Ibland behöver jag bara gnälla av mig lite

Kommer du ihåg att jag för lite mer än en månad sedan var nere i värsta löparsvackan? Jag var så totalt omotiverad helt plötsligt och det var en kamp med mig själv varje gång innan jag tog mig ut. Det kändes så rackarns svårt och tungt, framförallt mentalt. Jag gnällde av mig riktigt ordentligt i det här inlägget och ni var flera stycken som peppade mig duktigt på instagram, vilket gjorde mig glad förstås.

Hur gick det sedan då? Jo, precis som jag själv var inne på där i slutet så brukar det fungera för mig om jag bara biter ihop och kämpar mig igenom. Jag har haft otaliga svackor i mitt löparliv så jag känner mig trygg i att det är sådant som går över om jag bara hänger i. Det gjorde det även denna gång!

Att springa är inte alltid roligt och behöver heller inte vara det. Jag älskar löpning i grunden, men en kan inte vara på topp jämt helt enkelt. Nu är jag tillbaka till att faktiskt längta efter de flesta passen igen, och precis så vill jag att det ska vara. Jag har dessutom varit ute på några pass utan löparvagnen också, men mer om det i ett eget inlägg för nu har jag lite annat att pyssla med innan Stina vaknar från sin sovstund.

Jag önskar dig som läser ett fint avslut på den här helgen 💕

Är det slut nu?

Det är så konstigt, innan Stina föddes var jag inställd på att jag skulle amma i ett halvår ungefär. Att amning inte var något en kunde ta föregivet hade jag förstått, så det handlade om att vi skulle ge det en chans. Vi skulle testa och OM det fungerade så kändes de där rekommenderade 6 månaderna lagom. Ni vet, i Sverige säger de att det bästa för bäbisen, om det fungerar, är att hen får bröstmjölk de första sex levnadsmånaderna.

Och nu har det gått ett halvt år. Till och med lite mer. Den 2 mars fyllde hon 6 månader, vår lilla skrutta, och lite drygt en vecka senare valde hon själv bort måltid efter måltid vid bröstet eftersom vi har introducerat vanlig mat parallellt med amningen under en tid. Nu är vi nere på ca 2 mål bröstmjölk per dag, en gång på morgonen vid 5-6 och sedan slattar jag i henne en gång på eftermiddagen också, mest för min skull. För att tömma brösten alltså.

Nu njuter jag varje gång jag sitter med henne i famnen och vet att snart gör vi det för allra sista gången. Det känns vemodigt faktiskt, så pass att jag blir lite tårögd nu när jag skriver det här.

Jag vet att vi har haft tur, att amning inte är något som fungerar för alla. Det tog lite tid innan det kom igång ordentligt för oss också. Stina föddes med kejsarsnitt och jag har förstått att det är relativt vanligt att det tar några dagar extra för kvinnokroppen att förstå grejen då. Stina sög duktigt redan från start men det var först på dygn nummer sex som mjölken rann till ordentligt. Samma förmiddag som vi var på återbesök på amningsmottagningen och bilderna i det här inlägget togs faktiskt.

Sedan den dagen har det bara rullat på. Det har funnits gott om mjölk och Stina har vuxit som hon ska. Hon har ätit var tredje timme, i början i stort sett dygnet runt, och sedan med uppehåll under natten. Först nu på senare tid har hon i bland varit mer intresserad av att bita och dra i bröstvårtan, mest för att hon nog egentligen varit mätt på annan mat, men annars har det aldrig gjort ont eller varit obehagligt för mig. Och jag är verkligen tacksam för det. Det har varit en fin tid och nu är jag så sentimental när jag tänker på att vi inte har någon liten bebbe längre, utan en stortjej som hungrigt äter riktig mat sittande vid matbordet med oss. Vilken fantastisk tid det här första halvåret har varit. Omtumlande men härligt!

Babyswimmer

Jo, jag har nästan glömt att jag skulle visa er Stinas simring! Hon verkligen älskar att flyta runt i den och är helt trygg i vattnet när hon har den på. Vi brukar bada utan den både före och efter, och då håller L eller jag henne i famnen, men när hon har ringen på får hon sprattla runt själv en stund.

Som synes så sitter ringen runt halsen istället för klassiska badringar som ska vara runt magen. Det ser lite otäckt ut men hon flyter bekvämt i den. Ringen öppnas och stängs enkelt med kardborreband, så det är inget som ska träs på eller så. För hakan finns en liten ”urgröpning” så att ringen hamnar på rätt ställe.

Fördelen med en sådan här ring jämfört med en traditionell är att barnets huvud hålls ovanför vattenytan (svårt att välta framåt som en kan göra i vanlig ring) och den hindrar även en del vattenstänk i ögonen när hon plaskar med händerna. Det ska även vara svårt att glida ur den, om en har spänt åt den korrekt.

Fiffigt va?!

(Såklart måste en vuxen hålla bäbisen under uppsikt hela tiden precis som vid bad med vanlig badring. Vill bara förtydliga det).

Bakom mina solglasögon längtar jag vår

Just nu dumpar det ner snö utanför mitt köksfönster och alla snöflingor yr runt i den kraftiga vinden. Annat var det i början på veckan då jag samlade promenadmil med vagnen iklädd solglasögon. Stort älsk på att våren gör sig påmind lite då och då, jag längtar verkligen på riktigt nu. Tänk dig takdropp, fågelkvitter och värmande solstrålar mot den vinterbleka huden som sedan blir alldeles fräknig.

Är du också klar med vintern nu? Jag vill ha snöfria skogsstigar där jag kan cykla och springa. Jag vill ha isfria grusvägar där jag kan cykla med Lill-Stina bakom mig i vagn. Jag vill ha en snöfri altan där jag kan sitta i solen och dricka kaffe medan jag läser en bok.

Våren kom nu, jag väntar på dig!

Sportlov utan sport (?!)

I vanlig ordning blev det en fjälltripp för oss under vecka 10. Lite kortare och närmare hem än vanligt, vi brukar ju dra till Sälen, och helt utan sport för min del. Åja, många timmar promenerandes med barnvagnen och solglasögonen fick möta vårsolen, men både längdskidorna och utförsutrustningen förblev oanvänd. Nåväl, jag tar nya tag nästa år. Mysiga dagar med familjen blev det i varje fall, denna gång i Storhogna.

Bloggandet har varit under all kritik de senaste veckorna, jag vet, jag lovar att rycka upp mig!

Alla mina ursäkter

Vi har cyklar här hemma i huset så att det räcker för ett helt kompani! Just nu står fyra stycken uppställda i cykelrummet, en landsvägare och en mtb i trainer, samt två stycken motionscyklar. Trots det har jag ungefär hundra ursäkter till varför jag inte använder dem mer än jag gör.

Nåväl, det är ingen mening att gråta över spilld mjölk utan jag firar hellre och klappar mig själv på axeln de gånger jag lyckas ta mig över tröskeln. Att trycka ner sig själv brukar sällan höja motivationen – tvärtom!

Så hipp hipp hurra för mig som rev av ett gäng onsdagsintervaller igår medan Stina låg ute och sov sin sista lur för dagen.

Kör du någon löpskolning och/eller löpstyrka?

För några veckor sedan började jag lägga till 5-10 minuter efter mina barnvagnsjoggar då jag gör några enkla övningar ute på gården. Jag varierar löpskolning (teknikövningar som syftar till ett bättre löpsteg) och löpstyrka (som syftar till ett starkare och stabilare löpsteg). Ibland kör jag bara det ena, ibland det andra och vissa dagar både och. Det beror på tid, lust och Stinas humör…

Jag märker så tydligt att jag är svag och instabil runt lederna i fötter, knän och höfter. Inte så mycket då jag springer, för det gör jag mest långsamt och på plant underlag, däremot i vardagen. När jag till exempel har suttit med Stina på golvet och lekt och ska kliva upp med henne i famnen, eller ur badkaret eller bassängen på Storsjöbadet. Knäna viker sig lätt både inåt och utåt. Det kommer INTE fundera att springa i skogen när stigarna tinar fram om inte jag får ordning på detta!

Jag tycker redan att jag märker skillnad så det motiverar att fortsätta. Idag blev det 3 varv av några superenkla styrkeövningar efter 45 minuter lugn jogg med vagnen:

  • Utfall 10 st på varje ben
  • Djupa knäböj 10 st
  • Tåhävningar 30 st

VM, badhus och matförgiftning

Hur har din helg varit? Hos oss var det både upp och ner. Från en riktig kanondag på lördagen, via matförgiftning och kaskadspyor hela natten, till en matt söndag i soffan.

Men låt oss ta det från början! På fredagen hade jag barnvakt och lyxade till det med ett gäng timmar hos min frisör som kapade en del hår och färgade det, så nu känns det vårfräscht må ni tro. Sedan var det eftermiddagsjobb i vanlig ordning så min vanliga fredagslöpning fick skjutas fram till lördagen. Mysigt var det att tassa ut på en förmiddagsjogg i plusgrader och sol. Lunchen intogs sedan framför TV:n, så får det vara när det är VM i längdskidor.

So far so good, som det heter. På eftermiddagen drog vi till Storsjöbadet med Stina, som verkligen gillar att vara där. Vi har en simring som hon kan flyta runt i ”på egen hand”, jag ska visa er den vid tillfälle.

Sedan drog jag och Stina hem medan L passade på att handla middag. Det vankades lax med svartkål, en riktig favorit för mig. L kockade maten medan jag nattade Stina. Hon var väldans trött efter badet och somnade ungefär på minuten från att jag lade ner henne i vaggan, men eventuellt möjligen kanske dröjde jag mig kvar på övervåningen i väntan på att middagen skulle bli klar.

Härifrån och framåt går det snett. Jag känner direkt när jag har ätit min portion att något inte är bra. Jag är inte ens sugen på ”hallonglass” (jag gör egen, rör ihop frysta hallon med grädde och lite lakritspulver) så jag hoppar över efterrätt. Vi ligger i soffan och kollar serier men jag mår så illa och säger till L att jag tror att jag behöver kräkas. Klarar dock att hålla ihop men går och lägger mig i stället. Jag tar upp och liggammar Stina en sväng innan jag ska sova (rutin för att hon ska klara hela natten utan att vakna hungrig) men jag mår verkligen inte bra och måste gå och kräkas direkt efter att jag lagt Stina i vaggan igen. Det kommer så mycket kräk att jag inte tror att det är sant. Det trycks upp i näsan också så att jag måste snyta ut svartkål… förlåt för detaljer… Lyckas sedan somna om men vaknar igen efter någon timme och springer in i badrummet och så börjar det om.

Två timmar senare drar det igång för L och sedan håller det på i flera timmar. Stina vaknar av allt ljud från badrummet, som ligger vägg i vägg med vårt sovrum, men mellan illamående-attackerna lyckas jag få henne att somna om genom att hålla henne i handen och stryka henne på kinden.

Söndagen blir därmed inte som planerat. Jag som hade tänkt både cykelintervaller och ett lättare hemma-styrkepass. Jag tvingar i mig resorb, kaffe och lite frukostmat för att jag vet att det behövs. Magen känns okej men jag är fruktansvärt matt och orkeslös i hela kroppen. Jag masar mig ut på en kortare förmiddagspromenad och är glad för att vi har en så stadig barnvagn, jag använder den som en rullator…

Än värre är det för L som inte alls är intresserad av att äta och blir soffliggande hela dagen. Stina undrar förstås vad som är galet och blir rastlös och gnällig av bristen på stimulans, den lilla stackaren.

Nu är det måndag och vi är på banan igen allihopa. Lax vill jag typ aldrig äta mer. Blääää för matförgiftning alltså.

Hoppas att din helg var lite bättre?! 😃

Jag längtar She Rides!

Ojojoj vad jag längtar vår- och sommarcykling nu alltså! Den senaste veckans töväder med sol, takdropp och fågelkvitter har fått asfalten att kika fram både här och där. Det får mig att bli sådär riktigt sugen på att hojja utomhus igen, för det har tyvärr inte blivit mycket av den varan denna vinter.

Igår kväll hade vi en liten videokonferens med Jessica för att snacka senaste nytt på She Rides-fronten och spåna lite idéer för hur vi kommer att jobba framöver med den lokala gruppen här i Östersund-Åre. Det kommer att bli sååååå bra.

Nåväl, idag har vädret slagit om till tvåsiffrigt minus och det yr snö i luften. Jag tar en extra jacka, en buff och varma vantar för nu är det dags att dra ut på en förmiddagsjogg med en sovande Stina i sportvagnen.

Jag önskar dig en fin dag!

Fritt fram för mer rörelse i vardagen!

Strax efter jul skaffade vi ÄNTLIGEN ett nytt köksbord. Det har ”bara” varit pågång i de snart tre år som vi har bott i huset här i Södergård.

När vi flyttade in köpte vi med ett gammalt furubord med vitlackad bordsskiva och ett gäng furustolar från de förra ägarna, bara för att ha något i väntan på inköp. Stolarna såg jag genast potential i så de målades i vitt och pasteller rätt så omgående. Bordet däremot skulle bytas till ett större för att rymma hela vår storfamilj, men jag hittade liksom aldrig ett som kändes rätt.

Till slut fick det bli ett från IKEA (norden) och så slog jag till på en köksö med stolar till också när jag ändå var igång. Vi har ett stort kök så det kändes passande. Dock hade jag inte stämt av det med L innan jag lade beställningen (älskar att det går att nätshoppa IKEA, jag hatar att gå i butik) så jag var lite smått nervös för hans reaktion.

Om vi säger såhär, han var smått skeptisk när leveransen med alla paket kom och han insåg att jag köpt lite mer än bara ett nytt bord. Men nu, han är verkligen såååå nöjd med den där köksön och det är jag också. Perfekt höjd för att stå och fixa med uppläggning och sådant och toppen att sitta där och käka, istället för vid det stora bordet, när en är ensam.

Och så var det bordet ja, ÄNTLIGEN har jag fått det jag så länge suktat efter – ett bord som enkelt förvandlas till en bordtennisarena när helst en behöver röra på sig lite. Bara att flytta fram det en halvmeter eller nåt ditåt så att en undkommer lamporna över matplatsen, upp med ett nät och så fram med racketar och bollar. Som till exempel i helgen när vi firade födelsedagar och hade hela familjen på besök, eller i januari då jag hade mina kollegor här på planeringskonferens. Perfekt att bryta av jobbandet med en rörelsepaus ju!