Äntligen skoj på hoj!

Vet du vad? Nu känns det roligt att cykla igen. Äntligen. I söndags insåg jag att jag nog varit mer påverkad av att det inte fungerat så bra än jag kanske har förstått. Ofta kan det ju vara så, att när man är mitt i något så bara hanterar man det, och först när man är ute på andra sidan så förstår man hur kämpigt det var under tiden. Alltså missförstå mig rätt, det är inte så att jag har varit jättedeppig eller så, men en aning bekymrad kanske. Jag hade ju trott att cykling kanske skulle vara den enda motionsform som jag med min dåliga rygg skulle kunna fortsätta med långt in i graviditeten, åsså har det inte känns bra nu. Redan. Och det är ju liksom långt till augusti.

Men så i söndags släppte det. Jag vet inte exakt vad som gjorde det men jag tror dels att mina nya cykelbyxor kan ha med saken att göra. Kommer du ihåg att jag beställde ett par vinter-bibar för rätt länge sedan, som jag fick returnera för att byta till en större storlek? De har äntligen kommit och då slapp jag allt som sitter åt under magen. Den tryckande och obehagliga känslan som jag haft på alla cykelpass efter influensan i februari var nu nästintill borta. Visst att låren slår upp mot magen, jag måste be min mekaniker (läs: sambo) hjälpa mig med lite justeringar på cykeln, men det är inte alls som förut då det kändes som jag dessutom hade en hård limpa (linningen på tights och shorts) som trycktes upp mellan låren och magen.

Att jag valde en helt annat runda än där jag cyklat tidigare i vinter kan också ha spelat roll, mest mentalt tänker jag. Jag hade inget dåligt att relatera till, du vet: ”Här kändes det si och så förra gången och det var sååå jobbigt”. Nu var det som att starta om på ett blankt blad och bara fylla på med nya intryck. Att det sedan regnade hela rundan det gjorde liksom ingenting, jag var bara så glad och pepp över att kunna trampa någorlunda obehindrat igen och jag tyckte till och med bitvis att jag nästan susade fram. Att snegla ner på klockans hastighetsmätare tog mig snabbt tillbaka till verkligheten dock, så det undvek jag resten av vägen…

Igår var jag ute igen och det kändes minst lika bra, kanske till och med bättre. Jag körde samma tur, den tar ungefär 45 minuter, och jag kände mig i princip helt oberörd både under och efteråt så nu snart vågar jag mig ut på mina gamla vanliga träningsrundor igen utan att behöva vara överdrivet orolig för att behöva ringa efter hämtning. Hurra för det, hoj är skoj!

(Visited 42 times, 1 visits today)

1 Comment

  1. Pingback: Cykla gravid, hur var det nu igen? - Elna Dahlstrand

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *