EGENTID & TANKAR OM DÅTID & FRAMTID

Igår kväll kröp jag till sängs hemma hos mina föräldrar ungefär samtidigt som kiddosarna, men inte för att sova utan för att ta tillfället i akt att stanna upp och reflektera lite kring ditten och datten. Jag vet att jag ofta rusar framåt och kanske inte alltid tar mig tid att stanna upp, men så ibland händer det. Igår var en sådan kväll. Jag satt med datorn i famnen, uppkuddad i det rum som var mitt allra första egna där någongång i mitten på 1980-talet. Nu har rummet renoverats och till förrförra julen fick jag flytta in igen, efter att precis som när jag var liten ha fått välja tapeter själv. Sängbordet är detsamma som jag hade då för över 30 år sedan, men jag har målat det vitt. Jag tänker att jag verkligen är tacksam över att ha föräldrar som ger mig den här tryggheten och möjligheten. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, och har sedan inte haft ett eget rum i huset eftersom jag i flera år hade mitt eget hus alldeles i närheten. Nu som trettioplussare bor jag i lägenhet en timmes bilresa härifrån, och då är det guld värt att ha ett eget litet kryp-in igen i huset här på landet. Att vara här är som att vara hemma fast ändå borta. Det är härligt att komma hit eftersom jag känner mig fri på ett helt annat sätt än i staden, men det är också grymt skönt att sedan få åka hem till lägenheten. Att ha två hemma helt enkelt. Så mycket värt. Det är jag tacksam för.

Jag satt mest och tänkte på framtiden, där i sängen igår kväll, även om jag nu skriver mest om dåtid. Jag tänker att det som händer framåt kommer ju till viss del ändå troligen att komma med här förr eller senare, medan det som varit har varit. Bäst att ta tillfället i akt att skriva om det medan man kommer ihåg tänker jag.

Vi åkte ju skidor utanför huset i går Vide och jag, vilket väckte många härliga barndomsminnen till liv. Jag spårade sådär då också, en kort slinga som jag kunde nöta i varv på varv på varv varje kväll. Jag kom hem från skolan och stack ut direkt. Jag undrar om jag pratade högt som Vide gör, ni vet man är liksom speakerröst och refererar samtidigt som man åker. Vide är Hellner. När jag var liten var jag i fantasin en italienska som heter Manuela Di Centa. Hon var aktiv elitåkare mellan 1982 och 1998, och är äldre syster till Giorgio Di Centa som fortfarande är med i Italienska landslaget. Manuela har flera världscupsegrar, har varit totalsegrare två år och har dessutom en hel hög med mästerskapsmedaljer, så det kanske inte var så konstigt att hon blev min idol nummer ett. De dagar jag ville ha ett svenska perspektiv, vilket möjligen var då jag lekte SM, så var jag Marie-Helen ”Billan” Westin, som sedan blev Östberg då hon gifte sig. Jag har haft väldigt få idoler under min uppväxt, men här fanns ändå några. Jag åkte de där varven runt runt och i mitt huvud (eller möjligen högt) så hörde jag den där speakerrösten som var helt i extas när jag spurtade mig till den ena segern efter den andra. Skiddrömmarna var stora. Det är verkligen ren och skär glädje i hjärtat mitt när jag ser Vide kämpa på samma sätt.

(Visited 20 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *