32 år gammal tittar jag tillbaka på ett ganska brokigt förhållande till rörelse och träning. Som liten var jag rund och lite klumpig. Jag hade svårt att hänga med avsevärt mer atletiska vänner när det kom till att klättra i träd, springa, hoppa och leka fysiskt som barn gör. Jag försvann därför gärna in i böckernas värld i stället för att röra på mig. Något jag ändå alltid gillat och dessutom som barn var ganska bra på är längdskidåkning. Som liten åkte jag flera timmar varje dag på vintrarna. Direkt efter skolan drog jag ut, sen in för att äta middag och så ut igen. Jag älskade verkligen att träna och jag tävlade dessutom lite grann när pappa hade tid och möjlighet att följa med. En seger i Lilla Åsarnaspelen och en 2:a plats var jag mäkta stolt över då. På somrarna sprang jag lite grann.
När jag blev lite äldre (12-årsåldern) så började jag få allvarligare problem med smärtor och domningar i mina ben. Jag hade haft känningar i några år men inte lika illa som det blev sen. Efter röntgen av min rygg konstaterade man en allvarlig kotförskjutning som man ville operera ganska akut för att rädda nerverna till benen, som då redan var ganska skadade. Sista månaden innan min operation kunde jag bara gå korta sträckor och hade svårt att sitta upprätt utan att hålla i mig med armarna. 1994 genomfördes min första operation och 1996 den andra.
Efter sjuktiden så tog jag bara upp ridningen igen, varken längdskidor eller löpning. Jag hatade skolidrotten såklart eftersom jag varken hade ork, teknik eller självförtroende. Genom att skylla på ryggen kom jag undan det mesta och fick bygga ihop egen träning både i högstadiet och på gymnasiet.
När jag var 17-18 började intresset för löpning bli starkare igen och ridningen kompletterades med springturer med hund och jag började även gå på spinning och bodypump. Snart var ett stort träningsintresse väckt och jag utbildade mig till instruktör i de flesta gruppträningsformer som då fanns. Diplomerad friskvårdskonsulent och massör blev jag också. Jag jobbade med detta och drev under några år företag inom friskvård och hälsa. Jag jobbade främst ute på företag med massage, föreläsningar om stress och kurser i pausmassage men även på en spa-anläggning. På fritiden sprang jag mycket och deltog i motionstävlingar som Tjejmilen, St Olavsloppet och liknande. Jag sprang även Lidingöloppet 30 km 2003.
Privatliv och karriär tog sen en vändning som innebar flytt, annat jobb (mera jobb), mindre träning, så småningom universitetsstudier och till slut i stort sett ingen träning. Jag började på mitt nuvarande jobb för ganska precis 4 år sedan (slutet på februari 2009) och pluggade då dessutom på heltid. Jag skyllde på att jag inte hann träna, men kände efter ett tag att det egentligen inte var en hållbar ursäkt. Världens bästa förebild fanns nämligen på arbetsplatsen, en 5-barnsmamma och en tränande kvinna mitt i karriären. Hon jobbade minst lika mycket som mig och kunde minsann ändå få till träning för att delta i Lidingöloppet, Vansbrosimningen m.m. Mitt immunförsvar blev sämre och sämre och småförkylningarna avlöste varandra. Jag blev inte så pass dålig att jag var tvungen att vara hemma från jobbet, men nog kände jag att kroppen inte mådde som förut. Jag var tvungen att göra nåt och bestämde mig för att liksom min förebild promenera till och från jobbet minst 3 dagar i veckan. Dessutom la jag till en runda på lunchen om det funkade tidsmässigt. På så sätt fick jag in minst 1 timme promenad på vardagarna (om jag inte var på jobbresa).
Efter ett tag kände jag att jag kanske skulle springa istället då det var mer tidseffektivt. Sagt och gjort, vid jul 2010 var jag i gång och några veckor senare bestämde jag mig för att en anmälan till Göteborgsvarvet i maj 2011 skulle bli min morot för att fortsätta med löpningen. Loppet genomfördes på 1:50. Under sommaren 2011 började jag även styrketräna som komplement. Sedan dess har jag tränat på och 2012 sprang jag som säkert alla har uppmärksammat Stockholm Marathon på tiden 3:58. I år satsar jag på att kapa den tiden med 10 minuter. Jag ska även springa Lidingöloppet igen, efter 10 år, och där jagar jag pappas tid på 2:48…
Min starka sida är att jag är extremt uthållig. Jag kan tugga på i löparskorna i samma (lugna) tempo timme ut och timme in. Den första timmen är konstigt nog alltid jobbigast för mig. Därför är jag ungefär lika snabb eller långsam (beroende på vem man jämför med) på en mil som på 2. Genom att intervallträna lite mer ska jag försöka ändra på det så att jag får upp farten på kortare distanser, även om min prio ligger på de långa loppen. Ett annat förbättringsområde är att jag vill bli starkare (därav styrketräning 2-3 gånger i veckan) och den mentala biten att pusha mig själv lite hårdare. Under det här året måste jag även träna mer löpning i terräng, något som jag har lite svårt för. Jag är mera av en asfaltsgnuggare.
Sen några år tillbaka är jag även jetski-frälst och kör gärna bana på Storsjön på somrarna.
Stockholm Marathon 2012 på tiden 3:58