Långpannan som inte blev så lång

I går var det långfredag och dax för det traditionella långpasset… Eller ja, så var planen i varje fall. På morgonkvisten började vi fundera kring bansträckningen. Det är mycket mer snö kvar i år än det varit de senaste två påskarna så vi bestämde oss för att hoppa över den skogsslinga på 7-8 kilometer som vi brukar inleda passet med. Vi valde dock samma startställe som vanligt men körde asfalt hela vägen. Det blev kortare… Mycket kortare…

Löpning 13.75km, 1:20:02 (5:49)

Sällskap för dagen blev mina svågrar (heter det så, systrars karlar???). L sprang hela vägen och F den första delen. Vädret var klockrent. Sol och värme. Bar asfalt. Svårt att hitta bättre förutsättningar för ett långpass. Nu blev ju passet som sagt inte så långt, men det var ju bara bra med tanke på att jag ju har återhämtningsvecka. Det blev ändock veckans längsta (och snabbaste/minst långsamma) distanspass. Tack fina ni för en bra tur! Tack också till våra två servicebilar som körde oss till starten och sen hejade på oss längs vägen.

Naturligtvis avslutade vi även med en traditionsenlig ”ta-på-tuttarna-bild” (läs: håll handen framför tuttarna). Jag vet inte hur den uppkom första året, men den har också följt med tack vare F!

(Visited 17 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *