Efter en minst sagt utpumpande inledning på veckan så drabbades jag igår av en släng av den där nästan förlamande trötthet. Ja, det händer mig också. Jag är inte alltid pigg, klämkäck och lever i linje med smeknamnet Duracell som jag fick av en kollega för några år sedan. Ögonen nästan kliade av allt mitt kämpande för att hålla dem öppna och i kroppen fanns ingen energi. Huvudet ska vi bara inte prata om. Det enda jag orkade tänka på var vilken arbetsuppgift jag skulle ta tag i men lyckades liksom inte fatta ett beslut utan jag satt bara och vände på alternativen. Efter en stund insåg jag att det inte var någon större mening att fortsätta. Klockan var dessutom 16 så jag hade ingenting som stoppade mig från att packa ihop för dagen och gå hem.
Tack och lov för den lärdom jag drog förra veckan då jag inte var särskilt trött men i stället hade drabbats av den stora latmasken, så jag sade till mig själv att jag skulle ut och andas friskluft innan middagen och sedan i säng tidigt. Sagt och gjort. När jag kom hem från jobbet bytte jag om för en gåggingrunda. Jag hade egentligen tänkt den vanliga femman men så inträffade det där knasiga som så ofta kommer när en är drabbad av den stora tröttheten*. Jag var förvisso ingen raket men det var som att kropp och knopp längtat efter att få komma ut, att få röra på sig och att få andas in den kalla men friska luften. Femman utökades till en åtta bara sådär och när jag kom hem passade jag på att köra några prehabövningar också. BAAM!
Middag och sedan bums i säng strax efter nio. Kalasbra prioriterat av mig!
