Stigvisning på lilla slingan

I måndags hade Helena, Erika och jag, som är ambassadörer i She Rides Östersund/Åre-gruppen, en planeringskväll inför sommarens träningar och event. Om några veckor drar vi en kickoff (det läggs ut som ett evenemang i facebook-gruppen inom kort så håll koll där) och då kommer vi bland annat att cykla nybörjarvänlig stig i Brunflo, som alla kan vara med på. Erika och jag bestämde oss för att reka lite idag för att kolla snösmältningen, medan Helena är söderut och njuter av våren och fin cykling i Dalarna.

Så i morse strax efter tio trampade vi iväg hemifrån mig. Jag hade lyckats klämma in magen i tight lycra – hurra för stretchiga cykelkläder alltså – och sedan gav vi oss ut i skogen. Årets första stigcykling för min del så jag var lite orutinerad med mobilen. Annars brukar jag alltid ha den i en platspåse på sommarhalvåret, men det hade jag tydligen glömt… Hur som helst hade L hjälpt mig med lite dämparjusteringar på cykeln innan, jag är ju lite tyngre nu, och humöret var på topp. Vad annars i strålande solsken och med bara (läs: likbleka) ben och armar!?

Uppförscykling gick bättre än på länge. Magen brukar inte riktigt gilla det nämligen men idag gick det fint. Konditionen är en annan femma, fy sjutton så flåsigt det var, men jag kom upp till slut. Ingen snö alls på väg uppåt men vi trodde att det kanske skulle ligga kvar på några ställen i skogen där vi skulle vika nedåt, för där brukar det ta tid innan det smälter. Vi hade fel. Ingen snö men enorma mängder vatten. Jag gjorde ett lite dåligt spårval i surhål nummer två, däcken sög fast riktigt ordentligt och jag gjorde årets första SPD-vurpa rakt ner i ett vattenhål. Jag lyckades landa bra på sidan och tog emot mig med arm och axel, så magen klarade sig finfint, men ett rejält bad blev det. Jag trodde att det skulle vara sådär riktigt iskallt, men inte då, däremot riktigt blött på hela mig. Och på mobiltelefonen. Det blev till att trampa hem och lämna den till L som fick torka av den och lägga den i solen. Den stackaren (mobilen alltså, inte L) fick ju bada riktigt ordentligt i Spikbodarna en gång för några år sedan också och den gången klarade den sig bra. Eller ja, först not so good, men efter en vecka på tork i en påse med risgryn så gick den till sig. Nu håller jag tummarna för att den ska klara även dagens äventyr. Vi tog ett varv till i mitt snigeltempo innan vi sa tack och hejdå för idag och Erika trampade vidare. Om någon vecka kommer det att ha torkat upp fint där uppe i skogen, men tills dess ska jag bli noggrannare med ”plastpåseinpackning”… (note to self).

(Visited 11 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. Helena Enqvist 11 maj, 2018 at 11:27

    Ska det SPD-vurpas ska det göras rejält…typ i vatten 😉 vad härligt det såg ut och vad jag längtar efter kickoffen!

    Reply
    1. Sara Borg 11 maj, 2018 at 16:46

      Ja det var lite så jag tänkte 😉 Det är ju iaf mjukt att landa i lera och vatten 😂

      Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *