Racerapport Tjejmilen 2012

Jag älskar min kropp, visst har jag sagt det förut?

I dag fungerade det mesta som det skulle. Det enda som inte kändes bra var mina extremt svullna, spända och ömma ”mens-tuttar” och att kroppen var så vätskefylld. Just det älskar jag faktiskt inte alls. I övri finns verkligen inget att klaga på i dag.

Taktiken var klar redan från start, klockan och pulsband skulle med, men jag skulle inte titta under loppet. När jag är i form och vet att jag kommer att slå personligt rekord är klockan ett bra hjälpmedel för att bli pushad att öka tempot. När jag är i det läget jag var i idag är klockan bara ett störigt moment. Risken är att jag bara blir irriterad om tiden inte visar det jag vill och då blir det bara en tråkig upplevelse. Det är inget för mig för jag gillar att njuta på tävling. Göteborgsvarvet 2011, Stockholm Marathon 2012 och nu också Tjejmilen 2012 är exempel på sådana lopp, då jag njutit alltså. Dock var klockan en stor hjälp på just maran och kanske det som var avgörande både för att slå pappas tid och ta mig under 4 timmar. Jag hade full koll och utan det hade jag aldrig klarat av att pressa mig på slutet ner mot samma kilometertider som jag höll i dag.

Tillbaka till dagens lopp. Jag tittade alltså aldrig på klockan. Jag startade och jag sprang, och det med ett stort leende på läpparna i stort sett hela loppet. Jag bara flöt med i det tempo som omgivningen höll och sista halvan sprang jag dessutom fortare än dem runt omkring och plockade flera hundra placeringar.

Jag var stark i huvudet idag. Positiva tankar fyllda av glädje och löparlust. Det är gött att springa och känna att kroppen är samarbetsvillig. Pulsen ligger på en lagom nivå och benen svarar bra även i de små uppförsbackarna. Jag hade en enda dipp i knoppen och det var på den 7:e kilometern. Jag tänkte då ungefär ”va bra det går, nu kör jag så länge jag orkar”. Då upptäckte jag direkt att det hoppade in en röst i huvudet som sa att det är ungefär till nu ”sänk tempot”. Men då var jag snabb att rätta mig själv med orden ”fel tänk, kör så här ända in i mål för faan”. Då växlade jag tempo direkt och sprang snabbare än tidigare i loppet. Huvudet spelar stor roll, det går liksom inte att komma i från.

Jag är en humörlöpare på flera sätt. Publik som visar att de hejar just på mig, som söker ögonkontakt, ropar och kanske till och med säger mitt namn (som de läser på nummerlappen) då lyfts jag. Från idag kommer jag särskilt i håg den äldre dam som i full regnställsmundering stod vid 6.5km och skrek på mig, hoppade och klappade händer, och fd längdskidåkerskan Emelie Öhrstig som stod på toppen av den allra sista backen, nånstans efter 9km, och ropade heja heja.

Jag har aldrig förut på en tjejmil varit så pigg som i dag då jag nådde Djurgårdsbron. Det var en skön känsla och riktigt njutbart att inte behöva slita så hårt och så ont som jag vissa år har tvingats göra där. På bron ramlade tyvärr en tjej och gjorde en liknande vurpa som jag gjorde i Sälen – hon sloh huvudet i asfalten. Jag hann uppfatta att hon klev snett, stukade foten och föll. Publik skyndade fram direkt för att hjälpa så jag stannade aldrig, men jag återupplevde den otäcka känslan i huvudet i några sekunder innan jag kunde släppa det.

Loppet enl min GARMIN (officiell tid annorlunda)

Tot 10.25km, 47:57min (4:41), snittpuls 169, högst uppmätta puls 181

Km 1. 4:59
Km 2. 4:53
Km 3. 4:40
Km 4. 4:49
Km 5. 4:47
Km 6. 4:35
Km 7. 4:47
Km 8. 4:33
Km 9. 4:28
Km 10. 4:26

Spurtade i mål förhållandevis pigg i 3:35min/km!!!

Lyckades dessutom träffa på Lofsan (Marias bloggidol) alldeles efter målgången. Tänkte först inte säga nåt men sen tänkte jag att det är ju fånigt att gå runt och tänka ”men där är ju hon”. Vi tjejer kan va lite dåliga på att lyfta varandra tycker jag så jag tänkte att va faan, jag säger väl att jag tycker att hon har en grym blogg, för det tycker jag ju! Hon gav mig ett stort leende så förhoppningsvis var det uppskattat!

Glad som en lärka efter att ha stoppat klockan och noterat sluttiden så joggade jag tillbaka mot starten och lyckades precis hitta mamma och ge henne en kram innan hon stack i väg.

Dagens resultat blev alltså ett personligt rekord på Tjejmilen och jag presterade på toppen av min förmåga just nu. Nästa år kommer jag tillbaka och då ska jag banne mig persa igen!!!

(Visited 3 times, 1 visits today)

3 Comments

  1. Maria 1 september, 2012 at 17:10

    Oj härligt jobbat och jag hade självklart gissat exakt på den tiden men var rädd att någon skulle fälla dig på vägen så du skulle tappa nästan en minut 😉

    Kul att du sa hej till min Idol 🙂 (avis, en autograf hade varit coolt)

    Reply
  2. Sara Borg 1 september, 2012 at 17:51

    Autograf… Hmmm, jag hade tyvärr varken papper eller penna i mina dyngsura shorts. Jag ska utrusta mig bättre nästa år 😉

    Reply
  3. Lofsan 2 september, 2012 at 15:55

    Haha, jag blev så paff men väldigt glad att du kom fram där precis efter målgång!

    Grattis till en bra tid, du verkade väldigt nöjd!

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *