Förra veckans

Jag gissar att du precis som jag har mer söndags- än måndagskänsla idag, men trots det kommer här i vanlig måndagsanda en ”förra veckans”!

Förra veckans motion

Återigen vittnar stegräknarfunktionen i min klocka om att det blev en riktigt bra vecka sett till vardagsmotionen! Jag har snittat över 15 000 steg, vilket är väldigt bra för att vara jag. I min vardag har jag det kämpigt med att få ihop ens 10 000, vilket är min målsättning, så jag är verkligen nöjd. Utöver det så laddade jag på med längdskidor tre gånger och lunchcykel en gång. Jag åkte förresten alpint också vilket var motion det också på sitt sätt. Herrejösses vad mina lår fick kämpa, trots att vi bara var i backen i några timmar. Det känns att jag börjar bli lite tyngre nu, jag upplevde inte alls att det var lika tufft i benen när vi var i Sälen för bara en månad sedan. I och för sig åkte jag kanske inte riktigt i samma fart och branter då, som nu i Björnrike, men ändå. Sist men inte minst spelades det en hel del bordtennis också under påskhelgen, så det satt fint på rörelsekontot.

Förra veckans väder

Allt jag kommer ihåg är blå himmel och sol. Vilken fantastisk vecka och framförallt, vilket fantastiskt påskhelgsväder!

Förra veckans bästa

Påskhelg med familjehäng! Vi har som sagt åkt skidor både på längden och utförs, suttit i solen och druckit kaffe, promenerat, grillat hamburgare, korv och den gamla klassikern pinnbröd, suttit länge vid matrumsbordet och njutit av familjefrukostar och middagar, gnabbats lite för att det hör till och sovit under samma tak.

Förra veckans sämsta

Egentligen är det i-landsproblem på hög nivå som vi snackar om här, men den där lunchcyklingen i torsdag alltså- vilken tragikomisk upplevelse. Det var som om allt gick emot mig, förutom möjligen vädret då, och ett tag funderade jag på om jag skulle kasta in handduken och ge upp redan innan jag tagit mig iväg. Om du missat att läsa om den så klicka här. Kanske får du dig ett gott skratt eller kan känna igen dig?! Ibland skiter sig allt liksom och jag tror att det behövs lite då och då för att vi även ska kunna uppskatta när allt går riktigt bra.

Förra veckans insikt

Innan jag blev gravid och fram till att det blev offentligt att jag hade en bebbe i magen så hade jag en stark tro på hur jag ville klara av graviditeten mentalt och en del lösa planer eller förhoppningar på hur jag vill hantera den första tiden som förälder. Sedan möttes jag av ”mamma-mobben”, det vill säga kvinnor (som kanske i all välmening?) är väldigt pigga på att informera genom att inleda med ”vänta du bara tills du blivit mamma…”. Eftersom jag inte fött något barn och därför inte har någon egen erfarenhet så gjorde alla de här kommentarerna mig lite vacklande och jag tappade bort en del av tilltron till mig själv och mitt sätt att tackla problem och tankar. Jag är absolut öppen och ödmjuk inför att jag faktiskt inte har en aning om hur saker och ting kommer att bli, men jag har insett under den här veckan att om jag inte fortsätter att hantera vardagen som jag brukar, där jag skapar mina egna mål och sätter meningen med mitt liv, så kommer jag inte klara mig igenom det här utan att helt tappa tron på mig själv! Jag förstår att jag, precis som jag alltid är noga med, kommer att behöva planera om och anpassa utifrån förutsättningarna, men om jag ska komma framåt så måste jag veta i ungefär vilken riktning jag ska gå. Utan karta och kompass känner jag mig vilse, och då mår jag inte speciellt bra. Det var några speciella tillfällen och personer under veckan som fick mina tankar att knuffas i rätt riktning, låt mig få återkomma till det i ett eget inlägg längre fram för det om något är värt att hyllas.

Förra veckans mysigaste

I onsdags var vi på rutinultraljud och fick se bebben för andra gången. Allt såg bra ut och vi fick med oss nya foton hem. Dessutom flyttades beräknat förlossningsdatum fram ordentligt, så jag gick in i veckan 20 en gång till (vilket iof kändes lite tungt) och nu sägs bebis ska komma till oss den 22 augusti.

Förra veckans mäktigaste

Jag skrev ju här om våra väldigt lösa påskplaner, där i princip det enda spikade var ”Åk en mil vinn en bil” på långfredagen, ett lopp som min pappa startade och som nu gick av stapeln för tredje gången i de finaste väderförhållandena någonsin under loppets korta historia. Pappa, som gick bort i slutet på december, levde verkligen för den här tävlingen så det kändes självklart att vara där och hjälpa till som vanligt samt såklart även att åka själv, samtidigt var det otroligt känslosamt att göra just det utan att han var där. Efter tävlingen var det som brukligt dags för prisutdelning och då valde arrangörerna att hylla pappa på det finaste och mest passande vis. Jag tror att de flesta som träffat min pappa upplevde honom som ganska bullrig, en som tog mycket plats med sitt sätt att prata och vara – inte någon som man bäst hyllar med en tyst minut eller sura miner. Därför var det så mäktigt när han fick hyllas med att flera tusen personer i stället applåderade i en minut. Jag hade gåshud på kroppen, en klump i halsen, tårar i ögonen och värme i hjärtat.

(Visited 18 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *