstås många andra alternativ också. Googla gärna runt lite och läs tester. Har du möjlighet så provcykla någon annans. Just den här modellen funkar för små barn upp till 15 kg, enligt tillverkaren.

HUR MONTERAS DEN?

Stolen fästs med en adapter under/runt styrstammen kan vi säga. Själva adaptern sitter sedan där permanent men stolen tar du enkelt bort eller sätter tillbaka med ett enkelt handgrepp, så du kan köra med din MTB även utan barn och stol. Du kan köpa till extra adaptrar för att ha på flera cyklar, om du till exempel vill kunna flytta stolen mellan fler familjemedlemmar.

Tillverkaren skriver att stolen passar ”de flesta cykelmodeller” och hur det är med den saken vet jag inte direkt, det jag kan säga är att den inte passade våra cyklar speciellt bra i varje fall. Men det beror ju på geometrin på cykeln. Vi har den på en Specialized Stumpjumper och vi har valt att kapa av fotstöden på stolen då de helt enkelt inte fungerade ihop med framgaffeln. Det gick inte att svänga… Detta kan alltså vara värt att kolla upp innan en slår till, alternativ beställ hem från en shop där du har returrätt, om du inte vill modifiera den så att den passar som vi gjorde.

HUR GAMMAL MÅSTE BARNET VARA INNAN DET GÅR ATT BÖRJA?

Rekommendationen från tillverkaren är tidigast från 9 månader. Bilder här ovanför är från förra sommaren, så det var innan Stina hade fyllt 1 år (nu är hon drygt 1,5 år). Jag tror så här att när det är lämpligt att börja nog varierar en del utifrån barnets fysiska mognad, för det finns ju inget direkt stöd för nacken i den här stolen. Stina var rätt tidig med att kunna sitta själv på golvet, jag tror vid ungefär 5,5 månad, så hon var stark och stabil i rygg och nacke tidigt (däremot dröjde det till hon var 13 månader innan hon gick själv längre än mellan möbler eller personer). Hon åkte första gången i stolen när hon var runt 10-11 månader. Ett barn som blir stark senare i rygg och nacke behöver troligen (?) någon extra månad på sig  innan man tar mer än kortare och långsamma rundor på slät asfalt. Jag tror att jag läste någonstans nu att tillverkaren skriver att det är bra att rådfråga barnläkare/BVC om barnet är under 12 månader, men det hade jag inte sett när vi köpte så det gjorde inte vi…

GÅR DET VERKLIGEN ATT CYKLA I SKOGEN?

Ja! Nu när Stina är så pass stor och orkar hålla huvudet stadigt även när det guppar riktigt ordentligt så fungerar det (för henne) bra. Sedan är det kanske lite bökigt för den vuxne, men låt mig återkomma till det längre ner… Min sambo har kört både rotiga stigar (typiskt för våra Jämtlands-skogar) och där det är stenigt. Men såklart inga långa sträckor utan vi bryter av med mjukare stig och grus-/asfaltsvägar.

Kom i håg att skydda barnet så gott det går från kvistar, stensprut och liknande – använd glasögon eller gogglar. Det finns ju en anledning till varför vi vuxna kör med glasögon när vi cyklar MTB och såklart behöver vi tänka på samma sätt för våra små, även om vi har stänklappar/skärmar monterade på cykeln. Kläder med långa ärmar och långa ben kan nog också vara bra för att skydda huden från grenar och stenar som sprätter upp lite då och då.

HUR ÄR DET FÖR DEN VUXNE DÅ?

Låt oss säga såhär, att det beror nog på flera faktorer. Dels vilken typ av cykel en har men också längd och proportioner på sin egen kropp. Vi har som sagt stolen på en Specialized Stumpjumper, i storlek M. Den cykeln är lite för stor för mig egentligen, jag har själv en i storlek S men jag kör denna ibland också, utan stol alltså, utan större problem. Däremot kan jag inte köra med stol och Stina. Jag når nämligen inte riktigt runt och fram till styret… Eller ja, jag kan hålla i det men när jag ska svänga så räcker inte armarna till riktigt.

Min sambo är längre än mig så han når fram men särskilt bekvämt sitter inte han heller. Sedan så gör ju stolen att knäna på den vuxne inte går att ha rakt framåt, så som en annars cyklar, utan en får vinkla ut dem utåt.

…SIST MEN INTE MINST, NÅGRA RÅD PÅ VÄGEN!

Alla barn är olika! Hur länge de orkar sitta (läs: har tålamod) fastspänd och skumpa runt skiljer sig åt rätt rejält. Både mellan olika barn men också för samma barn från gång till gång. Det kan därför vara klokt att hålla sig någorlunda nära hemmet eller utgångspunkten för att kunna avbryta inom rimlig tid innan missnöjet blir allt för stort. Annars kanske risken är att cyklandet blir förknippat med något jobbigt, och det är i varje fall något jag för egen del försöker undvika. Så börja med korta, korta svängar hemomkring om barnet verkar lite skeptiskt och låt gärna någon annan familjemedlem cykla framför.

Nu har vi cyklat i över en timme vid flera tillfällen utan att Stina gjort minsta tecken på att vara less. Tvärtom sjunger hon och pladdrar på om ditten och datten. Ofta pekar hon hit och dit och vill vara den som väljer stig. Ibland om jag hamnar bakom så kan hon ropa på mig, för oftast kör jag före på stig.

Förra året så ledsnade hon betydligt snabbare. Vi brukade då ha med en napp för att hon skulle vara nöjd en stund till, men då var det max 30-45 minuter som kändes okej. Var vi på längre turer så sov hon ofta i cykelkärran först och sedan satte vi henne i stolen och så fick hon åka fram sista biten hem ?


Listan om yta

Jag vet att jag har gjort något liknande ett par gånger förut, men nu är det dags igen. Jag ÄLSKAR Marie Hammarberg – @stilkontot_ – på instagram och sparade ner den här listan för ett tag sedan för att kunna plocka fram vid tillfälle. När jag dessutom lyssnade på Jessica och Saras podd häromkvällen, som också hade tema yta, så blev jag såååå inspirerad. Nu kör vi!

Hur lång tid gör du dig i ordning på morgonen?

Det tar inte många minuter vill jag lova! Jag lägger extremt lite tid på mitt utseende sådär till vardags, dagligen, utan det blir mera ”stötvis” kan man säga. Jag går regelbundet till frisören och det tar 2-3 timmar varje gång, och så lackar jag naglarna ungefär en gång i veckan, men som sagt dagligen gör jag nästan inte nåt… Morgonrutinen innehåller tandborstning, påklädning och möjligen ett par drag med hårborsten, men det sistnämnda är bara ibland. Sedan 1-2 minuter för ögonbryn och fransar.

Och inför en utekväll då?

Först och främst är utekvällar knappt något som existerar i mitt liv. Jag är ingen kvällsmänniska. Men OM det inträffar så handlar det kanske om 5-10 minuter utöver det jag gör på morgonen.

Vad har du för sminkrutin?

Smink… alltså jag känner redan här hur jag har en sådan där liten inneboende tant som sitter på min axel nu och protesterar mot ordet. ”Smink är sådant som teatersmink. Makeup heter det!” Den lilla tanten är en föredetta chef till mig från tiden när jag jobbade med doft, hudvård och makeup. Tro det eller ej men faktum är att jag gjort en och annan brudmakeup i mina dagar, även om det faktiskt är en 15 år sedan eller så… Shit pommes frites vad åren går!

Men tillbaka till frågan om min MAKEUP-rutin. Jag fixar ögonbrynen med en penna från Anastasia och så lägger jag ett lager mascara på den övre fransraden. Thats it. För ett par år sedan hade jag mikrobladat mina ögonbryn, en form av tatuering, och hade lösfransar, så då gjorde jag ingenting alls på morgonen. Tyvärr bleks mina bryn snabbt så trots att jag mikrobladat två gånger så är all färg borta nu.

Och hårrutin?

Jag tvättar håret mycket sällan. Jag är en torris, så pass att jag kan få atopiska eksem, så min hårbotten producerar inte mycket fett alls. Mitt hår är också torrt i sig men extremt starkt, tjockt och tåligt, så det kan gå veckor. Ibland många veckor, mellan att jag tar vatten i håret. Men när jag tvättar så schamponerar jag minst två gånger med ett återfuktande schampo från Sebastian (HYDRE, den med turkos text) och sedan lägger jag i en reparerande hårmask från samma märke.

Jag går till frisören ungefär var 6:e vecka. Färgar utväxten varje gång och klipper ungefär varannan gång eller vid behov.

Hudrutin?

