Kampen mot klockan

Låt mig ta det från början. Jag skulle bara ta en liten promenad efter jobbet i måndags eftersom jag hade väldigt få steg undre dagen och behövde mera vardagsmotion. Jag knatade i väg direkt när jag kom hem, skiftade kavaj mot en jacka bara men behöll samma skor som jag jobbat i och som jag bar utan strumpor. Det skulle jag inte ha gjort. Väl hemma hade jag blåsor på båda lilltårna, små förvisso. På tisdagen, igår alltså, skulle jag till Stockholm så jag slängde på compeed skavsårsplåster på båda blåsorna, av nån jävla anledning. Ursäkta språket men det här är så dumt! Jag vet ärligt talat inte hur jag tänkte. Du som hängt med här kommer kanske ihåg hur jag senast i vintras beklagade mig över hur icke-kompatibel jag och skavsårsplåster är?! Plåstren har en förmåga att liksom luckra upp min hud under nästan hela fästytan (kan det vara en reaktion på klistret?), vilket gör att både plåster och hud lossnar så snart jag gått en stund i ett par skor. Så även denna gång.

På höger fot är det som förut var en liten blåsa nu en stor blåsa, men tack och lov sitter huden ändå hjälpligt kvar. Efter en natts sömn känner jag mig nästan stensäker på att den tån kommer att läka fint, det är redan mycket bättre än igår. På vänster fot… ja, där har huden helt enkelt lossnat. Hela utsidan av tån är skinnflådd, röd och det kommer massor av sårvätska. Det värker i tån också så den är kanske lite inflammerad. Hur jag ska kunna springa ett millopp på lördag vet jag just nu inte för som du säkert förstår vid det här laget så är skavsårsplåster inte ett alternativ som funkar för mig. Springa i flip-flops som jag drar fast med silvertejp kanske? Jag vet att en inte dör av lite skavsår, många löpare dras ju med sådant hela tiden, men inte jag och jag har därför rackarns svårt att motivera mig till att springa med den typen av smärta. 

Jag besparar er en bild på eländet.