Har jag slutat springa?

Foto från slutet på januari i år och en av de sista gångerna jag sprang innan jag fick influensan

För ett tag sedan fick jag frågan om jag hade slutat springa, och när i graviditeten jag i så fall gjorde det. Svaret där och då var att ja, egentligen helt ofrivilligt så hade jag nog gjort det. Inte för att jag hade tagit ett aktivt val utan för att jag fick influensan och helt enkelt inte tränade alls på flera veckor. Det var i februari och jag tror att det kanske var runt vecka 12 eller så i graviditeten. När jag sedan blev frisk så smög jag igång träningen igen väldigt försiktigt och då hade jag fått riktigt ont i ryggen efter att ha varit så inaktiv under lång tid, så ont att jag hade svårt att sova på nätterna. Då kändes det dumt att springa. Inte på grund av graviditeten utan för att jag inte ville påfresta min redan knackiga rygg i onödan. Jag promenerade, åkte längdskidor, styrketränade och cyklade. Visst provjoggade jag något steg lite då och då men eftersom det fortfarande var väldigt kallt ute så var jag på tok för påklädd med dunjacka och grejor på promenaderna för att det skulle fungera att jogga utan att bli toksvettig. Efter tillräckligt många veckor ifrån löpningen så var jag övertygad om att jag faktiskt hade slutat springa för den här gången och jag var helt fine med det.

Så för några veckor sedan började min rygg bli sämre igen, efter att stadigt ha blivit allt bättre efter sjukdomsperioden i februari. När det inte bara gjorde ont i ryggen utan även i blygdbenet och ner i ljumskarna på promenaderna så fattade jag till slut (okej, jag trodde först att jag hade sträckt mig när jag åkte längdskidor…) att jag hade fått foglossning. Mina promenader blev allt kortare och allt långsammare, samtidigt som den molande värken ökade. Så fick jag tipset om att prova att tassa/jogga lite försiktigt istället för att promenera eftersom bäckenet rör sig mindre då än när man går, och vet du, det funkar skitbra rent ut sagt!

Så efter att ha hållit upp med löpningen i nästan tre månader, eller i varje fall två och en halv, så är jag tydligen igång igen. Eller ja, löpning och löpning är väl inte rätt ord, jag tassar fram i samma tempo som när jag promenerar, men känslan är att jag springer och steget är mer likt det än att gå. Jag växlar korta perioder av promenad och direkt när ryggen börjar protestera så tassar jag över till jogg i några hundra meter och då släpper värken nästan direkt, för att sedan bryta av och promenera en stund igen. Det är så skönt. Nu kan jag köra så i 30 minuter nästan helt utan värk, och barnmorskan säger att det är kanon och bara att köra på, så nu gör jag det.

(Visited 16 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *