VASASTAFETTEN 2015, DET GICK JU VÄGEN DET DÄR OCKSÅ

Igår morse strax före sex hade jag packat in mig i bilen och styrde tillbaka ner mot Dalarna. Det kändes overkligt på något vis, att det bara var en vecka sedan jag var där och tog mig an vasaloppsleden på cykel. Nu var det dags för motsvarigheten i löparskor. Ultravasan och Vasastafetten skulle gå av stapeln. Någon ultra var såklart inte aktuellt för mig men däremot en kortsträcka i stafetten. Jag har haft riktigt ont i hälsenan underveckan men Vasan vill man bara inte missa och 4,7 kilometer bedömde jag inte skulle bli något problem att ta mig igenom. Skulle det göra för ont kunde jag ju gå! 

Klubben hade tre lag i år, ett damlag, ett herrlag och ett mixlag. Jag springer med mixen och där är det viktigaste att ha roligt. Hur snabbt eller långsamt man springer spelar ingen roll – alla kan vara med! I år hade jag fått med mig Emma och hennes Lars, så de körde upp från Uppsala. Vi hade bestämt att vi skulle mötas upp i Risberg strax före klockan 10. Lars skulle springa sträcka fyra, därifrån till Evertsberg. Medan Emma och jag skulle ta sträcka sex och sju från Oxberg och Gopshus. Vi var lite nervösa alla tre, av olika anledningar. För Lars var det stafettpremiär, för Emma kanske en tillfällig osäkerhet på formen som en ju kan hamna i under perioder och för egen del var det främst den förbannade hälsenan. Skulle det funka att springa? Är det farligt? Kan den gå av? Frågorna var många. 

Lars gav sig av tillslut och gjorde en riktigt fin insats. Emma och jag drack kaffe och pratade om träning inför Tjejmilen. Hon kör efter ett träningsprogram nu i några veckor och ju mer hon berättade desto mer ”ångest” fick jag. Jag inser ju att jag inte kommer att kunna springa något mer på de veckor som är kvar, om jag överhuvudtaget ska kunna vara med. Det är en märklig och ovan känsla för mig att ställa upp i lopp utan att ha tränat för det. Men som Emma sa, jag har ju en grundkondition tack vare annan träning som jag gör, så visst fixar jag att springa en mil ändå bara kroppen håller ihop, men det blir ju så ohyggligt plågsamt bara.
När Lars växlat över drig vi vidare. Emma mot sin start och jag mot min. Jag hade beställt en sms-tjänst på lagets växlingar så jag hade rätt bra koll på när det skulle vara dags. Jag velade lite hit och dit om jag skulle våga slösa hälsenan på uppvärmning, eller om jag helt enkelt skulle jogga ut superlungt första kilometern på sträckan. Beslutade mig för att testa lite försiktig jogg ändå med ungefär 45 minuter kvar till start. Det kändes ömt i ungefär en kilometer men sedan släppte smärtan mirakulöst och jag kunde jogga obehindrat i ungefär 2,5 kilometer då jag kände mig nöjd. En resorb och en kisspaus, sedan kom smset om att Emma startat och var på väg mot mig. Jag var redo! 
Jag sprang ut från växlingen och tänkte att nu får det bära eller brista, jag försöker springa (inte jogga) så länge det går. Huvudet var på topp för en gång skull, just på Vasan har jag ofta haft mentala dippar. Jag var glad för att jag kunde vara med, för att det är kul att springa stafett, för att jag inte hade ont. Sedan var det såklart jobbigt, men när huvudet är med så kan jag hantera det bra. Jag kör lite ramsor eller mantran och tänker positiva tankar. Efter ungefär två kilometer ger hälsenan upp. Det gör ont och jag får anstränga mig för att inte halta i löpsteget utan försöker fortsätta i samma tempo som vanligt. Det är mer uppför nu, så tempot sjunker pågrund av det, men jag försöker att inte påverkas alltför mycket av smärtan. Jag peppar mig själv hela tiden med hur kort sträcka som är kvar, och min klocka piper kilometer efter kilometer. Tiden går snabbt, jag hinner knappt starta förrän det bara är 900 meter till mål. Lite så känns det. Missförstå mig rätt, det var jobbigt som faan och det gjorde ont som faan, men i huvudet hade jag en sådan där bra dag då en känner att en klarar det.
Jag blir omsprungen av några stafettlag i början, springer om ett par av dem i mitten och mot slutet. Springer om nån annan också. Det är som det ska vara där ute på sträckan. Häftigast är ändå ultralöparna. Jag försöker heja på dem som jag springer om. Vid ett tillfälle när jag närmar mig bakifrån några herrar som går uppför en backe så stannar de, vänder sig om och börjar applådera och heja på mig och tjejen som springer strax bakom. Det är helt omöjligt att inte bli glad och själv börja applådera och heja på alla. Vilken stämning!
Mot slutet är det uppför uppför uppför mot kontrollen i Hökberg. Jag är trött men glad, jag ser växlingen som ligger där uppe och jag vet att jag kommer att hålla ihop. Någon spurt uppför den där sista backen blir det inte direkt tal om men just där och då kommer jag ihåg publiken som hejade på mig där på cykelvasan. Jag var stark i den backen då, mindre stark nu, men upp kommer jag och växlar över. Puh, årets vasa är gjord! Tidsmässigt ingen toppnotering för min del, men det gör inte så mycket. Jag börjar sakta men säkert vänja mig vid mina allt sämre kilometertider. Man blir bra på det man tränar, och sämre på det man inte tränar, så det säger ju sig självt. Tycker ändå att jag håller ihop det förhållandevis bra ändå. 

Nu brassar vi till målet i Mora för att ta emot laget. Vi står där en bra stund och får se många lag och främst ultralöpare komma i mål. Vilken glädje! Jag fäller till och med några tårar när jag ser lyckotårar på dem. Jag hade en riktigt bra dag. Tack Vasastafetten för 2015, vi ses säkert nästa år igen!
(Visited 13 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *