Skogstokig – kan man lära gamla hundar sitta?

Jag försöker ta tag i det här med träningen inför Lidingöloppet men det är inte helt lätt. I går kväll kom jag i varje fall ut på det terrängdistanspass som jag planerat, även om det kanske blev en aning kortare än jag jag känner mig helt nöjd med. Men men, kort är bättre än inget alls 🙂

Byter ”mockasinerna” från NIKE till de något hårdare orienteringspjucksen med metalldubb från Icebug

Jag hade ingen egentlig plan på sträcka mer än att jag skulle utgå från Odensala elljusspår. Det gjorde jag också. Varje stig som vek av från spåret teastade jag och sprang således fram och tillbaka, upp och ner, över stock och sten. Ett kul pass (tro det eller ej) med hög puls. Jag tror banne mig att jag börjar uppskatta det här med skogen. Visst, jag får verkligen påminna mig själv hela tiden om att jag inte ska bry mig om klockan. Det är inte lätt alla gånger. Jag erkänner att jag blir frustrerad när jag ser kilometertider långt över vad jag borde göra med den ansträngningsnivån, men det går ändå framåt. 

Svettig men glad ute i den vackra grönskan. Det här är träning som ger energi till kropp och knopp!

Jag tror att det kan finnas en chans ändå att jag kan gilla den här typen av löpning mer än jag har gjort. Vem vet, kanske blir jag en riktig skogstok tillslut, det vore ju nåt! Man kan lära gamla hundar sitta, tro mig, jag har haft en. Alltså borde man kunna göra en asfaltsnörd till terränglöpare också?!

Bra grepp i Icebugsen, både på fin stig som den här och mer ”stökig” terräng

Tyvärr har jag ett litet orosmoment… Mina fotleder är inte vana den här ansträngningen som blir. Både av att underlaget är ojämt, men också att jag springer mera upp- och nerför än jag brukar. Det blir mer påfrestning än jag riktigt verkar klara av. Högerfoten är inte helt hundra. Tejpa och köra på eller springa mer asfalt igen? Jag grubblar på den ett tag. 
(Visited 10 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *