MOD – OM ATT VÅGA VARA RÄDD

Ja, nu outade jag i morse att jag har köpt en ny cykel och om du följer mig på instagram (@saraeborg heter jag där) så fick du koll på det redan i onsdag kväll. Faktum är att det var i tisdags som hon kom hem, min sprillans nya Specialized Rhyme 2016 (!!!!). Vi har världens bästa cykelhandlare, Ola på Big bike / Sportbiten i Sundsvall, och det är han som fixat denna till mig redan nu. Alltså tagit hem den, jag har givetvis betalat för den alldeles själv. Det sved lite på kontot men efter en runda så känns det som att det var värt.

Jag drömmer om att bli en så mycket bättre stigcyklist, för faktum är att jag suger på det. Jag vill egentligen inte skriva så, för ni vet vad jag brukar säga, tankens kraft är stark. En ska inte säga till sig själv att en är dålig, men jag vill att ni ska veta mitt utgångsläge. Det ser säkert supernajjs ut när jag postar fina cykelbilder från skogen, och det är många gånger precis så fint och härligt som det ser ut. Men det finns också en annan sida. Det finns dagar när jag adrenalinet pumpar i min kropp, jag har en klump i halsen och ibland tårar på kinden. Hjärtat som slår som en trumma i bröstet. För att jag är rädd. För att det är svårt. För att det är jobbigt. För att min kondis inte räcker till, för att min teknik inte räcker till. Inte för det jag vill göra. Jag har en historia med några cykelolyckor som barn. En gång då det kunde ha gått riktigt illa. En hjärnskakning, en trasig framtand och en öm, blåslagen kropp fick jag. Men jag landade med huvudet bara några centimeter från en kantsten runt en gräsmatta. Jag kunde ha spräckt skallen. Det har gjort att jag varit väldigt försiktig på cykel sedan. Jag har det därför inte riktigt i kroppen. Kanske inte i huvudet heller. Jag får träna som f**n för att fixa det jag vill fixa. Vissa dagar lyckas jag, när jag är pigg i huvudet och kan fokusera. När jag kan pressa mig själv till att testa, öva, nöta. Lyckan är stor så stor när jag lyckas. Andra dagar går det inte. Huvudet är inte med. Reaktionsförmågan finns inte där. Då ramlar jag. Fegar ur. Orkar inte nöta. Det är då jag blir ledsen. Känner mig värdelös. Jo, du läste rätt. Även jag känner mig så ibland. Och hur i hela fridens namn kommer det sig då att jag vill cykla, tänker du kanske nu?

I grunden tycker jag att det är roligt! Superroligt faktiskt! Och de där dagarna när jag lyckas, när jag utvecklas, då är det bland den största egoboosten jag kan ge mig själv. Jag har nytta av det när jag cyklar, men jag tar också med mig lärdomen till resten av livet. Jag vet att ibland är det förbaskat svårt, tufft och en vill ge upp, men om en bara kämpar så ordnar det sig. Det gör mig stark så in i helvete i huvudet. Det gäller bara att inte pressa sig för ofta, att inte ge sig ut på stigarna varje gång, utan tillåta mig själv att göra mycket av det jag är bra på och göra lite mindre av det jag behöver öva mig på. På så sätt behåller jag glädjen och lyckan i det jag gör, men utmanar och blir ändå sakta men säkert bättre på sikt.

Men min nya rhyme så köper jag mig lite hjälp för att lättare klara av det jag vill öva på. Jag har varit ute på min nya heldämpade skönhet en enda gång bara, men oj vilken pärla! Jag får fortfarande trixa över de rötter som de flesta andra cyklister säkert knappt märker, men det är verkligen stor skillnad mot min stela fate. Det är så kul. Jag njöt varje sekund där jag förut varit rädd och arg. Rhyme ger en helt annan ställning på cykeln och min command-post eller drop-post eller vad sjutton det nu heter, det är i allafall sadelstolpen som kan höjas och sänkas från ett reglage på styret, alltså det är ju så bra. Nu sänker jag bara när jag ska över ett rotigt parti, och allt känns genast tryggare och bättre. När jag är över skjuter jag upp sadeln igen och kan trampa på med bra tryck direkt. Det där är en sådan grej som en inte hade en aning om hur bra det är innan en hade det, nu lär en väl inte kunna vara utan? Men såklart, det är fortfarande hon bakom styret som ska göra jobbet. Jag är inte en bättre cyklist men jag vågar mer. Det är viktigt för mig. Nu ser jag fram emot en höst där jag ska öva, njuta och leva! Och du, om jag kan så kan du. Våga tro på dig själv.

(Visited 13 times, 1 visits today)

1 Comment

  1. Pingback: Är du rädd på mountainbike? – Sara Borg

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *