"KILLGISSAR"

Häromsistens skrev Sofia ett inlägg på temat vill du rekommendera något? och ett av hennes tips handlade om att som tjej våga killgissa mera:

Tro mer på dig själv, killgissa om det behövs! (tjejer, ni vet vad jag menar va? När en man/grabb/kille helt sonika talar om hur något kan/borde/ska göras fastän de verkligen inte vet eller har gjort det förut. De killgissar – och hoppas på det bästa. Oftast går det bra, eftersom det finns många sätt att lösa något på. Sluta tveka, ni är ödmjuka nog ändå.

Plötsligt slog det mig att det kanske är det här jag gör hela tiden. Jag får ofta höra att jag låter så säker på saker och ting. Oavsett vad man frågar så brukar jag svara, även fast jag kanske inte helt vet svaret. Jag tycker själv att jag brukar påtala att jag inte riktigt vet, utan att jag tror, men det är som att man bara lyssnar till den delen där jag lägger fram min teori. Är det att killgissa?

För min del är det att vara som jag är. Och jag har aldrig reflekterat över att det skulle vara något manligt. Är det verkligen något manligt? Kanske. Inlägget väckte många tankar hos mig och jag har funderat på hur det kommer sig att jag är som jag är. Vi är ju tre systrar i min familj. Ingen bror. Jag är äldst och den som fått hänga med pappa på både det ena och det andra. De timmar jag spenderat i en byggbarack, i bilen och på pappas kontor är ganska många. Och jag tror att jag älskade nästan varje sekund. Även om många av sekundrarna gick åt till vänta. Kanske har jag växt upp i ett klimat där det här är naturligt och jag har därför aldrig tänkt på det? Jag vet verkligen inte. Men nog har jag ändå varit större delen av tiden under barndomen med mamma och med momma? Eller? Jag kommer inte riktigt ihåg alla detaljer, men nog var momma ganska bestämd och säker på vad än man pratade om. Och farmor också. Som jag minns det i varje fall. Så kanske är det i mitt fall inte alls några ”killgissningar” det är frågan om, utan ”tjurig-kärring-gissningar” (uttryckt med glimten i ögat). Men jag vet inte. Mamma och pappa som minns momma och farmor bättre, eller Maria, Elin och Emma som har varit nära under de här åren, kanske kan bidra med infallsvinklar i den här spännande frågan?

Oavsett om det i mitt fall handlar om att killgissa eller tjurig-kärring-gissa så stöder jag själva tipset från Sofia. Sluta tveka. Ta för dig i livet. Det gäller såväl män som kvinnor!

Följer du många bloggar? Jag har några som jag läser dagligen och andra som jag kollar av lite då och då

(Visited 25 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. Helena 2 december, 2014 at 18:56

    Jag killgissar en hel del jag med. Har väl aldrig reflekterat att det skulle vara manligt. Blir det lite fel så blir det.

    Följer en hel del, bland annat din!

    Reply
  2. Sara Borg 2 december, 2014 at 19:51

    Skönt att höra att det finns fler som mig, Helena 🙂

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *