”Snart kan du cykla igen”, sa han

Min älskade skogsmaskin har flyttat hemifrån!

Häromdagen sa min kille en grej som först kändes helt overklig, märklig och inte rätt. Sedan landade det in lite och efter en stund insåg jag att, yes, yippie, han har ju faktiskt rätt! Det har gått några veckor nu sedan jag gav upp MTB-cyklingen och övergick till att på sin höjd cykla tanthoj till ICA, rutinkontroller hos barnmorskan eller bara en kort vända på byn för att hålla igång cirkulationen i gravidsvullna ben och fötter. Det har gått några veckor med en känsla av att ha en kropp som väger bly och som jag knappt lyckas släpa upp för trappen till övervåningen och som jag heller knappt kan promenera med hur kort jag än går. Ibland tror jag att jag ska behöva ringa efter hämtning när jag bara är några hundra meter från vårt hus. Ryggen är inte riktigt med längre och ibland gör det så ont att jag tappar kontakten med ett ben och liksom måste släpa det efter mig. Jag vet att läkaren jag träffade i våras förberedde mig på att det skulle bli en tuff graviditet på grund av min ryggskada, men sedan gick det bättre än jag förväntade mig och har liksom förträngt det han sa.

Vips bara så kom den där dagen när cykling inte kändes bra längre, då när vi var i Högbo och jag trodde att min mage skulle slitas itu över varje litet gupp. Den där dagen när jag grät en liten tår för att det var slut med cykel. Jag tror att min hjärna där och då liksom ställde in sig på att nu är det minst ett år eller så till nästa gång jag kan stigcykla. Men alltså snacka om överdrift! Alltså visst, saker kan gå galet under eller efter en förlossning men om vi nu bara utgår från att det hela löser sig någorlunda normalt (det måste en ju ändå tro på, eller hur?) så är det faktiskt inte överdrivet långt kvar tills jag bör kunna sitta på en sadel igen och trampa lite försiktigt. Jag är i vecka 37 nu vilket betyder att bebis kan komma idag eller om 6 veckor. 95 % av alla bebisar föds nämligen mellan vecka 37 och 42. Sedan kommer jag såklart inte att hoppa upp på en cykel det första jag gör, naturligtvis inte, men visst hoppas jag kunna mysa runt lite på lilla favoritslingan här hemma någongång under senhösten i varje fall. Jag kommer vara nöjd om jag får ett varv eller så. 20-30 minuter i skogen ensam. Jag tror inte jag kommer behöva mera för att bli cykellycklig!

”Snart kan du cykla igen”, sa han

Jag sålde min älskade favoritcykel för några dagar sedan. Min skogsmaskin. Min trygghet. Hon som har hjälpt mig att våga när jag har varit rädd. Hon som löser problemen även när jag tar ett felaktigt vägval och kommer helt knas in mot en sten eller en rot. Jag har älskat att cykla på henne. Jag har älskat hennes utseende (ja, jag är lite fånig men tycker det är viktigt med färg och form och sånt på grejor). Men det var dags för henne att flytta hem till någon annan som behövde henne bättre. Som också är i startgroparna på sitt stigcyklarliv och behöver en snygg och peppande kompis som hjälper till. Skogsmaskinen fick flytta hem till en tjej i vår härliga She Rides-grupp, och jag tror att hon kommer att trivas med henne i något år tills hon också lämnar henne vidare till någon annan.

Varför sälja cykeln om jag nu gillade den så mycket, kanske du undrar nu? Jo, det enkla svaret är att en fin cykel kostar en slant, men den tappar också i värde. För att den inte ska sjunka alltför mycket så är det inte så tokigt att sälja efter ett år eller två. Den här favoriten är årsmodell 2016 men utplockad hösten 2015. Jag har alltså åkt på henne i nästan 3 år. Inte så många timmar, eftersom det här egentligen är min ”andra-cykel” och inte den jag tränar och tävlar på utan mer är till för upplevelser, så hon är i väldigt fint skick. Men nu som sagt så var det enda vettiga att hon fick flytta vidare.

Så uttalade min kille den magiska meningen och jag inser att det rackarns är hög tid att jag börjar fundera på vad jag ska ha för hoj i stället. Jag har ju kvar min rejsiga Era förstås, men vill ha en mer layed-back skogsmaskin också som är sådär trevlig och förlåtande. Som går att köra all-mountain med. En hoj som jag inte tar på tävling utan som jag njutcyklar i skogen med och som jag kan fortsätta utvecklas tekniskt på uppe på fjället och utförs. Som har lite mera fjädring i dämperiet och en dropper-post.

Alltså pirret som jag har i magen just nu (i kombination med andra rätt så kraftiga rörelser där inne, haha) är ungefär hur stort och härligt som helst. Snart kan jag cykla igen!

(Visited 7 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *