Förra veckans

God morgon! När det här inlägget publiceras sitter jag om allt har gått som det ska på ett flygplan påväg till Stockholm – igen! Jag var ju nere nästan hela förra veckan också på möten med en branscharbetsgrupp som jag sitter med i, strategidagar med styrelsen och lite annat smått och gott. Idag väntar dock något helt annat, jag ska faktiskt på kurs i strategiskt friskvårdsarbete, vilket jag ser mycket fram emot. I övrigt hopps jag på en något lugnare vecka med bland annat välbehövligt arbete på kontoret, She Rides kickoffen på onsdag kväll, jobbresa till Sollefteå/Kramfors och så rutinkoll hos barnmorskan. Men innan jag kastar mig över det så tar vi som vanligt en tillbakablick på…

Förra veckans motion

För en gång skull skötte jag vardagsmotionen rätt så bra. Bäckensmärtorna (foglossning) har varit betydligt bättre än den senaste månaden så jag har kunnat gå lite längre sträckor (läs: typ 2-3 kilometer) utan att få alltför ont. Det går visserligen långsamt, men jag tar mig framåt och samlar på mig steg. Gott så. Vad gäller ombytta pass så har det väl varit lite sämre, men ingen katastrof. Jag hann inte till gymmet men skötte mig ovanligt bra på ett hemmastyrkepass istället och cyklat har jag också gjort, en stigmysrunda och en grusvägs- och asfaltstur.

Förra veckans besvikelse

Det måste vara mitt livs första smoothiebowl, som jag köpte på Arlanda i fredags eftermiddag efter en lång och ganska pressad jobbvecka. Jag satte mig ner på ett fik, lade upp mina flodhästfötter (sååå svullna) på en stol, lutade mig tillbaka mot soffans mjuka kuddar och var så redo för att njuta en stund. Började skeda i mig av bowlen och så var den inte ens god. Nä, min första smoothiebowl imponerade inte, så nu lär det dröja innan jag testar igen.

Förra veckans lättnad

Vi hade strategidagar med styrelsen och som så ofta annars var det dags att avverka dem på en Birka-kryssning. Vi är partner till Birka och passar därför på att förlägga en hel del möten på båten. För mig, som alltid har haft problem med åksjuka och sjösjuka och har det än mer sedan jag ramlade och slog huvudet illa i Sälen 2012, så är det något av en utmaning varje gång. Dag 2 på kryssen, ungefär vid 10-snåret eller däromkring när båten går ut på Ålands-hav igen på väg tillbaka mot Stockholm är alltid värst och det är ju precis då våra möten brukar vara som mest intensiva och där en behöver vara pigg, alert och kunna prestera. Yippie! Det är precis då jag brukar ha en mage som snurrar runt, en ansiktsfärg som är grön och bara en enda tanke som snurrar i huvudet – JAG MÅSTE KRÄKAS. Med ett preggoillamående som fortfarande kommer och går så såg jag inte direkt fram emot resan, men vet samtidigt att det inte är någon större mening att gå och grubbla, utan en får ta det lite som det kommer. Jag hade kommit ihåg att ladda med postafen (åksjuketabletter) för en gångs skull, har tidigare mest provat åksjuketuggummin som inte alls fungerat på mig då min tunga har domnat bort och illamåendet har varit lika intensivt som vanligt. Men alltså denna gång, wow säger jag bara. Visst kände jag av det lite grann, men det var inte alls på samma nivå som jag fått vänja mig vid utan jag kunde behålla fokus på ett bra sätt.

Förra veckans chock

När jag glad i hågen släpat upp min preggokropp och en stor resväska uppför trapporna till lägenheten på Telefonplan på onsdagskvällen, och upptäcker att nyckeln inte sitter på min nyckelknippa. Jag räknar nycklarna om och om igen men den finns inte. Jag är utelåst och utan ström i min mobil. Suck. För den som undrar så hittade jag nyckeln senare under veckan. Nyckeln, som sitter på en egen nyckelring, hade fastnat längst ner i fickan på min ullkappa och liksom hakat fast i en söm där och på något sätt lirkats loss från min stora nyckelknippa. Slutet gott allting gott ändå.

Förra veckans familjehäng

Det blidde morsdagsfirande med grillbuffé hemma hos mig igår kväll! Elin stod för förrätten, jag för själva grillbuffén och Emma för efterrätten. Det finns få saker som slår att få ha alla nära och kära samlade.

På onsdag är det kickoff med She Rides

Ut på tur, aldrig sur! Det var en perfekt kväll för lite stigmys i skogen

I kväll har jag varit ute och trampat slingan som vi har tänkt att vi ska köra på onsdag kväll med MTB-gänget på vårt She Rides Östersund/Åre Kickoff-event. Om du har missat det så hittar du förresten mer information här. Stigarna har torkat upp riktigt fint och det är bara på ett par tre småsnuttar som det är lite lerigt uppe i skogen. Med tanke på att väderleksrapporten lovar fortsatt sol och varmt väder så törs jag nästan utlova att det kommer att bli en riktigt mysig tur, så häng på vettja! Om du precis som jag kan vara lite sådär att du gärna vill veta vad du ger dig in på innan du anmäler dig så passade jag på att fota lite ikväll. Scrolla nedåt så får du se lite av vad som väntar på onsdag. Sedan skyndar du dig bums in på Facebook och söker upp vår grupp där (om du inte redan är medlem i den) och anmäler dig, så ses vi snart.

Vi som ska köra MTB samlas klockan 18 vid Brunflo kyrka. Det går bra att parkera vid kyrkan, församlingshemmet eller kyrkogården och så möter Erika och jag upp med cyklarna här. Det är skyltat till kyrkan nerifrån E14, så det bör inte vara några problem att hitta.

Vi rullar tillsammans hela gruppen i lugnt tempo, först längs asfalten ner mot byn innan vi viker av vänster upp mot skogen på den här fina stigen. Här går det svagt uppför, men turen kommer inte innehålla några branta backar – varken upp eller ner – så alla kan hänga med oavsett cykelvana, kondition och dagsform.

Förutom fin skogsstig så kommer vi även att rulla en bit på den här fina grusvägen. Här gäller att hålla sig på sidan och vara uppmärksam, det är nämligen en populär sträcka för intervallträning, och då menar jag inte bara för cyklister eller löpare utan framförallt för häst med kusk i sulky.

Vi kommer att trampa runt i markerna vid stenbrotten som bjuder på spännande natur. Dessa dammar påminner lite om Blanktjärnarna till färgen. Kanske vill du stanna för en fotopaus? Det går hur bra som helst, vi har inte bråttom.

Sedan ska vi tillbaka nedåt igen och det bjuds på fin, flowig skogsstig. Efter en stund möter vi det första rotiga partiet på hela turen, det är inte speciellt långt eller svårt, och sedan blir det fint och lättcyklat flow igen på det sista stigpartiet…

…innan vi kommer ner förbi kohagen och når den här grusvägen. Nu är det inte långt kvar innan vi är tillbaka vid kyrkan igen. Där kan den som känner sig nöjd med kvällen hänga med hem till mig och förbereda fikat. Resten av gänget får åka ett eller två varv till i fri fart på slingan, och så möts vi sedan för gemensamt fika och då hoppas vi att landsvägsgänget också har anslutit.

Visst kommer du med på onsdag?

God morgon lediga lördag!

Ahhhh, tänk att jag får vakna och ha det såhär bra en helt vanlig lördag i slutet på maj! Solen skiner, allt är grönt och jag dricker morgonkaffe ute på altanen. Jag somnade som en stock igår kväll direkt när jag lagt huvudet på kudden men vaknade istället klockan 05:00 och kände mig pigg. Vet dock att det går över efter ett tag så jag slog igång en ljudbok och låg och myste en stund. Efter ett tag kunde jag småslumra lite fram till halv åtta-åtta. Nu ska jag ta dagens första promenad, men ville bara kika in en sväng och säga hej!

Om du ser ”dagens första promenad” och undrar vad sjutton jag håller på med så läs hälsotips från en diabetiker så förstår du. Det här med flodhästfötter är inte kul… 

Kaosvecka

Puh. Shit pommes frites. Suck. Alltså du anar inte hur skönt det var att få komma hem i kväll. Den här veckan blev inte alls som tänkt utan jag har flaxat fram och tillbaka hejvilt och flugit mellan Stockholm och Östersund. För att göra en lång historia kort så i onsdags kväll när jag kom till lägenheten på Telefonplan efter att ha släpat min preggokropp och resväskan upp för trapporna (det finns hiss men jag tjurar på) så finns inte lägenhetsnyckeln på min nyckelknippa. Jag fattar ingenting och går igenom nyckel för nyckel om och om igen. Den finns inte där. Jag lägger ner knippan i handväskan. Tar upp den igen och gör om samma procedur. Om och om igen. Tillslut ger jag upp och inser fakta, jag är utelåst och min mobil har laddat ur. Tack och lov har jag ström i datorn så jag går ner och sätter mig på perrongen, laddar mobilen via datorn och börjar kolla hotellrum. Det finns inget hotell på vettigt avstånd med vettig prissättning där jag kan bo i två nätter. Efter mycket om och men blir det billigaste alternativet att flyga hem igen, och så ner idag. Och hem. Och nu är jag trött, så trött. Det får minsann bli tidigt kväll i kväll, i morgon ska jag njuta till fullo av att det är lördag och så ska jag ge bloggen lite kärlek också. Jag har ju massor av cykliga bilder från Uppsala Bike Weekend som jag alldeles har glömt bort att visa er mitt i alltihopa.

Gonatt, bloggvänner!

Tankar om gravidkroppen

Här har ni den, gravidkroppen i vecka 27!

Jag har fått lite frågor kring hur det känns med kroppens förändringar under graviditeten, så jag tänkte att jag passar på att utveckla det lite i ett eget inlägg. Jag tror att jag i grunden (som icke-gravid alltså) har ett rätt så okomplicerat förhållande till min kropps utseende. Det är i varje fall väldigt sällan jag känner igen mig i när folk i min omgivning eller i mina sociala kanaler funderar på vikt, celluliter, lårens tjocklek eller sådana saker. Jag äger ingen våg och tänker väldigt sällan på hur min kropp ser ut. Visst väger jag mig ändå ibland, antingen på gym eller hemma hos mamma, det finns ju tillfällen då vikten är högst relevant, exempelvis när man ska justera dämparna på sin cykel eller köpa nya skidor, men jag lägger ingen vikt vid vikten om du förstår hur jag menar? Det spelar alltså ingen roll för mig vilken siffra vågen visar. Sedan har jag, precis som många andra, också dagar när jag tycker att inget i garderoben passar eller när jag känner mig blek eller så och därför inte gillar det jag ser i spegeln just den dagen, men jag vet att det handlar mer om hur jag mår i huvudet (kopplat till pms/mens och går över efter en dag eller två) än hur jag faktiskt ser ut. Såhär har det varit oavsett om jag har vägt 52 kg eller 64 kg, vilket är det spann jag mig veterligt har befunnit mig i som vuxen person, innan den här graviditeten alltså.

Sedan skulle jag inte gå så långt som att säga att jag älskar min kropp eller att jag tycker att jag är snygg. Det ligger på andra sidan av skalan på något sätt, och jag kan inte identifiera mig med det heller. Jag ligger liksom bara där mitt i på något sorts neutralt läge där jag finner mig i att kroppen är som den är. Jag tror att det handlar om att jag i tonåren hade en kropp som inte fungerade (ryggskada du vet, har skrivit om det förut bland annat här). När man går från att ha en kropp som nästan inte fungerar alls, till en som ändå fungerar hyggligt, då blev man (eller i varje fall jag) mest bara jävligt tacksam och allt annat blev underordnat.

Nu fascineras jag av de omställningar som kroppen går igenom. Såhär en bra bit över halvvägs in i graviditeten (jag går in i vecka 28 idag) så är min mage relativt stor, tycker i varje fall jag. Jag har faktiskt fått frågan också ett par gånger om jag är säker på att det bara är en bebis där inne, och jag ser ju när jag träffar andra att min mage verkligen putar mer än de flestas, även om de är beräknade före mig. Jag beskriver mig själv lite skämtsamt som flodhäst, utan att alls lägga någon negativ värdering i det utan det är mer ett krasst konstaterande. Magen är gullig, och jag har inget som helst problem med att se hur den växer (än i varje fall, haha), förutom det funktionella i att det känns trångt och att jag skulle vilja ta bort revbenen på höger sida för ett tag. Med tanke på hur jag är byggd (163 cm kort med kort överkropp och långa ben) så fattar jag att det finns ungefär noll plats för bebisen inne i min kropp, utan magen kommer att behöva växa ordentligt både framåt och åt sidorna under de månader som är kvar, för att få plats för vår lilla minimänniska, som förhoppningsvis ska växa till sig ordentligt nu. Jag har även lagt på mig en del på ryggen. Mest extravikt känns dock som att det sitter i brösten, och det kan jag erkänna att jag faktiskt inte alls uppskattar. Jag har aldrig gillat stora bröst (på mig själv alltså) och i de perioder förr när jag har varit lite fluffigare så använde jag oftast sport-BH även till vardags för att trycka dem på plats ordentlig och få dem så små som möjligt. Det är helt enkelt så rysligt opraktiskt med stora bröst. De är bara i vägen när man ska springa och guppandet gör så fasligt ont. Nu har de redan vuxit till en rejäl D-kupa och jag undrar var det kommer att ta vägen innan det här är klart?

Har du varit gravid och hur upplevde du i så fall kroppens förändringar? Dela gärna med dig i en kommentar så blir jag glad, jag tycker att det är både intressant och fascinerande hur olika det kan vara för olika personer, både vad gäller det som faktiskt händer med kroppen och upplevelsen av det.

Förra veckans

Foto från förra veckans stora happening, Uppsala Bike Weekend

God morgon! Jag hoppas att du har sovit gott och att solen skiner där du befinner dig? Jag har sovit som en stock rent ut sagt, var så trött efter helgens resa, men nu är jag uppe och äter frukost hemma i köket. Utanför fönstren lyser solen från en klarblå himmel och ängarna är så gröna och somriga. Idag har jag en lång att-göra-lista att beta av, bland annat ska resväskan packas igen för i morgon är det dags att inleda den här veckans jobbturné, men först i vanlig ordning en liten tillbakablick på…

Förra veckans motion

Hoppla hoppla, nu blev det visst en sådan där lite halvdan vecka igen på den här fronten. Jobbresor på vardagar och helgresa dessutom gjorde det bökigare än vanligt. Något vidare värst bra gick det inte med vardagsrörelse heller. Många timmar i bil blidde det. Men men, två pass på cykel och en kväll i gymmet är bättre än inget. Jag skulle gärna lova mig själv bot och bättring genast, men vid en snabbkoll i kalendern ser det tight ut även denna vecka. Ibland får en helt enkelt nöja sig med att vara realist också och lägga sig på en rimlig nivå.

Förra veckans skojsigaste

Vi körde ner till Uppsala i fredags kväll och kom fram till hotellet vid 22-tiden. Tydligen hade jag råkat boka ett handikapprum, vilket L inte var så nöjd med så han retade mig ”en aning” för det. Hur exakt det gick till med bokningen vet jag inte. Jag ville ha ett rum på bottenplan nära entrén för att slippa gå långt ifall jag skulle ha väldiga bäckenproblem (det går lite upp och ner vecka för vecka så ibland kan jag gå rätt hyfsat och ibland inte alls bra) och då blev det tydligen såhär. Hur som helst, mindre än ett dygn senare var L plötsligt mycket nöjd över detta. Handikapprum är nämligen utrustade med en sådan där duschstol, och den blev väldigt populär efter 16 mil landsvägscykling…

Förra veckas premiär

Uteserveringsmiddag – gånger två faktiskt! Nu är den här sommaren officiellt invigd. Först var jag på Vezzo i måndags kväll med mina systrar och då satt vi ute. Jag åt en somrig halloumisallad med bland annat avokado och jordgubbar, Elin åt en pizza och Emma tog en pasta. Sedan var L och jag på Bastard Burgers i Uppsala igår eftermiddag innan vi styrde hemåt, och då satt vi förstås också ute i finvädret.

Förra veckans ljudbok

”Kvinnan på bänken” av Anna Jansson, del 19 (!!!) i serien om Maria Wern och hennes kollegor på Gotlands-polisen.

Förra veckans ”vill ha”

Jag har snöat in på att jag vill ha en ny cykel. Alltså inte nu men till nästa år. En landsvägsräser alltså. Jag har en begagnad gammal trotjänare som har en 7-8 år på nacken och det är egentligen inget fel på den, men jag börjar motivera mig själv inför nästa sommar nu och tänker att MTB kanske jag inte kommer att vara redo att tävla på redan i maj, men korta landsvägsloppet i Uppsala på 8,5 mil, det ska jag klara av om det nu inte tillstöter några komplikationer såklart. Finns det inte något som kallas för push-present? Alltså att kvinnan får en present för att hon fött barn? Vad vore i så fall mer passande är en ny landsvägshoj till mig?

På väg hem efter en bike weekend i Uppsala

Där stod jag på sidan, med magen i vädret, medan sambon rejsade på hoj i dagarna två. Uppsala Bike Weekend bjöd in till landsvägslopp på lördagen och mountainbike idag, och ett strålande väder med sol och värme som gjorde det lite lättare att vara publik. Nästa år vill jag också vara med och cykla!

Nu sitter vi i cykelbussen på väg hem igen efter en bra helg. Fler bilder från loppen kommer i ett eget inlägg till veckan! 😃

När korta distansrundan plötsligt blivit lång

Det är häftigt ändå hur snabbt perspektiven kan ändras! Kroppen är en fantastisk apparat på alla sätt och vis, och jag är verkligen glad för att den är med på noterna och så tydligt visar att den uppskattar att jag försöker hålla den i rörelse trots att jag blir både större och tyngre. Jag har aldrig varit någon bergsget varken på cykel eller i löparskor, men sådana där långsega och inte så branta backar har jag ändå varit rätt så stark i. Nu NOT SO MUCH. Varje lite slakmota känns som Mount Everest, jag flåsar värre än jag vet inte vad och benen förvandlas till betongklumpar på nolltid. Trots det, att vara ute och cykla är ren och skär njutning!

Hela våren har jag hållit mig till korta rundor mellan en halvtimme och upp emot timmen vissa pass. Influensan i februari i kombination med den då snabbt växande magen gjorde inte precis under för cykelformen, och jag har skyndat långsamt. Jag cyklar inte för att träna utan för att komma ut och röra på mig. Då spelar det inte så stor roll exakt vad det är eller hur, utan att det blir av. I söndags vågade jag mig på en lite längre runda, faktiskt den som sommartid brukar vara min korta distansrunda med fin grusvägscykling och lite asfalt. Nu är det plötsligt ett riktigt långpass! Lite drygt 80 minuter tog det, inklusive en kisspaus (japp, ohyggligt stort behov av sådana numera) och därmed satte jag distansrekord i år.

Helgplaner

Jag hoppas på sol hela helgen!

God morgon! Idag väntar en fullspäckad dag innan det är dags att packa cykelbussen i eftermiddag och styra mot Uppsala och en bike weekend. I morgon bitti strax efter klockan 8 startar L i det nästan 17 mil långa Skandisloppet på landsvägscykel, och på söndag är det drygt 5 mil på mountainbike som ska avverkas. Själv är jag stötteapparat och hoppas förstås på lika fint väder som på Lidingö härom helgen, eller Uppsala förra året. Då körde jag i och för sig mountainbikeloppet (korta), men på landsvägsloppet var jag cyklande publik och fick njuta av en dag i solen.

Vad har du för helgplaner?

Tips: Bli modigare på MTB!

Fräsigt lerig!

Igår kväll när jag fräste runt på stigarna i skogen här hemma, eller okej, jag fräser väl inte precis just nu utan trampar mest i sakta mak, men tack vare att det är lite lerigt på vissa ställen så ser jag jäkligt fräsig ut med lerstänk över halva mig och hela hojen… Åter till ämnet. Det jag skulle komma till var att medan jag trampade på där ute på stigarna så funderade jag vidare på det här med rädsla och hur man kan tackla den. I inlägget igår så svarade jag ju ganska stort och lite filosofiskt, men idag tänkte jag vara betydligt mer konkret. Här kommer några tips!

Så blir du modigare på MTB:

  • Öka svårighetsgraden successivt! Börja inte för svårt utan leta upp enklare stigpartier som du cyklar mycket tills du är trygg. När du stöter på ett lagom svårt parti, du vet sådär att det kittlar lite i magen men du är inte vettskrämd, öva då där tills det känns lätt. Tänk på att mellan varje pass så går man ofta bakåt lite i utvecklingen och då får man backa bandet, köra lätta saker först tills man känner sig trygg igen, och sedan prova något svårare.
  • Om du är rädd för att ramla så testa att köra med skydd! Jag har knäskydd och armbågsskydd som jag använder ibland och de gör faktiskt stor skillnad mentalt. Med skydden på känner jag mig tryggare och vågar köra stenigare stigpartier (hemma har vi mest rötter, inte så mycket sten, så jag tycker stenar är lite läskiga). Du kan se skydden på bilden från inlägget igår.
  • På teknisk stig kan det vara enklare att cykla med lite lägre sadel, så att du når ner med foten enkelt och snabbt ifall det tar stopp mot en sten, rot eller liknande. Det gäller även när du ska ta dig ner för brantare backar eller så kallade drop. Då behöver du stå upp och komma bak lite med rumpan, vilket kan vara svårt om sadeln är i vägen. En bra investering kan därför vara en command-post eller drop-post. Det är samma sak (tror jag) men olika märken benämner de olika. Det är alltså en sadelstolpe som du enkelt kan höja och sänka i farten genom en spak på styret (ungefär som ett växelreglage).
  • Om du kör med SPD-pedaler (alltså där du klickar fast skon i trampan), vilket jag tycker att du ska göra för att inte studsa av när du kör utför, så betyder ju inte det att du alltid måste ha foten fast. Kommer du till ett stökigt parti där du kommer att vara tvungen att hålla låg fart, så går det ju faktiskt att klicka loss fötterna och lägga trampan mitt under foten istället. Nu kan du vara helt trygg med att om du kör fast i ett surhål, mot en sten eller en rot så kommer du hinna sätta ner foten i tid – du ramlar inte!
  • En till om SPD. Det finns två varianter för mountainbike. En som är betydligt lättare att klicka ur. Välj gärna den i början. Fråga i närmsta cykelbutik så att det blir rätt.

Har du fler tips? Dela gärna med dig i en kommentar!