Jag är väldigt mån om min hud genom att jag är så torr. Hela min uppväxt slet jag med att inte ha bra produkter så när jag väl hittade rätt så har jag varit noga med att inte slarva med bra produkter. Dock är min känsliga hy gladast när jag rör så lite som möjligt så jag tvättar ansiktet när jag duschar, vilket vanligen är på kvällen efter träning, och sedan använder jag serum och ett riktigt maffigt nattbalm. På morgonen rör jag helst inte ansiktet alls. Tvättar jag mer eller smörjer massor blir jag lätt rödflammig, får plitor och torrfläckar. Så för min del gäller less is more.

Produkter som jag använder regelbundet är rengöring och serum från Eneomey och nattbalm från Decleor. Om jag duschar och tvättar ansiktet dagtid så smörjer jag med en dagkräm från Biotherm. Sedan har jag masker och lite annat som jag kör med ibland. Peelings och andra rengöringar likaså. Hyllorna i mitt badrum är välfyllda, men som sagt det är bara mina ”basprodukter” som jag använder dagligen.

Om du bara fick använda en sminkprodukt, vad skulle det vara?

MAKEUP heter det för faan!!! ? Ögonbrynspenna – LÄTT!!!

Vad är din favoritprodukt just nu?

Nattbalm från Decleor. Inte bara just nu utan mer eller mindre konstant de senaste 19-20 åren… Ända sedan jag först kom i kontakt med det då jag jobbade på en spa-salong i början på 2000-talet och de tog in märket. (Storhogna Högfjällshotell & Spa).

Vad önskar du att du var lite bättre på sminkmässigt?

Suck. Makeup. Bra fråga. Kanske på att faktiskt lägga en make lite oftare. Jag är bara så rackarns lat. Det är det som det handlar om.

Är du ofta osminkad?

Ja, typ jämt ju. Om vi bortser från bryn och fransar. På helgerna använder jag inte mascara och inte alltid brynpenna heller.

Ett absolut smink-nej?

Nu kommenterar jag inte smink-ordet mer, okej. Även fast tanten fortfarande sitter på axeln och ropar högljutt. En sådan där kaka med foundation och puder i ett som man ska liksom dutta på med en medföljande svamp. Nej fy bubblan va inte det är bra på min hud. Det krackelerar något alldeles rysligt och ser så tillgjort och faktiskt teatersminkigt ut (så nu var det kanske rätt ord ändå).

Ett sminktips tack?

Lägg fokus på att fixa brynen. Ett par välformade ögonbryn ramar in ansiktet och så mycket mer behövs egentligen inte enligt min mening. Jag gillar den sportiga och naturliga looken på mig själv OCH andra!

⭐️⭐️⭐️

Det var listan det! Låna den du också vettja och länka in mig eller lämna en kommentar här så att jag kan få läsa, det skulle vara superkul! ?

Så som jag trivs bäst numera! Au naturelle med markerade ögonbryn och ett tunt lager mascara endast på den över fransraden

Cykling i vårt avlånga land

I förmiddags fnissade jag lite för mig själv. Sverige är verkligen fantastiskt på många sätt, inte minst för att vårt avlånga land bjuder på allt från slätter, fjäll och kustlandskap till tallskog. Just nu även på både sommar och vinter. She Rides ambassadör i söder, Lina Tjäder, cyklade idag mitt bland grönskande ängar och solgula rapsfält. När vi skulle iväg här hemma hade precis en liten hagelskur dragit förbi och temperaturen orkade knappt kämpa sig upp över nollan. Jag fick köra i vinterjacka och lobstervantar…

Men det gick bra ändå. Och jag konstaterade nöjt att bland det bästa med ett riktigt gött träningspass är kaffet efteråt.

Oh yes, I LOVE COFFEE.

Cykelvåren är här!

Nu tinar allt så sakta fram. Värmen kommer. Tussilagon blommar. Fåglarna kvittrar och bäckarna porlar. CYKELVÅREN ÄR HÄR!

Dubbfritt och skogsstig. Sopade gator och snabbhoj. Pigga ben som så sakta börjar kännas som de ska efter 6 veckor helt utan träning i början på året när förskolebacillerna tog mig med storm. Lungor och luftrör som börjar bli vana vid ansträngning och som visar små tecken på samarbetsvilja.

Jag skulle kunna vara så jävla bitter över min kassa fysiska form, och okej då det finns stunder när jag är det, men allra allra mest just nu är jag bara glad och tacksam för att jag är på rätt spår igen.

…för CYKELVÅREN ÄR HÄR! ?