Nu måste jag ta tag i det här!

Muskler skyddar mot depression!

Jag börjar känna det i kroppen nu, både här och där. Att jag inte är stark alltså. Med stark menar jag inte styrkelyftarstark utan vardagsstark. Jag märker det när jag kör bil, när jag sitter vid datorn och när jag springer. Det är som om kroppen inte riktigt håller ihop så som den brukar och den där grundstabiliteten saknas. Jag förstår att jag måste ta tag i det här nu. Jag kan inte blunda för det längre.

Från att tidigare ha gymmat ett par-tre gånger i veckan så har jag under det senaste året slutat gymma regelbundet. Ett besök lite då och då har det blivit, och så kör jag det jag kallar för löparstyrka en eller två gånger i veckan. Men det räcker inte. Jag känner ju det. Om mindre än två veckor ska jag springa årets sista (?) tävling – Hässelbyloppet – och sedan bara måste jag lägga upp en plan för att bygga upp mig i vinter. Jag strävar inte efter stora, synliga muskler – även om jag får erkänna att jag tycker att det är lite läckert på tjejer – utan det är känslan i kroppen jag är ute efter. Det är det viktigaste.

Ett av få tillfällen under sommaren som jag faktiskt hängde på gymmet – i t-shirt från röhnisch, tights H&M, NIKE Free Fit på fötterna samt WESC-lurar

(Visited 2 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *