Stockholm Marathon 2013: My story


Det är ”lätt” att springa ett marathon med världens bästa hejarklack på plats!

Det har varit en helt fantastisk helg på många sätt. Det där loppet som sprangs igår är på nåt sätt bara en parentes i så mycket annat fint. Fast det är ändå anledningen till att vi samlats, hela familjen, för att umgås i några dagar. Bloggen har som sagt kommit lite i skymundan medan jag har njutit av livet. Så som det ska vara.

Men hur var det då, det där loppet? Jo, det var annorlunda än förra året på nåt vis. Då körde jag liksom bara på med målsättningen att det fick bära eller brista. Jag hade ont och det var plågsamt men jag sprang på med en höft som knappt bar, och jag tänkte att jag kör så länge det håller. När jag inte kan springa längre får jag väl krypa. I år hade jag en målsättning om att kunna springa smärtfritt och njuta av loppet på ett annat sätt. Så blev det också. Men, rädslan eller respekten som jag hade den här gången gjorde mig lite feg. Jag hade väldigt svårt att veta hur jag skulle disponera krafterna. Förra året upplevde jag att loppet började på allvar efter 30 kilometer och av den anledningen vågade jag aldrig riktigt springa på innan dess den här gången. Det gjorde att jag fick väääldigt bråttom på slutet för att slå fjolårstiden. Det blev tillslut en putsning med dryga minuten, men så fick jag också pinna på ganska rejält sista fem kilometrarna. Det är såklart gött att känna att man kan avsluta så starkt som jag gjorde, men samtidigt så fanns det ganska mycket kvar i kroppen efter målgång.

2012 staplade jag över mållinjen med en kropp som knappt gick att föra framåt. Med tårar som rann nerför kinderna, av smärta men också av glädje. 2013 gick jag över mållinjen med en känsla av att vara stark. Det var också mitt mantra hela loppet. JAG ÄR STARK. JAG ÄR STARK. Svarta tankar ville ta över ibland. Jag började känna efter en massa och jämföra med förra året. Då fick jag upprepa orden för mig själv inuti huvudet. Jag är stark.

Jag hade kunnat springa längre igår. Jag hade gott om energi kvar och jag hade en kropp som inte gjorde märkvärt ondare än den gör på träning. Idag är jag såklart stel. 42 kilometer är ändå rätt långt och mitt officiella snitt på 5:38 min/km är ju snabbare än jag brukar springa på klart kortare distanser annars, så det vore ju underligt om det inte skulle kännas.

Stockholm Marathon 2013 sammanfattar jag som 30 kilometer transport och 12 kilometer löpning. Maran börjar vid 30. Jag är en erfarenhet rikare och jag inser att inget marathonlopp nog är det andra likt, hur många man än genomför. Det är så mycket som spelar in.

Det jag tar med mig från loppet och som jag kommer att bära med mig länge är den där känslan av att verkligen kunna löpa på på slutet. Att med kraft kunna trycka ifrån och räkna ner kilometer efter kilometer. Jag tar med mig hur jag njöt av all publik och framförallt familjen som hejade efter banan. Det är helt ovärderligt. Jag fick verkligen på många sätt det lopp jag ville ha. De allra flesta kilometrar sprang jag med ett leende på läpparna. Att springa lopp är verkligen kul!

Ett stort tack till er som hejade på mig längs banan och som skickat hälsningar på facebook, instagram och sms!!! All pepp är verkligen ovärderlig 🙂 Kram

(Visited 10 times, 1 visits today)

1 Comment

  1. Anonym 3 juni, 2013 at 16:45

    Ja med Stålis i klacken kan det ju bara gå finfint 😉 hihi! Kram o tack för att vi får vara med o heja o serva. /mamma

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *