Från början var det meningen att jag skulle ta en semestervecka direkt efter midsommar, men redan i början på juni insåg jag att det inte skulle fungera. Ett möte som jag har pushat mycket för har varit svårt att få till och den enda dagen som alla berörda kunde komma loss var i tisdags. Jag hade inget särskilt inbokat och när L också skulle jobba dessa dagar så det var inga problem för min del, och då kändes det lika bra att jobba måndagen också. Onsdag till fredag behöll jag i varje fall med tanke på St Olavsloppet.
Tävlingen startade som bekant på onsdagen men min första insats skedde dag två, alltså på torsdagen. Jag hade fått en sträcka som ingen annan ville ha (?), med start efter Staakurvan som ligger ungefär 1,5 mil väster om Åre, och så sprang jag 4,2 kilometer uppför i riktning mot norska gränsen, till Tännforsen. Alla som har tränat med mig eller som läser den här bloggen vet att jag inte är något vidare fysfenomen när det kommer till högpulsaktiviteter. Jag är alltså inte precis någon backspecialist. Min styrka kommer mest till sin rätt när det gäller att ligga konstant på en jämn arbetspuls under lång tid. Den här sträckan var således redan på pappret inte direkt min kopp te. Men jag är inte den som är den utan jag sade ja till den och tänkte att en kan inte göra mer än sitt bästa och lite drygt fyra kilometer ska en väl ändå kunna överleva?! Dessutom var lutningen inte alls så brant. Mestadels gick det faktiskt bara svagt uppför med inslag av några ”brantare” partier.
Tyvärr har jag känt mig lite halvknepig i veckan. I måndags kväll trodde jag att jag höll på att bli förkyld. Jag var megatrött och lite tjock i halsen. Det var som bortblåst på tisdagen men kom sedan tillbaka efter en cykeltur på onsdagen. Inte de allra bästa förutsättningarna alltså. Lite extra speciellt blir det när det är stafett. En individuell tävling är det bara att ställa in men när en springer i ett lag så sätter en hela laget på pottkanten om en inte kan komma till start. Jag vaknade på torsdagsmorgonen med lite lätt huvudvärk och tyckte att jag var hängig. Jag hade dock inget halsont och ingen tillstymmelse till feber. Jag använder appen natural cycles så jag tempar varje morgon och har därför väldigt bra koll vad som är normalt för mig. Efter kaffe och lite frukost lättade det så inga tveksamheter till start. Däremot bestämde jag mig för att om det skulle kännas minsta lilla konstigt under loppet så skulle jag bara tassa mig igenom sträckan och se till att laget kom vidare i loppet.
L kunde gå på sin första semesterdag och följa med. Vi packade in oss i bilen vid åttasnåret och styrde kosan mot Åre. Jag var lite nervös, mer än jag varit inför de andra loppen i år. Det blev ett par koppar kaffe ur termosen och en smörgås på väg upp. Vi parkerade vid min växel och sedan var det ombyte, nervöskiss och uppvärmning innan det blev dags att kliva in i växlingsfållan och vänta in min lagkamrat.
