Hjärnspöken

Jag vill egentligen inte skriva det här inlägget, för jag får för mig att det blir ännu mer sant när jag sätter det på pränt. Men samtidigt vill jag såklart dela med mig känslan. Jag gruvar mig sååå för de där 1000-metersintervallerna jag har satt upp på planen att jag ska springa. TROTS att jag medvetet satt ett för mig superlugnt intervalltempo. Jag menar, 5:15, det snittade jag ju för bövelen på GöveborgsVarvet (21km) 2011. Självklart kan jag hålla det i 3 x 1km med vila mellan. Rent förnuftsmässigt så fattar jag ju det, men ändå tar det emot så sjukt mycket rent mentalt. Jag är alldeles för bekväm med att springa korta intervaller att 5 minuter helt plötsligt framstår som en evighet. Så jävla dumt. Jag menar, i måndags sprang jag 8km. De första riktigt lugnt men de sista 3 började runt 5:15 och sen ökade jag… Ja ni fattar. Det är ju skitknäppt att jag på ett distanspass kan springa det utan bekymmer men då det är en intervall så är den plötsligen för lång. Ja, jag har en del hjärnspöken att jobba med som ni märker. Nu ska jag sova på saken.

(Visited 1 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. idafk 16 januari, 2013 at 20:51

    Det är som jag skrev hos Maria, så himla mentalt. Jag har ju under hela hösten kört 1000ingar en gång i veckan och VARJE gång så gruvar jag mig.
    Så – du kommer fixa de där galant 🙂

    Reply
  2. Suzan 16 januari, 2013 at 21:02

    Åhhh, vilka tider!

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *