Vilken j**la dag!!!

Alltså förlåt mig, men vilken jävla dag det här blev alltså. Det var som om det mesta gick emot. Det här kommer att bli lite gnälligt och en hel del svordomar, men förhoppningsvis roar det någon och jag kan dessutom utlova en positiv avslutning. Vad tycks om det här? Jag skulle ut och lunchcykla vid 11:30 men var inte påklädd och klar förrän 12:10 på grund av stök på jobbet. Då hade jag dessutom stressat kämpat mig igenom garderoben (sambons och min egen) för att hitta något cykligt som magen ryms i, den har vuxit rysligt mycket de sista två veckorna. Det jag hade på mig sist skulle säkert funka men ligger i tvätten. Svetten lackar när jag ska krångla på mig cykelskorna. Termometern visar -8 men det är strålande sol, vilket är lika med en aning knepigt väder att klä sig rätt för. Det är liksom kallt men varmt. Ja, du fattar?! Mitt uppe i allt ringer sambon också och jag som knappt når ner till skorna, dels för magen men också för att jag är så rackarns stel. Nu håller jag på att brinna av, vilken dålig tajming för ett telefonsamtal. Jag har inte tid!

Kommer ut tillslut med skor, kläder, hjälm och hela fadderullan på och får fram en hoj. Det är torr och fin asfalt nu så jag tänker att min rejsiga 29:a som har dubbdäck får stanna hemma, och drar istället ut med min 650b (som egentligen är en skogsmaskin). Glad i hågen hoppar jag på och trampar i väg. Märker att sadeln är lite låg, jag har förmodligen kört utförs eller trixig stig på den senast, så jag trycker på knappen till min drop-post för att skjuta upp sadelstolpen lite. Det visar sig att knappen är helt slapp och sadeln åker i botten i stället för uppåt. Suck. Vänder hemåt och sitter jättelågt. Det är uppför och jag kan knappt trampa för magen är i vägen. Faan. Jag som har tight med tid dessutom. Svettas ännu mer av stress snarare än träningseffekt. Orkar knappt få cykeln framåt. Väl hemma är det bara att byta hoj och ta den där dubbade varianten ändå. Tänker att jag kör på grusvägar istället för där är det fortfarande snö och is, så då kommer däcken att komma till sin rätt. Hoppar upp och drar i väg.

Men vad i hela helvetet nu då, är det inte väldigt lite luft i framdäcket? Alltså extremt lite…

Jo, minsann. Bara att vända hem igen då. Visst ska man kolla sånt innan man drar ut men jag var stressad. Visst har jag redan förklarat det va? Att jag var stressad. Och var har vi pumpen egentligen? Hittar inte den braiga i garaget och den icke-braiga vet jag av erfarenhet att jag inte kan hantera. Kommer på efter ett tag, när jag nu om möjligt är ännu svettigare, att den bra pumpen vintertid alltid förvaras inne i vårt all-aktivitetsrum, även kallat gymtoret eftersom det är ett kombinerat gym och kontor, så att man kan pumpa trainern. Upp med nyckeln, in igen, hämta pumpen och pumpa däcket! För att blanda upp allt gnäll ska dock sägas att det aldrig har gått så snabbt och smärtfritt för mig någon gång med pumpning. Jag har alltid så svårt att få fast munstycket bra, men inte idag inte. Hurra för det! (bäst att fira när möjlighet finns, tänker jag).

Jaha, nu är jag äntligen i väg. Ingen aning om vad klockan är nu men den måste vara betydligt senare än planerat. Men så får jag inte fast foten på pedalen. Vad sjutton är det nu för fel? Jag försöker sparka bort snö och is som eventuellt kan ha fastnat men det vill sig inte. Glöm att jag tänker stanna nu, jag trampar helt enkelt vidare med en fot fast i clipset och en fot lös. Får sedan helt plötsligt lite flow och får för mig att cykelformen har blivit lite bättre ändå. Den där flodhästkänslan som jag känt varje gång efter influensan tycks (tillfälligt ska det snart visa sig) vara som bortblåst. Hurra, tänker jag igen och firar, och bestämmer mig för att ta en längre runda än jag annars tar på lunchen. Har tydligen glömt att jag redan låg efter i schemat för dagen och inte alls egentligen har tid med mer än 20 minuter.

Efter 25 minuter, när det blir asfalt, motvind och lite slakmota, känns det plötsligt jättejobbigt att den ena foten inte sitter fast. Jag tycker dessutom att magen klämmer på ett konstigt sätt så att det hindrar blodflödet lite ner i ena benet. Det är säkert mest inbillning men jag blir i varje fall jättetrött och måste stanna och sträcka på mig lite. Fast jag säger till mig själv att jag bara stannar för att fixa det där med clipset, inte alls för att jag måste. Sparkar lite med skon igen och hoppas på en lösning. Snapchattar en sväng och kommer sedan på att jag har jättebråttom. Upp på cykeln igen och nu får jag iallafall fast foten. Har typ 3 kilometer kvar tills jag är hemma, men oj så långa kändes inte ens de sista 3 kilometrarna på Stockholm Marathon! Funderar på om det är möjligt att ringa en taxi, eller kanske grannarna. Det blir en uppförsbacke också och jag tror på allvar att jag ska dö. Eller okej, inte riktigt på allvar, men nästan. Flåsar värre än… jag vet faktiskt inte vad. Tur att den är kort den där backen. Konstaterar att jag fortfarande lever och trampar vidare. Väl hemma konstaterar jag att jag en gång i tiden kunde cykla typ 10 gånger så långt i en snittfart på typ 10 km/h snabbare än jag gjorde idag. I och för sig inte på en lunchrast, men ändå, lite deppigt känns det allt.

Jag skulle gärna skylla allt på kalaskulan, men faktum är att minst lika mycket beror på att jag helt enkelt inte har cyklat tillräckligt mycket. Det är den bistra sanningen. Visst kommer det bara att bli tyngre och jobbigare nu i takt med att magen växer, men samtidigt vet jag att bara jag tar mig ut lite oftare så kommer det att lätta. Det var ju precis så här det var när jag skulle igång med skidor för några veckor sedan. Först orkade jag ju knappt gå fram efter influensan, men nu tycker jag att det går riktigt bra. Visst är jag betydligt långsammare än vanligt i skidspåret och visst blir jag trött i ryggen, men inte är det någon nära-döden-upplevelse längre, som det var på de första passen. Nä, nu får jag allt göra en uppryckning och sluta sura, det är bara att cykla mera! Wihooo för att det är vår nu ändå och wihooo för det underbara vädret!

Hoj: Specialized Rhyme 650b. På kroppen shorts (sambons) och hjälm från POC, jacka som brukar sitta löst från Haglöfs, solisar från Oakley, tumvantar från Craft för fryslortar som mig, gravidvintertights från Trainingforpregnant (rekommenderas varmt) och under det har jag BIBar och benvärmare. Sist men inte minst mössa och buff av oklart märke samt vintercykelskor med skoöverdrag.

(Visited 42 times, 1 visits today)

4 Comments

  1. Nipe 31 mars, 2018 at 00:12

    Hahaha! Förlåt att jag skrattar men oerhört rolig läsning. Och vad är det med däckpumpning?! Vi har kompressor och ”det är ju huuur enkelt som helst enligt min man”… i helvete heller. Jag blir arg bara jag tänker att jag måste fylls på luft. Alltid är det nåt som strular…

    Reply
    1. Sara Borg 31 mars, 2018 at 21:28

      Jag HATAR att pumpa däck, men nu kanske jag har kommit över det efter den här lilla episoden?! ?

      Reply
  2. Pingback: Förra veckans – Sara Borg

  3. Pingback: Som jag älskar den hojen! – Sara Borg

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *