Mountainbike-sm 2019 är igång!

Idag drog SM här på Frösön igång och efter att jag kört ett långt distanspass med fina cykelvänner på förmiddagen så stack vi ut på ön för att kika runt lite.

Kommer du förresten ihåg att vi förra sommaren hade ett She Rides-event där tjejerna fick prova på banan? Själv var jag lite för gravid då för att våga mig på teknisk cykling, men jag var på plats och peppade gruppen i varje fall. Du kan läsa allt om den kvällen här.

Dagens tävlingar var stafetter för både stora och små. Skönt väder, gött häng och glad och sprallig bäbis.

Är du nyfiken på tävlingarna? Klicka här för att se klasser, tider m.m.

Här kommer några bilder från dagen. Mest på lillpinglan 🙊🤩

Semestertips: Åkersjön Bike Park

Den jämtländska sommaren är i vanlig ordning minst sagt växlande. För några veckor sedan hade vi en mindre värmebölja men nu är det mest kyla, blåst och regn. Så vad göra? ”Ska vi sticka till Åkersjön i helgen och cykla utförs?”, sa Lars i fredags. Jag var snabbt in och kollade väderleksprognosen, konstaterade att lördagen såg bäst ut med ca 12 grader och moln, möjligen någon liten skur, och sedan sa jag JA! 

För om det är något som passar alldeles perfekt i just sådana förhållanden så är det att cykla utförs. I Åkersjön ligger dessutom lederna fint skyddade i härligt grönskande skogspartier så vind störs du inte av alls, tvärtom behövs den för att hålla myggen borta. Och någon liten skur spelar heller ingen större roll, men kommer det mer vatten än så blir det blött och halt på lederna, framförallt på wallridesen (”träbroarna”, se bild längre ner). 

Sagt och gjort. Vi packade in oss, cyklar, hjälmar, skydd och fika i den ”nya” äventyrsbussen och drog i väg. Du som hängt med här ett tag har säkert sett att bussar har kommit och gått, förra sommarens silverpil som byggdes fint med baksäten, säng osv såldes innan jul om jag minns rätt, ersattes av en lite mindre vit sak men sedan har den också ersatts av denna, en fullstor merca sprinter, än så länge nästintill oinredd. Ett baksäte har monterats men en vägg ska flyttas och sedan det ska byggas mer såklart innan den är klar. 

Från oss, vi bor strax söder om Östersund, har vi ungefär 10 mil upp till Åkersjön, först på E14 till Krokom och därifrån slingriga vägar genom småbyar. Åkersjön är en ort som för mig mest är förknippad med skoteråkning men som också har annat att erbjuda, som den här relativt nyöppnade Bike Parken med tillhörande cykeluthyrning och restaurang. Det här är ett litet ställe som just nu har öppet fredag till söndag samt kvällsöppet torsdagar, och du köper ditt liftkort (en papperslapp) inne i restaurangen.  

Åka lift i Åkersjön

Åkersjön Bike Park har fem leder; en kortare grön i botten av backen, en blå, två röda och en kort svart på toppen av berget. Upp tar du dig med ankar-/bygelliften, något som kan låta läskigt men som faktiskt inte alls var särskilt svårt. Jag youtubade liftåkandet innan så att jag hade lite koll, kika här om du är nyfiken, men sedan förklarade liftkillen (på engelska dock) att det finns lite olika alternativ och att man kan prova sig fram för att se vad som känns bäst för en själv. 

Första vändan höll jag i mig krampaktigt och hade så ont i armarna när jag nådde toppen att jag inte trodde att jag skulle kunna hålla i styret och cykla ner igen. Apropå komma till toppen, faktum är att jag var så koncentrerad på att hålla mig fast i liften att jag faktiskt missade att stiga av den där den blå leden startade och hamnade i stället högst upp vid starten av den svarta. Ingen fara på taket dock, det gick fint att åka i liftgatan en bit ner igen. Det var nämligen inte särskilt trångt i varken lift eller backe. Vi var där från strax efter 11 då de öppnade och till ca 15:30, en halvtimme innan stängning då det började regna, och jag tror att det bara var vi och sju andra i backen på hela dagen. (Dock mycket folk i restaurangen, mer om det nedan).

Efter ett par åk litade jag på bygeln på ett helt annat sätt och behövde inte alls kämpa för att ta mig upp utan kunde åka avslappnat och använda benen mer för att sitta kvar på ett bra och stadigt sätt. 

Cykelleder utförs

Downhillparken i Åkersjön har i dagsläget alltså fem leder redo, en maskingrävd blå led, en maskingrävd röd led som bjuder på lite hopp och drop och en röd led som är mer en naturstig, en grön led som även den är maskingrävd samt slutligen en handgrävd svart led längst upp på toppen, en kort men kraftigt led som är utmanande.

Jag är i princip så mycket nybörjare på utförscykling som man kan vara. Jag har kört i Åre en gång 2011 eller 2012 på hyrcykel, en riktig DH-hoj, och sedan har jag kört en snäll maskingrävd led i Sälen för något år sedan men då åkte jag inte lift upp utan cyklade bakvägen till toppen och rullade backen utförs på min all mountain-hoj. 

Jag var därför mer än nöjd med den blå leden kallad ”Blåbärsstigen”. Sedan funkar jag så också att jag vill nöta samma led om och om igen tills jag känner att jag hittar flytet och behärskar saker och ting. Här möter man en hel del kurvor, wallrides (se bilden ovan) och mjukare hopp så ligger man på lite kan man absolut få en och annan luftfärd. Jag höll mig dock till mer sansade farter och övade mig på kurvor. Så länge det svängde åt höger gick det finfint men rackarns så bökigt jag hade det i början att svänga åt vänster. Det var flera gånger som jag höll på att nästan flyga ut över kanten men klarade mig i sista sekund. Men sedan fick jag ordning på tekniken och av och till hade jag ett riktigt fint flow, för ja, Blåbärsstigen bjuder på mycket flow och cykellycka. Jag tror även att Lars, som är betydligt mer van utförsåkning än vad jag är och som åkte alla lederna flera gånger, gillade den blå leden bäst just för flowet. 

Utrustning

Jag tycker inte att du nödvändigtvis behöver ha eller hyra en downhill-cykel för att åka här. Jag körde min så kallade all mountain-hoj, samma som jag trampar med då jag drar Stina i kärra, och hade säkert kunna åka på min vanliga XC-cykel också. Maskingrävda leder är ju rätt snälla mot både cykel och åkare så jag tyckte absolut inte att jag hade några bekymmer med den delen, även om jag faktiskt lyckades dra på mig en punktering på eftermiddagen. 

Hjälm är såklart obligatoriskt och det är ingen nackdel att ha fullfacehjälm, men jag har ingen sådan och det är heller inte krav på det här. Sedan hade jag ryggskydd (inköpt och välanvänt på den tiden jag körde jetski) samt knä- och armbågsskydd. 

Vad finns mer?

Som jag var inne på är det här ett litet ställe alldeles vid campingen i botten på en slalombacke. Här finns en liten resturang, som den dagen vi var där hade dukat upp en gigantisk fikabuffé som snart var välfylld. Jag har svårt att uppskatta antalet gäster under dagen men säkert 50-60 pers där. Under ett par timmar var det även hästar där och barnen erbjöds ponnyridning för 25 kronor. 

I anslutning till restaurangen fanns också ett rum fyllt av hjälmar, skydd osv som gick att hyra och cyklarna stod uppradade ute. Det fanns både DH-hojar och fatbikes för den som föredrar att cykla på platten. Jag tror dock att det var restaurangpersonalen som skötte även den delen så jag tror inte att man ska räkna med att det finns hur mycket hjälp som helst att få, beroende på hur mycket gäster som är på plats. På hemsidan står att all hyra ska förbokas på mail eller telefon.

Sammanfattning

Åkersjön Bike Park är det lilla, mysiga stället dit du åker om du vill ha en skön dag med utförsåkning utan liftköer eller trängsel på lederna. Här trivs nybörjaren ypperligt, men också den lite mer vana åkaren, och här bjuds på mycket cykellycka.

Vill du ha något att göra en dag med klassisk jämtlandsväder, sådär lite snålblåst och bara strax över 10 grader, ja då är det hit du ska åka!

…och du, DU VÅGAR! Kan jag så kan du. 


Turtips: Åsarna MTB-led 30 km

Åsarna IKs ungdomssektion har i ett gäng år nu arrangerat en mountainbiketävling varje sommar. Ibland har den legat rätt tidigt, i slutet på maj tror jag, och vissa år såsom ifjol låg loppet i mitten av juni då det dessvärre krockade med Vätternrundan. I år testar arrangörerna att köra sista helgen i augusti i stället, vilket jag tror och hoppas kommer vara en succé!

På tävlingen erbjuds flera klasser och sträckor, varav den längsta mäter 30 km och skyltas som ”Elitmotionärsklassen”. Sedan förra (eller möjligen förrförra året) kan vem som helst smygträna på banan eller bara myscykla hela eller delar av den eftersom Åsarna IK på ett föredömligt sätt har märkt upp och skyltat den. Har du i sommar vägarna förbi Åsarna i Jämtland (byn ligger lite drygt 7 mil söder om Östersund) tycker jag att du som gillar att cykla mountainbike ska stanna till och provköra, för jag törs nästan lova att du kommer tycka att det är värt!

Vad får du?

Leden bjuder på en del transportsträckor på grusväg, skogsbilväg och elljusspår, men också massor av riktigt riktigt fin stigcykling. Vissa partier är rätt så tekniskt kluriga, framförallt då det bitvis också är en del höjdmeter som ska tas, och är det något jag personligen fortfarande tycker är lite lurigt och ibland skrämmande så är det att ta mig an steniga partier samtidigt som jag ska klättra brant uppför. På plussidan, som gör att jag ändå gillar turen, är att de mer tekniska partierna inte är så långa så i de branta backar där jag ibland väljer att hoppa av så tappar jag inte alltför mycket tid på att gå eller jogga med cykeln uppför. Sedan har vi utförspartierna, alltså WOW! Det är flowiga och småknixiga partier med bitvis helt magisk utsikt från hyggen högt uppe i Ås-byn och de intilliggande byarna Storhallen och min hemby Brånan. Alltså jag blir helt lyrisk bara av att tänka tillbaka på söndagens cykling här.

Startplatser

Om du inte har koll på trakten sedan tidigare rekommenderar jag dig att utgå från Åsarna skidstadion. Dit är det skyltat från E45:an som går genom byn. Parkera uppe vid kansliet så hittar du en stor skylt med karta och pilar som pekar dig i rätt riktning. Du ska härifrån ta asfaltsvägen som går uppåt genom byn för att sedan så snart det börjat plana ut vika ner höger på det första stigpartiet. Du kommer inledningsvis köra massor av stig innan du så småningom kommer till min hemby Brånan. Av praktiska skäl utgick vi härifrån när vi körde, och det går såklart bra att kliva på och av leden där det passar bäst. Vill du också börja i Brånan kan du parkera exempelvis vid bygdegården, för även här passerar leden och i korsningen intill finns skyltar och karta.

Från Brånan blir det mest grusväg och skogsbilväg ett tag innan du närmar dig grannbyn Storhallen, som du i praktiken aldrig riktigt kommer uppfatta eftersom du då befinner dig på en skogsstig högst ovan byn. Därifrån väntar återigen massor av stigcykling innan du är tillbaka vid Åsarna skidstadion och har avverkat de 30 kilometrarna.

Svårigheter och alternativa rutter

Som jag varit inne på är det en del höjdmeter och tekniska partier som ska avklaras. Skulle du mot förmodan känna att du inte har dagen med dig så är det relativt enkelt på en mängd ställen att vika av och ta landsvägarna som ligger nära där du befinner dig mest hela tiden. Har du med dig mobil med kartfunktion och gps (vilket såklart rekommenderas om något skulle hända) så kan du enkelt navigera dig fram till vägarna och åka dessa tillbaka till var du utgick ifrån.

Åsarna IK har även skyltat en 45 kilometer lång led, Kvarnsjö-Bjartan MTB, se den blå slingan på kartan. Jag har ännu inte testat den (fast den står såklart på sommarens önskelista), men Helena har skrivit ett fint turtips om den som du hittar här.

Snyggaste She Rides-jerseyn ever! Så blir den din

Kolla! Är den inte fin så säg? Jag tror banne mig att det är den snyggaste av alla She Rides-kollektioner faktiskt. Möjligen i konkurrens med retron, flamingon och den blommiga… okej, typ alla är vrålsnygga, men just nu trivs jag allra bäst i denna.

Du kan också köpa den och det bästa av allt är att den i princip packas och skickas samma dag. Beroende på var du bor i Sverige så har du den på 2-3 dagar. Hur underbart är inte det?! 🤩

Du hittar den här!

Att få vara lite för sig själv

Jag kan inte direkt säga att jag var orolig eller nervös inför att bli förälder, mer än någon gång ibland, men en sak som ändå återkom i tankarna ett par gånger från att vi plussade på den där stickan och fram till Stina föddes var just precis det. Skulle jag någonsin få vara lite för mig själv?

Ända sedan jag var liten har jag haft ett stort behov av egentid. Inte för att jag visste då att det kallades så. Om det nu ens gjorde det på 80- och 90-talet, det kanske är mer ett 2000-talsuttryck? Hur som helst, jag var hon som gillade skolan men som ändå låtsades vara sjuk ibland bara för att få vara hemma ifred. Jag var hon som gick ut i skogen nära hemma och satt på en sten, ibland i flera timmar, bara för att få vara själv. En gång så länge att mina föräldrar trodde att jag hade rymt hemifrån och engagerade hela byn i letandet. Det blev pinsamt. Jag var bara lite arg och behövde sortera tankarna.

Som vuxen har det där behovet följt mig och en av de saker jag gillar med min sambo är att han är lite likadan. Vi är olika i så mycket annat men i det här låter han mig vara som jag är. Jag har rest i jobbet massor och aldrig någonsin har han visat några tecken på irritation eller missnöje över den saken. Aldrig försökt ändra på mig eller att jag skulle byta jobb. Det är jag så in i bängen tacksam för. Fast såklart, hade han inte gillat läget hade det inte varit vi. Det här är såååå viktigt för mig. Egentiden.

Så skulle vi då bli föräldrar och jag tänkte i mitt stilla sinne, hur blir det nu? Kanske kommer jag att ändras och inte vilja eller behöva lika mycket? Med facit i hand vet jag att jag fortfarande behöver, men kanske inte riktigt lika mycket som förr? Mer och mer dock i takt med att Stina blir äldre. När hon var pytteliten ville jag bara vara med henne och L mest hela tiden men ganska snart var det skönt att lämna hemmet själv korta stunder. Jag minns när jag åkte själv till affären första gången sedan Stina kom, och att jag älskade det (trots att jag egentligen ogillar att handla). Fast bara en liten stund, sedan fick jag bråttom bråttom hem 🙊

Nu är Stina stortjej och jag har ju jobbat deltid också sedan 5 månader, så nu är vi vana att vara ifrån varandra. Men det blir mest för jobb eller nån ”social tillställning” (typ fika med nån) och inte superofta för annat, även om jag blir allt bättre på att ta mig den tiden. För rackarns vilken skillnad det gör på mitt humör! Som i morse, efter en timmes mystass i skogen, med en ljudbok i öronen, var jag som en ny mamma igen – piggare, gladare och såååå kär i lillpinglan! 😍

Stigcykellycka

Äntligen! Jag vet egentligen inte varför jag inte tagit tag i det på riktigt, men nu j**larns blev det i varje fall av. Jag har cyklat stig. Och det var magiskt 🤩

Till vardags cyklar jag med Stina i kärran och då är en ju hänvisad till grusväg och asfalt, vare sig en vill eller inte. Suck. Jag har haft svårt att ta mig ut själv till skogs. Men idag gjorde jag som sagt slag i saken och unnade mig en och en halv timme stigmys. Att himlen öppnade sig med ett rejält regn- och åskoväder precis just då, det gjorde inget alls. Det blev lerigt och mera mtb på riktigt!

Nu vill jag mer, mer och mer! Barnvakta, någon? Jag och L vill ut och mumsa stig tillsammans också. Det var länge sedan.

DNS som i Did Not Start

Tidigare i veckan fick jag ett infall när jag såg på Facebook att Jämtlandsserien i MTB skulle dra igång här i helgen med en första deltävling i Tandsbyn. Jag har förvisso bara stigcyklat en endaste liten gång i år (!!!) och det var på She Rides-kickoffen här för två veckor sedan. Annars är det bara trampande med cykelkärra för min del, på grusväg och asfalt. Det bygger relativt starka ben men varken teknik, bålstabilitet eller det flås som behövs för att ta sig fram någorlunda komfortabelt och trygg i skogen, det får en inte på köpet. Nu skulle det finnas en motionsklass utan tidtagning, där en bara skulle åka halva sträckan, så jag tänkte att det skulle bli ett perfekt tillfälle för min del att faktiskt komma ut i skogen, för det har jag tydligen rackarns svårt med annars. L var på hugget också, inte för att köra själv men att fixa upp min tävlingshoj (som stått inne utan hjul hela vintern) och att hänga med Stina medan jag cyklade.

Men så kom det sig att vi var ute och cyklade tillsammans igår. L drog kärran halva vägen och precis innan vi skulle växla över så att jag skulle dra hem med lillpinglan och han skulle vidare till simhallen, då tar jag en avstickare genom skogen. Jag tänkte nog att det skulle vara 50 meter eller så, så jag kör iväg för allt vad tygen håller på en rosig stig som går uppför. Det visar sig dock att den snarare är runt 300 meter… Alla som tränat någon form av intervaller vet att det är en jäkla skillnad i planerad fart för en omgång på 50 meter mot 300 meter. Resultatet blev således att jag var helt slut när jag nådde toppen. Lite stukat självförtroende också för hur skulle jag orka köra hårt, om än inte lika hårt, i ett lopp när jag inte pallade 300 meter?! Jag bestämde mig där och då för att kasta in handduken. Jag kom inte till start. DNS. Did Not Start.

Såhär i efterhand fattar jag att det var dumt. En träningstävling är ju precis vad jag behöver för att komma igång. Om det inte vore för att jag fick sovmorgon igår och L fick det idag, starten hade alltså redan gått när han vaknade och frågade mig när tävlingen var, redo att dra iväg, så hade han nog kunnat tala mig tillrätta.

Men nu blev det som det blev, och det blev en himla fin dag ändå.

Jag började med att konstatera att dagens bästa kopp kaffe inte längre är morgonkoppen, som jag alltid har tyckt förut. Nä, dagens bästa kopp är den när vi har bäddat ner Stina i vagnen och kört ut henne på dagens första sovstund. Helst ska L vara ute han också (som idag då han gick till garaget och fixade med hojarna) eller borta nånstans, så att jag får njuta i fred.

Lite senare, närmare bestämt efter lunch, tog jag med lillpinglan som faktiskt fyller hela 9 månader idag, på ett litet skogsäventyr igen. Hon var lika exalterad den här gången också, över att titta på alla hästar som vi har här i omgivningarna.

Och sedan, ännu lite senare, så var det dags för Stina att sova igen. Jag brukar ställa ut henne bara så att hon får somna själv i lugn och ro, medan jag byter om och fixar lite inne. Idag var jag klar efter ungefär en halvtimma och då stack jag ut och sprang med henne medan hon sov vidare. Som jag skrev häromdagen så springer jag nästan alltid i 30-45 minuter men idag var planen att fira 9-månadersdagen med just 9 kilometer, vilket skulle bli distansrekord för min del sedan hon föddes. Om jag kommer ihåg rätt har jag som längst innan idag sprungit 8-komma-nånting tidigare i vår.

Jag drog ut i ett riktigt lugnt tempo och var så pigg när jag var nära hemma och hade 8,5 på klockan att jag bestämde mig för att skarva på med en extra sväng så att det tillslut blev närmare 12 kilometer. Stina sov nästan hela tiden, utom de sista kilometrarna.

Har jag sagt att jag älskar den här vagnen? Den är med oss i vått och torrt, på promenader, cykelturer, efter skidor och när vi springer. Vad vore livet utan en multisportvagn liksom?

Och vilken dag sedan, det gjorde inte så mycket att det inte blev tävlingspremiär idag, även om jag grämer mig pytte pytte lite ändå.

Löpbandets återkomst

I perioder älskar jag löpband. Jag kommer såväl i håg när jag tränade för marathon 2012-2013 och hur jag nötte löpband  i stort sett varje vecka. Ibland långpass (vintertid då alltså) på upp emot 3 timmar helt utan problem med Vinterstudion som sällskap, och andra gånger snabba intervaller. Det är såklart bättre att springa ute om en vill bli bra på det, men det finns några fördelar med bandet och kanske främst gäller det hjälpen att hålla farten uppe. Har jag ställt in bandet för att springa ett visst upplägg så ska det mycket till innan jag hoppar av eller sänker farten. Utomhus gäller annat. Vips så har jag flimrat i väg i tanken och så går inte intervallen alls så snabbt som den borde. Utomhus måste jag liksom hela tiden jaga på benen för att de ska göra som jag vill, och för min del så räcker sällan fokus till så mina snabba pass blir oftast bättre kvalitet när jag kör dem på band. Men det där är förstås olika från person till person.

Sedan har jag haft perioder, på nåt år eller så, då jag knappt sprungit på löpband alls utan har lubbat ute nästan oavsett årstid och väderlek. Det är så olika vad jag är sugen på och som du som hänger här vet vid det här laget, jag tränar numera i stort sett bara sådant som känns lustfyllt för stunden. Det är klart att varje pass inte alltid är roligt, det är inte så jag menar, men det ska generellt kännas skoj och inte ångestladdat.

Hur som helst så är jag i en sådan där period nu, då jag längtar efter ett intervallpass på band. Jag är föräldraledig på halvtid och när jag har heldag på kontoret, vilket är en dag i veckan, så försöker jag sticka iväg till gymmet efteråt om jag hinner. Min kropp känns fortfarande inte helt van vid fart, jag kan få lite känningar i bäckenet, så jag har lagt intervallpassen på en rätt så försiktig nivå där jag inte ska ha ont varken under eller efter passen, vilket jag fick tidigare i våras då jag blåste på alls jag orkade. Jag har joggat i flera månader och byggt upp en tålighet efter graviditet och kejsarsnitt, men det är i ett mycket modest tempo så det är klart att kroppen inte är van fart även om konditionen skulle klara tuffare belastning.

Hittills har jag kört samma pass tre gånger i följd för att jag vill kunna jämföra känslan från gång till gång. Upplägget är 10 minuter uppjogg följt av 15 st 40/20-intervaller, vilket innebär löpning i hög fart i 40 sekunder och sedan hoppar jag av bandet och ståvilar 20 sekunder. Farten jag håller är ungefär 1,5-2 minuter snabbare per kilometer än jag håller när jag joggar utomhus. Efteråt joggar jag ner i 5 minuter. Det innebär alltså att passet i sin helhet bara tar 30 minuter.

Löpbandspassen varvar jag såklart fortfarande med barnvagnsjoggar utomhus ungefär en till två gånger i veckan. Skönt att kunna lätta lite på klädseln nu också och köra i shorts. Det blir oftast 30-45 minuter mystass på asfalt eller grusväg. Jag längtar inte alls ut nu men som vanligt är det ju skönt bara en tar sig över tröskeln. Så knasigt det där! Nä, nu är det bara löpbandssug för hela slanten så det gäller att rida på den vågen så länge den håller i sig.

Hur känner du för löpband? Aldrig i livet, ibland eller hurra älskar´t???

Bärstolen Thule Sapling Elite – the true story

Du som följer mig på instagram och instastories såg säkert igår då Stina och jag var på en liten, härlig skogsutflykt och upptäcktsfärd här i närområdet?! Det var solsken, ljumma vindar, fågelkvitter och galopperande hästar. Bara 400 meter från oss finns en liten mysig skog och dit bar det av på premiärturen utomhus med Stinas nya bärstol, eller bärryggsäck som man också säger.

Stina var så fascinerad. ”Titta! Titta! Titta! ropade hon ivrigt från min rygg när hon spanade in alla islandshästarna som betade gröngräs alldeles bakom kyrkan på andra sidan vägen om vårt hus. När vi kom ner i skogen kände hon nyfiket på grenar och blad på träden och lyssnade på alla ljud som bara finns inne i skogen längs stigen. Efter en stund började hon göra sina avslappnade ljud som hon kan göra när hon ligger i vagnen och nästan håller på att somna, så då fick jag börja prata med henne igen och sjunga glada sånger så att hon inte skulle nicka till. Det blev en riktigt mysig premiär och jag ser fram emot många dagar med Stina på ryggen.

Men låt oss ta det hela från början. Jag har ju en dålig rygg och har svårt att orka bära lilla åttakilosklumpen framför kroppen ens korta sträckor nu. Ofta sätter jag upp henne på mina axlar i stället för att fördela vikten annorlunda, och då går det bra. Därför har jag länge suktat efter en bärstol och spanat runt och frågat om råd. Efter många om och men hade jag i det närmsta bestämt mig just för en Thule Sapling Elite, men inte kommit mig för att beställa den. Så kom det sig att Stina skulle döpas och mamma frågade vad vi önskade henne för present. Jag kom inte på något i stunden men sedan slog det mig att vi kunde önska denna och så hittade jag den dessutom till 30 % rabatt!

Tänk så glad jag blev när det stora paketet från momman, mostrarna, Bobbo och kusinerna visade sig innehålla just en sådan! Stina var också jättenöjd, så länge hon fick använda paketet som en lära-gå-vagn för det hade så lagom höjd.

Det var även rätt så skoj att öppna paketet. Prassligt papper i massor är kul.

…men sedan blev det sura miner! Stina, som snart blir 9 månader (vart tar tiden vägen???) är väldigt kort för sin ålder, bara 64 cm. Det blev väldigt tydligt. För trots att jag hade justerat stolen så att sitsen var på högsta läget så försvann hon liksom ner där och kunde inte riktigt nå upp och titta över kanten. Det var inte så populärt om vi säger så… 😬

Så vi fick helt e lekt göra på samma sätt som med vår hoppgunga, som hon också försvann i, nämligen ”kudda upp”. En tjock kudde under rumpan och sedan flyttade vi upp fotstöden till ett fäste som egentligen ska knäppas runt benen. Det blev inte riktigt rätt kanske men toppen ändå! Såhär såg det ut när vi testade den inne:

Så tillslut var det äntligen dags för utomhuspremiären, den som blev så lyckad ändå. Glad bäbis och glad mamma. Slutet gott, allting gott.

Min första morsdag

Tänk att det blev så ändå att jag fick fira morsdag, min egen morsdag alltså och inte bara min mors dag, om ni hajar skillnaden? För fira mamma har jag ju gjort hela livet, men i år fick jag också för första gången fira att jag är mamma. Mamma till den här lilla 8-kilosklumpen som rymmer så mycket bus, glädje och humör. Hon som är bestämd, modig och kärleksfull. Som är glad för det mesta men också riktigt arg ibland. Hon som blir 9 månader på söndag. Vart tar tiden vägen?

Ps. Det är alltså inte mina morsdagspresenter ni ser i bakgrunden på bilderna, som vi håller på att öppna, utan det är Stinas doppresenter. Fast det hade varit kul att få så många paket förstås, men helst inte med pekböcker och småbestick kanske?! 😂 Ds.