MOTIONÄRENS MISS?

Det sägs att ett av de största ”felen” många av oss löparmotionärer gör är att vi fastnar i mellanmjölksträsket. Att de lugna passen inte är tillräckligt lugna och att de tuffa passen inte är tillräckligt tuffa. Det här är säkerligen en förbättringspunkt även hos mig. Att jag inte är så bra på att pressa mig, det vet ni som hänger här på bloggen, för det skriver jag om lite då och då. Men det omvända, det vill säga att de lugna passen inte är tillräckligt lugna, det händer också. Jag kan många gånger tänka att jag ska ta det lugnt men så blir jag uttråkad eller bara kommer av mig, och upptäcker helt plötsligt att jag trots allt gasat på. Inte fullt blås men tuffare än tänkt – träningen är alltså inte längre lätt. Det som händer då är att om man ska köra ett tuffare pass dagen efter så kan man inte trycka på så hårt som man egentligen skulle kunna och vilja för att man är sliten, och då blir även det passet mera mellanmjölk än hardcore och badass och supergrymt och allt det där det skulle kunna vara – man är helt enkelt inne i en ond cirkel. Det här försöker jag tänka på nu, att mitt problem med att pressa mig inte nödvändigtvis bara handlar om just det enskilda passet, utan att allt är en del i en helhet. Är tanken att köra hårt så ska jag göra det, men är tanken att jag ska köra lugnt så ska jag göra det också. Sedan kan jag såklart ändra upplägg efter dagsform, men då måste jag också ändra framåt så att träning och återhämtning går hand i hand! Det blir mitt mission i augusti. Vad är ditt?

(Visited 6 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *