När korta distansrundan plötsligt blivit lång

Det är häftigt ändå hur snabbt perspektiven kan ändras! Kroppen är en fantastisk apparat på alla sätt och vis, och jag är verkligen glad för att den är med på noterna och så tydligt visar att den uppskattar att jag försöker hålla den i rörelse trots att jag blir både större och tyngre. Jag har aldrig varit någon bergsget varken på cykel eller i löparskor, men sådana där långsega och inte så branta backar har jag ändå varit rätt så stark i. Nu NOT SO MUCH. Varje lite slakmota känns som Mount Everest, jag flåsar värre än jag vet inte vad och benen förvandlas till betongklumpar på nolltid. Trots det, att vara ute och cykla är ren och skär njutning!

Hela våren har jag hållit mig till korta rundor mellan en halvtimme och upp emot timmen vissa pass. Influensan i februari i kombination med den då snabbt växande magen gjorde inte precis under för cykelformen, och jag har skyndat långsamt. Jag cyklar inte för att träna utan för att komma ut och röra på mig. Då spelar det inte så stor roll exakt vad det är eller hur, utan att det blir av. I söndags vågade jag mig på en lite längre runda, faktiskt den som sommartid brukar vara min korta distansrunda med fin grusvägscykling och lite asfalt. Nu är det plötsligt ett riktigt långpass! Lite drygt 80 minuter tog det, inklusive en kisspaus (japp, ohyggligt stort behov av sådana numera) och därmed satte jag distansrekord i år.

(Visited 39 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *