Om att börja om från början

Min styrka som löpare har alltid varit att jag kan springa långt och länge. Jag kan tuffa på kilometer in och kilometer ut, utan att egentligen mattas av nämnvärt. Jag kör liksom bara på. Men att harva på i samma gamla hjulspår år efter år är inte riktigt min melodi och därför så har jag bestämt mig för att jag inte kommer springa Stockholm marathon nästa år. Nä, i vinter lever jag efter devisen gör om, gör rätt. 
När jag började springa så klarade jag direkt av distanser på mellan 5-10 kilometer utan att behöva gå. Mitt trick var att springa riktigt långsamt, med korta steg. Det är ett extremt bra tips för alla som snabbt vill kunna komma upp i långa distanser på träning. Mitt problem är att ju mer jag tränat för marathon, desto plattare och kortare har mitt löpsteg blivit. Till slut blev det så platt att jag nästan inte lyfter på fötterna eller knäna, utan jag liksom sveper fötterna utåt i en paddlande rörelse. Det är svårt att förklara, men ni som sett mig springa vet vad jag pratar om.
Den senaste månaden har jag backat bandet. Jag har totalt börjat om. Klockan ligger hemma och jag mäter varken distans eller tempo. I stället fokuserar jag på min teknik. Jag försöker lyfta knäna uppåt framåt, och låta benet följa med rakt upp, under knät. Egentligen skulle jag be någon filma mig lite då och då, men hittills har jag tittat på min skugga eller spegelbild i fönster som jag springer förbi. Det känns som om jag står stilla och trampar vatten, men när jag ser mig själv inser jag att det jag upplever som extrem överdrift inte ens är hur andra springer normalt. Mycket märkligt.
Mycket jobbigt också. Kroppen sa ifrån i början. Jag får träningsvärk av löpningen, på ett sätt och på ställen jag inte känt av på flera år. Det trots att jag inte springer längre än uppskattningsvis 3-5 kilometer åt gången. Ett långpass på 3 mil känns lååångt borta just nu.
Det gör att jag vissa dagar har det tufft mentalt också. Att springa 3 kilometer ungefär 3 gånger i veckan är väääldigt lite löpning för mig. Samtidigt så vet jag ju rent intellektuellt att jag måste våga prova det här, för att förhoppningsvis utvecklas som löpare. Visst kan jag harva på med det här steget på lång distans, men ska jag nå mina mål även på kortare lopp så måste jag förbättra min teknik. När kan passa bättre än nu, när det är vinter och fortfarande långt till nästa säsong?!
Jag HAR utvecklats i år också. Jag har förbättrat mina pers på både marathon och halvmarathon, men jag hungrar fortfarande efter en snabb mil. Den fick jag inte riktigt till i år. Därför förändrar jag mitt upplägg inför 2014. Man blir bra på det man tränar har jag hört. Jag behöver träna snabbhet, så det ska jag göra. Men först ska jag se till att min kropp pallar att springa på det sätt jag vill springa. Sen att det bara är tre kilometer just nu, det gör inget. Jag bygger sakta. Gör om, gör rätt! Bygga från grunden. Varje pass avslutas med ett gäng löpskolningsövningar. Nu är det bara att bita i, och sommaren 2014 kommer jag att persa på milen, det ni!
(Visited 21 times, 1 visits today)

3 Comments

  1. Petra 2 december, 2013 at 19:18

    Vilken härlig inställning du har Sara! Det blir spännande att följa din träning. Kanske får jag några bra tips till att springa fortare jag med. Mitt första mål är 5 km på 21 min, sen ska jag ta tag i att springa min första mil! 🙂

    Reply
  2. Anonym 2 december, 2013 at 20:30

    Du är grym! Tror du gör helt rätt. Fast jag saknar våra måndagar 🙂 Jag har också fått göra om göra rätt senaste månaden så nu peppar vi varann och fokuserar på en riktigt snabb mil. I vår ska det gå undan på banan!

    Kram Ida

    Reply
  3. Maria 2 december, 2013 at 21:04

    Vilket peppande inlägg! Starkt av dig att utmana dig själva. Tror absolut du kommer att springa rysligt snabbt i sommar 🙂

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *