Ett halvår utan pappa

En av mina favoritbilder, i all sin enkelhet, eftersom den så fint symboliserar hur mina föräldrar (ser du mamma i bilden?) alltid har stått bakom mig oavsett om jag har lyckats eller misslyckats, något som har gjort mig grundtrygg och stark

Det var den 28 december, en helt vanlig torsdag med ovanligt mycket snö, som jag förlorade min pappa. Min värld vändes upp och ner och den blir sig aldrig riktigt lik igen. Idag har det gått 6 månader och jag har fortfarande väldigt svårt att formulera ett svar på den absolut vanligaste frågan jag får – ”hur känns det?”

Att leva utan pappa är lika självklart som otänkbart. Det är lite svårt att förklara men pappa har alltid varit väldigt närvarande för mig, liksom i eller med mig, samtidigt som han rent fysiskt har varit långt ifrån. Under hela min uppväxt och även efter att jag som sextonåring flyttade hemifrån så har pappa jobbat mycket och jobbat mycket borta. En sväng när jag var liten så var han i Norge och så i början på 2000-talet var det väl så började han jobba i Stockholm, och där blev han kvar. Men pappa var bra på att hålla kontakt, inte bara med mig och övriga familjen utan med många människor, en egenskap som jag inte alls har ärvt. Han ringde, oftast bara för att fråga hur det var, eller sedan har väl lärt sig smsa så kom det sådana också. Sedan gick det där i perioder. Ibland hade han mycket att göra, eller så var det jag som hade det, och då hördes vi inte av alls på länge, men det gjorde liksom inget för jag visste ändå alltid att om jag skulle behöva så skulle han alltid, no matter what, finnas där.

Och det är det jag känner, att det där no matter what inte finns längre. Om jag skulle behöva min pappa så finns han inte. När jag kommer på det så gråter jag fortfarande stora krokodiltårar. Jag tycker om att vara på platser där han känns nära, som i lägenheten på Telefonplan, eller på Tönnebro där vi sent en måndagskväll i december sammanstrålade när han var på väg hem till Jämtland och jag ner till Stockholm. Där vi satt och hade vårt sista långa samtal om livet, på tu man hand bara han och jag. Eller faktum är att vi egentligen var tre då, jag hade ett litet frö i magen men det visste jag inte då.

(Visited 16 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. Karin Borg 28 juni, 2018 at 12:41

    😘❤️ KRAM ❤️

    Reply
    1. Sara Borg 28 juni, 2018 at 12:45

      ❤️

      Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *