Är du rädd på mountainbike?

Foto: Lars Magnusson (Rörbäcksnäs, 2017)

I helgen fick jag en fråga som gjorde mig så glad. Sara Rönne som skriver bloggen traningsgladje.se planerade ett inlägg om rädsla på mountainbike och ville ha fler perspektiv på det. Du som har följt mig ett tag har säkert koll på att det här är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, för jag vet exakt hur det är när rädslan tar över och sätter begränsningar, men också när jag övervinner den och växer både som cyklist och som människa. Japp, det låter fånigt, men det är helt sant! Jag blev glad när Sara ville lyfta den här viktiga frågan, för jag tror att många kan känna igen sig i hennes historia om att börja cykla stig, känna sig rädd och sedan sluta, och behöver få veta att vi är många fler som har upplevt samma sak. Det är helt okej att vara rädd! Nu har Sara återupptäckt MTB och du hittar hennes inlägg här, där jag medverkar på ett hörn tillsammans med Helena och Elna. Jessica skrev också på samma tema, så läs hennes berättelse också.

Här kommer den fråga jag fick av Sara, och mitt svar:

Är – eller har du varit – rädd på mountainbike och hur tacklar du det?

Ja, jag är ofta rädd! Jag cyklade omkull riktigt ordentligt några gånger när jag var barn och det har satt spår i huvudet på mig som fortfarande sitter kvar och dyker upp som hemska hjärnspöken lite då och då. Men jag har bestämt mig för att bara för att jag är rädd så betyder inte det att jag är feg. Tvärtom tänker jag att när jag vågar vara rädd, och möta den rädslan, så visar jag prov på mod och att vara modig är något jag verkligen vill vara! Jag skrev lite om det för några år sedan, hur jag utvecklas och blir stark som faan i skallen – inte bara på hojen utan i livet i stort – av att utmana och överkomma, i det här inlägget.

För mig har det bästa sättet att utmana rädslan faktiskt varit att tävla på mountainbike. Det händer något i mig när jag går på adrenalin och då vågar jag på ett helt annat sätt än på träning. Det är fortfarande så att jag cyklar förhållandevis lite kilometer på teknisk stig varje år, och nästan alla de är på olika motionslopp. Trots det blir jag stadigt bättre eftersom jag på varje tävling bevisar för mig själv att jag kan så mycket mer än jag tror. Numera vågar jag mig ut och stigcyklar i grupp också, även om det ibland blir lika delar skrämselhicka som cykellycka för min del. Läs mer här!

Jag vet att jag behöver utmanas för att komma vidare men också att jag behöver ta det i min takt för att inte blir alltför rädd och uppfylld av jobbiga känslor. Sedan har jag märkt att det för mig handlar mycket om vilken dag det är i månaden också. Jag har alltid 1-2 dagar strax innan mensen kommer då jag är som en liten blöt fläck. Ingenting känns roligt och jag känner mig lite allmänt värdelös. Att cykla teknisk stig en sådan dag är dömt att misslyckas och det finns en del exempel på det, som när jag skulle cykla mountainbike i Ursvik för någon sommar sedan och bara ville kasta bort hojen och lägga mig ner och gråta.

Men det häftiga med det är att dagarna alldeles efteråt blir precis tvärtom! Det finns ingen gång i månaden jag är så stark, tuff, trygg och modig som då. Då är jag ren urkraft, som en lejoninna. Så var det den där gången också. Samma vecka gjorde jag nämligen min bästa tid på Cykelvasan och var så jäkla stark och körde riktigt tufft och bra. Det kanske inte är likadant för alla, men för mig är det väldigt tydligt hur det där med rädsla kan svänga fort och hur jag har utvecklats av att förstå mer om hur jag fungerar och reagerar.

(Visited 3 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *