Min preggoträning! (fram till vecka 25)

Stora träningsboken för gravida – en födelsedagspresent från familjen

Äntligen kommer det sedan länge utlovade inlägget om hur jag har tränat/motionerat hittills under graviditeten och lite tankar och känslor runt det hela!

Som du kanske kommer ihåg så efterlyste jag för någon månad sedan tips bland annat på idrottande kvinnor som är eller just varit gravida, för att kunna följa dem i blogg eller på instagram. Jag fick in några och listade dem här. Efter det hittade jag även cyklisten Emma Johansson, som förövrigt fick sin bebbe alldeles nyligen här i april. Hon skrev bara för några dagar sedan lite om hur hon tränade under graviditeten, och jag tycker verkligen att det är så intressant att läsa om både likheter och skillnader i hur vi upplever att det kan vara. Emma cyklade nästan inte alls, men i stället fungerade det bra för henne att springa ganska långt in. Elna, cyklade däremot under graviditeten och körde sista passet på sin rejsiga MTB i vecka 35!

Du som följer mig här i bloggen har förmodligen redan en ganska bra bild över vad och kanske även hur jag tänker kring det här med preggoträningen, men jag känner att det kan vara roligt, inte minst för mig själv, att samla allt i ett inlägg att gå tillbaka till längre fram när jag har glömt hur det egentligen var! Först kommer det lite allmänt och om du orkar läsa så långt så går jag in lite mer specifikt på hur det har fungerat med cykling, löpning, längdskidåkning och styrketräning för mig.

Hur tänkte jag mig att det skulle vara?

Innan jag blev gravid hade jag lite koll på de allmänna rekommendationerna om preggoträning tack vare att jag lyssnar på en hel del träningspoddar, oftast med kvinnokroppen i fokus, och då har det förstås kommit upp en hel del om ämnet. Jag visste att träning är bra både för den gravida kvinnan och för barnet, och att rekommendationen därför är att man ska försöka motionera under hela graviditeten. Jag visste också att man generellt säger att det går bra (om man mår bra) att träna på ungefär som vanligt fram till vecka 20, men att man såklart ska lyssna på kroppen och anpassa träningen vid behov, och att man först därefter måste börja ta hänsyn till vissa saker. De generella riktlinjerna säger exempelvis att löpning går bra fram tills dess men att man därefter ska vara försiktig eller avstå bland annat beroende på hur van löpare man är.

Utifrån det här så hade jag därför en bild av att om jag någon gång skulle vänta barn så skulle jag för mitt och barnets hälsa försöka träna på ungefär utifrån min vanliga rutin men såklart utan krav på prestation eller press av något slag. Eftersom jag har en rygg som inte mår bra av inaktivitet heller så kändes det som en given strategi att försöka vårda den efter bästa förmåga med så mycket rörelse som möjligt även som preggo.

Så hur blev det då?

Jag ”upptäckte” min graviditet när jag hade mått väldigt illa och varit extremt trött ett tag, och den dag jag var tvungen att kräkas i papperskorgen på mitt kontor för första gången så fattade jag på riktigt att något var på gång, det var där nångång i mitten på december kanske. Jag kommer inte ihåg exakt men jag tror att jag kanske var i vecka 6 när jag plussade på stickan. När man mår så illa som jag gjorde så är det inte helt lätt att träna på som vanligt, oavsett vad några generella riktlinjer säger. Jag fick ganska direkt sänka en redan låg intensitetsnivå till en pyttelåg, men jag försökte verkligen komma ut och röra på mig i princip dagligen eftersom jag kände att det gjorde så stor skillnad (positivt) både vad gällde tröttheten och illamåendet. En promenad efter jobbet, även om den bara var på 15-20 minuter, gav mig den energi jag behövde för att orka med kvällen och hålla ögonen öppna åtminstone till klockan 20-21… Om det är något jag vill skicka med till ”nygravida” så är det verkligen att försöka trotsa tröttheten, även när det kändes hopplöst och kudden var det enda som lockade, så mådde jag så mycket bättre när jag valde rörelse innan jag lade mig i soffan. Det låter galet men för mig var det helt sant.

När sedan min pappa gick bort bara några veckor senare så påverkades mitt mående förstås också i ännu sämre riktning. Det var flera gånger som jag fick stanna och kräkas på eller alldeles efter en löptur eller promenad och många gånger sprang jag med tårar rinnande längs kinderna, men jag kände fortfarande att även om det var tungt i stunden så gjorde motionen alltid gott efteråt och jag höll kvar vanan att röra på mig. Många planerade springturer byttes dock ut mot promenader och all längdskidåkning som jag hade tänkt uteblev faktiskt helt under hela januari och februari. Vad gäller illamåendet så trodde jag att det skulle gå över i vecka 12-14, så som jag hade läst var vanligt. Det gjorde det inte. Jag kräktes i princip varje dag från och med vecka 6, sedan hade jag ett uppehåll på drygt en vecka nånstans vid 18, innan jag gick över till varannan-dag-kräk. Nu mår jag fortfarande illa, framförallt på morgnarna, men jag det är sällan jag spyr. Dessutom har jag vant mig så jag bryr mig inte speciellt mycket om det, det har hur knäppt det är låter blivit en del av vardagen.

Sedan fick jag influensan i februari också som lök på laxen. I närmare 3 veckor höll jag upp med i princip all motion och oj i vilket risigt skick jag var när mars tog sin start! Konditionen var i botten och varje extra graviditetskilo kändes som minst det dubbla. Att gå uppför en lite backe var som att bestiga Mount Everest och när jag skulle cykla första gången så orkade jag knappt hålla det joggingtempo jag klarat av bara veckan innan jag insjuknande. Alltså fattar du hur illa det är när en inte ens orkar cykla i samma fart som en annars slöjoggar? Det var mentalt rätt knäckande faktiskt men samtidigt var jag glad över att äntligen få sätta igång kroppen igen. Jag hade så ont i ryggen och sov så dåligt då på grund av smärtorna. I takt med att jag kom igång igen så blev det allt bättre under mars och en bit in i april. Jag blev allt starkare, snabbare och piggare igen – så härligt! Nu, in i vecka 25, så motionerar jag för fullt men har börjat känna av ryggen igen på andra sätt. Foglossning hej och välkommen typ. Vissa grejor funkar fint, andra grejor funkar mindre bra, men motionen den släpper jag inte!

Första gången på hoj efter influensan (nånstans i vecka 17-18) – en vidrigt tung känsla i kroppen men ändå skönt att vara igång!

Cykling

Faktum är att cyklingen går allt bättre. I början av graviditeten hade jag rätt så svårt att cykla. Den framåtlutade positionen tryckte på magen på ett obehagligt sätt nerifrån och mitt illamående blev väldigt mycket sämre av det. Nu, i takt med att illamåendet minskat lite och min kondition också har förbättrats, så tycker jag för det mesta att det är rätt skönt så länge det är platt och jag cyklar i ett rätt modest tempo. När jag trycker på, antingen för att jag vill cykla fortare eller uppför, så protesterar magen på höger sida genom att dra ihop sig och bli stenhård – det är inte ett dugg skönt faktiskt. I övrigt så går det som sagt finfint och ryggen mår tipptopp på hoj. Just nu ligger jag på nivån att jag cyklar 2-3 gånger i veckan, två kortare rundor på 30-40 minuter och en lite längre på ca 60 minuter, som sagt i ett mycket lugnt tempo där jag inte ens blir svettig. Till och med barn och pensionärer hojar med lätthet förbi…

Ett av de sista löpassen innan influensan, kanske nånstans i vecka 13-14 eller så

Löpning

Att springa var inga problem alls i början även om jag blev jätteflåsig ganska tidigt i graviditeten. Jag fick sänka tempot med ca 30 sekunder per kilometer redan innan jag visste om att jag var gravid och trodde att jag drabbats av nån stor vintertrötthet eller så och började käka järntabletter (vilket ju visade sig sedan var bra). Sedan kom illamåendet också men det var ändå uthärdligt att springa och jag mådde alltid bättre efteråt. Det som så småningom satte stopp för löpningen blev alltså influensan, men nu är jag igång och tassar igen. Dock inte alls på nivå ens i närheten av tidigare, utan kilometertiderna ligger flera minuter långsammare än jag höll innan jag blev sjuk. Så nu kan vi verkligen snacka om att mys-tassa! En liten del av mig undrar hur det hade varit med löningen nu om jag inte hade blivit liggande sjuk, medan en annan del av mig säger att OM finns inte och därför är det ingen mening att fundera på saker som OM INTE…

Nyfrälst i längdskidåkning runt vecka 19-20

Längdskidor

Längdskidåkningen lade jag ner nästan direkt efter att jag upptäckt graviditeten. Tröttheten i kombination med illamåendet gjorde att jag upplevde skidåkning som ”ett för stort moment”. Att gå ut och springa är enkelt i jämförelse, det är bara att byta om och dra iväg direkt utanför ytterdörren. Med längdskidåkning är det fler delar där man ska fram med utrustning och åka till skidspåret och så, vilket jag helt enkelt inte pallade att motivera mig till. När det dessutom i samma veva blev klart att vi inte skulle ha något lag på Stafettvasan i år så hittade jag ännu en anledning till att slippa. Jag var heller inte så sugen på att stå och kräkas i ett elljusspår. Under ett löppass kan man smyga undan på ett annat sätt (hoppa ner i diket eller så) än vad som funkar med skidorna på… Dessutom upplevde jag lite samma sak här som med cyklingen, det vill säga att trycket mot magen ökade och att det gjorde illamåendet mycket värre. Men sedan efter influensan, när löpningen inte längre kändes aktuell, så fick jag under hela mars en nytändning på skidor. Tröttheten och illamåendet hade dessutom minskat så nu fungerade det finfint med skidor flera gånger i veckan, visserligen i en mycket mer upprätt teknik än annars, men ändå. Tyvärr gillade inte ryggen några längre sträckor så jag fick nöja mig med femkilometersspåret.

Kalaskulan och jag gymmar på i vecka 22-23

Styrketräning

I takt med att snön började smälta och ryggen behövde sitt så kom jag igång med regelbunden styrketräning på gym två gånger i veckan mot slutet av mars/början på april. Innan det har jag under graviditeten kört lite mer sporadiskt och spontant styrka hemma bara i anslutning till annan motion, exempelvis tio minuter överkroppscirkel med hantlar efter en löprunda. I gymmet har jag nu fokus på att hålla en bra teknik och framförallt aktivera musklerna, så det blir inga tyngre vikter alls men är riktigt skönt för kroppen. Fokus ligger på rygg och ben, det märks framförallt i vaderna tycker jag att de stackarna får släpa på lite mera vikt nu i och med graviditetskilona.

Tränade du under din graviditet och hur upplevde du det? Dela gärna med dig i en kommentar eller ett inlägg på egen blogg som du kan tipsa om. Jag tycker att det är så spännande att läsa om hur det funkar för andra och hur man tänker runt det här med träning och motion under graviditet. 

(Visited 3 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *