HÄSSELBYLOPPET 2014 (racerapport)

Hässelbyloppet – Sveriges snabbaste millopp! Ja så sägs det. Jag håller inte med. Förvisso hade jag sekundrarna på min sida den här gången, till skillnad mot Tjejmilen i september, där jag var lite bitter över några sekunder för mycket i sluttid. Men jag upplever Tjejmilen som en mer lättlöpt bana – faktiskt. Tydligen är jag inte ensam. Jag har hört fler säga samma sak. Smaken är ju som bekant som baken.

Det som är trixigt med Hässelby, och som jag kanske borde ha förstått och kollat upp innan, är framförallt att loppet går på smala, slingriga gångvägar. Det är trångt. Ohyggligt trångt. Sedan gjorde jag en taktiskt miss och ställde mig alldeles för långt bak i min startgrupp. Jag fick sicksacka och springa ute i gräset bland kvistar och löv de första kilometrarna. Det tog både tid och onödig kraft. Men nu har jag lärt mig läxan till nästa gång. Springer jag i Hässelby igen kommer jag inte att göra samma misstag.

Det är absolut inga värre backar att tala om, men loppet går konstant svagt uppför eller svagt utför. Och partierna som går svagt uppför är längre och tyngre än jag hade trott. Det handlar mycket om förväntningar också. Att jag inte trodde att det skulle vara så, gjorde säkert att jag upplevde det jobbigare än om jag inte fokuserat så mycket på det där med att det skulle vara så rackarns snabbt och lätt.

Men nu är det gjort! Premiären är sprungen och jag kommer säkert att åka tillbaka. Millopp är kul. Springa med nummerlapp är kul. Och kul hade jag faktiskt i början av loppet, trots allt sicksackande. Jag kände mig så stark de första fyra kilometrarna. Det gick så lätt och jag sprang med ett leende på läpparna. När klockan pep för kilometerpassering så kunde jag lugnt konstatera att allt gick enligt plan. Men sedan tog kraften slut. Det var varken benen eller flåset, utan plötsligt fanns ingen ork i kroppen. Troligen fick jag betala för min tuffa vecka. Jag var helt enkelt inte tillräckligt återhämtad. En näsblodsattack senare på kvällen vittnade om samma sak. Förvisso inte alls lika kraftig som den på fredagkvällen, men ändå.

Första femman gick på strax över 24 minuter och jag trodde då fortfarande att jag skulle kunna öka tempot och springa andra halvan av loppet lite snabbare. Det fanns alltså gott hopp om en sluttid under 48 minuter, vilket var mitt stora mål. Detta trots att det börjat kännas lite tungt. Men jag hade inte en chans. Jag försökte verkligen trycka på men fick ingen utdelning alls. Kroppen var plötsligt bara tung. Jag peppade mig själv och gjorde vad jag kunde för att bita ihop. Jag lyckades hyggligt och fick ändå under 25 minuter på sista femman också, även om tempot sjönk något. Målgången är inne på en idrottsplats, så man får avsluta med ett varv på löparbana. Jag älskar´t! Jag springer aldrig så fort som då. Snittade strax över 3:00-tempo där inne och fick känna mig stark på upploppet där jag spurtade om en klunga löpare. Jag slog Tjejmilen-tiden från september, vilket var mitt lilla mål. Slutet gott allting gott.

(Visited 28 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *