Saras nyårskarameller

Jaha, då var vi framme vid årets sista dag! Va fort det har gått och vad mycket som har hänt.

Här kommer nu Årskrönikan 2012 – mina egna ord och bilder
Vill du kolla in 2011 års bokslut så hittar du det här!

Jag började det nya året med fokus på det stora målet, Stockholm Marathon den 2 juni. Jag hade satt upp en plan med löpträning minst 3 gånger i veckan, varav ett långpass, och det höll jag hyffsat väl. Jag nådde inte riktigt fram till de tre men däremot tummade jag sällan på långpassen. Mitt mål för maran var att komma under min drömgräns 4 timmar, eller i varje fall slå pappas 4:21 (eller 4:19 beroende på hur man räknar). När jag summerade min träning veckan innan loppet kunde jag väl konstatera att jag inte riktigt befann mig där jag hade tänkt, men kände att pappas tid nog skulle kunna hotas, men drömgränsen skulle bli svår.

Dagen innan loppet gick familjen på Skansen. Det blåser, regnar, är svinkallt och jag var helt oförberedd på det. Jag hade inte tillräckligt med kläder med mig och bar därför bara en tunn vindjacka från Nike och ett par supertunna jeans från Nikita. Jag frös som en galning men härdade ut. Vi hade sett fram emot den här dagen och jag ville inte förstöra det hela. Så här i efterhand tänker jag att jag nog borde stannat på hotellrummet, eller iaf gått och köpt varmare kläder. På kvällen hände sen nåt med min höft. Det var som om musklerna liksom drog ihop sig av kylan och jag linkade fram. Det gjorde ont och jag kunde verkligen knappt gå. Jag försökte stretcha men det blev ingen större skillnad.

Stockholm Marathon 2012 – kanske skönaste bilden som tagits på mig ever?

Loppet gick lysande ändå, trots så ont den sista milen att jag varken kunde stå eller gå. Springa gick dock och det var ju huvudsaken! Racerapport finns för den som vill läsa här!

Höften blev såklart sämre efter loppet och jag vilade lite från löpningen ett tag. Smög igång efter några veckor och kunde springa smärtfritt i ca 3 kilometer innan det började göra riktigt ont. Så höll det på. Jag fick tag på två rehabövningar och märkte att det hjälpte. Kom även igång med tung styrketräning vilket förbättrade allt ännu mer.

Sprang en dubbelsträcka på St Olav trots minimalt med träning efter maran, men det gick bra ändå. Höll hyffsad fart också.

Jag hann med lite jettande också!

Jag på Storsjön i juli 2012

… och att testa downhill för första gången i mitt liv!

Men så den 23 juli hände det som inte får hända. När jag äntligen började komma i gång med träningen igen för att på allvar kunna komma ner mot 45 på milen så föll jag. Bokstavligt talat. På Sälen-semesterns första dag var det platt fall två gånger med huvudet mot; 1. Asfalten, 2. Ett metallgaller. Plingplongtaxi och skallröntgen och yrsel och kaskadspyor. Dock ingen minnesförlust, alltså ingen allvarligt hjärnskakning. Dessvärre kristaller ur fas. Kristaller som ska hjälpa mig att hålla balansen. Jag gick som ett gammalt fyllo ett tag och kunde definitivt inte springa. Vågade mig till gymmet efter en vecka och sittcyklade för då sitter man nära marken, på en ”stol” och kan hålla i sig riktigt bra alldeles bredvid kroppen. Kul. Nu var inte bara drömmen om 45 på milen i fara utan hela starten i Tjejmilen var högst osäker om den kunde bli av.

Vågade mig så småningom ut på en jogg en strålande vacker dag i Åre och det gick alldeles lysande.

Löpband och intervaller kändes fortfarande för osäkert så kvalitetsträning fick vänta lite till. Kunde ändå springa Vasastafetten (fy så jobbigt att försöka springa snabbt när man inte tränat det) och starten i Tjejmilen var räddad. Racerapport hittar du här!

Vasastafettens sista sträcka; 9.3km in i målet i Mora

Jag gick ut helt utan några högre målsättningar i loppet och lät helt enkelt bli att titta på klockan alls medan jag sprang. Kroppen kändes fin och jag sprang med ett leende på läpparna. Väl i mål insåg jag att jag visserligen inte var nära en tid på 45 men trots allt ändå persat på Tjejmilen.

Rapport från loppet finns här!

Yrseln satt sen kvar i ganska precis 3 månader. Först blev jag stegvis bättre för att sen nångång där i början på september bli sämre igen. Jag kunde sitta stilla på min kontorsstol och plötsligt få en attack så att hela rummet liksom snurrade runt, blev upp och ner och jag var tvungen att hålla fast mig i skrivbordet för att inte ramla av stolen. Så en lördag i slutet på oktober insåg jag plötsligt att jag inte haft en attack sen onsdagen, och efter det har jag inte haft nån alls.

Tävlingsåret avslutades med Slutspurten, ett terränglopp på skidstadion här i Östersund. Jag sprang tillsammans med L2, min systers kille, vilket var både jobbigt och kul. Du kan läsa mer om det i min racerapport!

Det var ett axplock av vad som har hänt i mitt träningsliv under 2012. Det blev längre än jag tänkt det här inlägget, och kanske lite osammanhängande. Men det har iaf varit riktigt roligt att gå igenom alla inlägg från året och att försöka sammanfatta det i korta ordalag var helt enkelt inte det lättaste.

Gott Nytt År önskar jag dig som läser det här!

(Visited 7 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *