Förra veckans

Workoutfit från i onsdags

Monday! Nu börjar det på allvar kännas om om hösten är på ingång. Skolorna startar upp, höstgarderoben plockas fram och förra veckan började L jobba igen efter semestern. Nu känner jag mig väldigt back on track, så pass att jag även känner mig redo att ta upp det stående blogginlägget ”förra veckans” efter ett litet sommaruppehåll.

Förra veckans värsta

Jag är verkligen dålig på att vänta. Jag har hört och läst om hur jobbigt gravida tycker att det är den sista tiden och så har jag i mitt stilla sinne tänkt att så illa kan det väl ändå inte vara? Förr eller senare kommer ju bäbisen ut liksom. Men alltså jo, det är faktiskt inte roligt. Förra veckan gick jag in i den beryktade vecka 40 och då kändes det på allvar riktigt nära, även om jag intellektuellt vet att barn mycket sällan kommer på utsatt tid, bara 4 % av alla bebisar föds på den beräknade dagen och många förstagångsföderskor går över. Det känns ungefär som när jag var liten och väntade på tomten. Jag visste att han skulle komma men inte riktigt när.

Nu liknar det mest målgången på Mörksuggejakten. Det är ett MTB-lopp i Rättvik för den som eventuellt inte visste det. Nu är det förvisso några år sedan jag körde det men som jag minns det är målgången lite knepig. Först kör man genom skogen och hör att man närmar sig målområdet. På väg upp för de fina stigarna tror man att man är nära och lägger in en spurt. Sedan kommer man in på området, ser målportalen och fortsätter trycka för allt man är värd. Döm om förvåningen när man upptäcker att man inte alls ska gå i mål nu utan att den snitslade banan fortsätter förbi och ut på ytterligare en liten slinga i närområdet, innan man äntligen får trampa tillbaka in och korsa den där efterlängtade mållinjen. Lite så känns det nu. Som att jag precis har varit in på området och vänt och nu är ute på den där lilla slingan men att jag inte vet riktigt hur lång den är.

Förra veckans mående

Det är mycket upp och ner just nu. Jag mår generellt väldigt mycket bättre nu än jag gjorde under värmeböljan i juli, jag sover bättre, kroppen är inte svullen längre, benen piggare och jag har en helt annan ork i vardagen. Däremot mår jag mer illa, har svårt att äta vissa dagar eller delar av dagar och jag har väldigt svårt att gå nu. Rygg och bäcken bär mig helst inte längre än några hundra meter åt gången. Magen är stenhård och i vägen. Jag når inte ner till fötterna och att få på sig skor känns som världens prestation. Jag längtar mycket efter att få vara ensam i min egen kropp igen.

Förra veckans häng

She Rides-fika med Erika och Helena på Espresso House! Vi har planerat höstens cykliga aktiviteter för Östersund/Åre-gruppen och först ut är en kvällstur på landsvägshoj i morgon kväll. Det är samling i Badhusparken klockan 18 och sedan trampas det runt viken eller mot Kännåsen. Sök upp oss på facebook för att läsa mer och anmäla dig om du är sugen. Alla (Hon, han och hen. Nybörjare och erfaren.) är varmt välkomna att hänga på. Fokus ligger på att få fler att upptäcka det härliga i cyklingen och på att umgås.

Förra veckans chock

Alltså det här är så märkligt, men också roligt. När jag satt och fikade med Erika och Helena så börjar plötsligt ett litet spädbarn skrika alldeles bakom mig. I mitt huvud blir det bara panik. Jag hör att barnet är hungrigt (eller så tolkar mitt huvud det iaf) och min första instinkt är att kontrollera om det är mitt barn (!!!). Under en hundradels sekund eller så undrar min hjärna om jag kanske har fött min bebis och hamnat i någon sorts förlossningsdepression med minnesluckor, och att jag nu har en bebis som är hungrig och som jag pronto måste ge mat och omvårdnad. Hela jag stelnar liksom till och så tittar jag ner och känner på min mage för att kontrollera om bebisen är kvar därinne eller om den har kommit ut trots allt. Det visar sig att magen är kvar och att bebisen som skriker har en alldeles egen mammasom snart nog ger hen mat och kärlek.

Förra veckans bok

Viskaren av Karin Fossum. Norsk deckare. Tänk Oslo och kriminalkommissarie Konrad Sejer.

Förra veckans jobb

Jag har börjat trappa ner så smått nu. Jag jobbar fortfarande alla dagar men inte 8 timmar per dag. På onsdagen var en av mina kollegor här i Östersund och vi hade en heldag med genomgångar och överlämning, och det var den sista riktigt viktiga arbetsdagen som jag absolut ville hinna med innan bäsi kommer. Den här veckan satsar jag på att fortsätta i ungefär samma takt där jag försöker beta av ett ärende i taget och håller kollegorna informerade så att det ska vara lätt för dem att ta vid om jag försvinner lite hastigt och lustigt.

Jag hoppas att din vecka också var bra och att du känner dig laddad för en ny?! 

(Visited 8 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *