MARATON

Godmorgon allihopa! Igår gick New York-maraton av stapeln, som flera av er som läser säkert har koll på. Jag har startat min måndagsmorgon med att titta på Lofsans marathon-film till morgonkaffet, och känslorna bubblar i kroppen. Både glädje och sorg på något vis. Det är märkligt att springa långt för det händer mycket inuti. Det är både glädjerus och smärta, en klump i halsen i bland, och ofta tårar vid målgång. Så har det i varje fall varit för mig.

Jag har alltid sagt att maran börjar efter 3 mil och det ser man ganska tydligt i filmen också. Jag tror att det handlar om att man på träning ofta springer uppemot den distansen, och allt därutöver är i princip okänd mark. Många springer de första 30 alldeles för fort vilket lätt straffar sig på slutet. Min plan har tvärtom varit att de första 30 bara ska vara en transportsträcka fram till starten av det ”riktiga” loppet, den sista milen.

Glansiga ögon, svårt att hitta ord och hålla ordning på tankar efter en stund. Trötthet i kroppen och smärta här och där. Vid 8 kilometer kvar börjar Lofsan också prata om det emotionellt jobbiga. Hur alla känslor liksom tar över. Och ett par kilometer senare rinner tårarna. Mina också när jag tittar på filmen. Precis sådär är det.

Kylan. Jag minns den så väl. Framförallt från 2012 då det bara var några plusgrader och hur det bitvis haglade. Jag var helt oförberedd och hade varken mössa eller vantar. 2013 var det stark sol vid starten men hällregn på slutet. Även det året fick jag möta kylan. Hur än det är så slutar vissa funktioner i kroppen att fungera optimalt när man utsätter den för så hård belastning under lång tid, vilket också är det som gör att man reagerar lite olika efter loppet. Vissa blir pigga och lite euforiska medan andra blir toktrötta och frusna.

Hur som helst, se filmen!

(Visited 17 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *