Löparlängtan

Jag har svårt att sätta ord på de känslor som bubblar runt i min kropp nu. Hela jag längtar efter att springa. Att få snöra på ett par mjuka löparskor och tassa vägen ner några hundra meter och sedan vika in på stigen i skogen. Att känna rötter under fotsulorna och hur andhämtningen blir tyngre när stigen börjar klättra uppåt. Känna att jag får sänka farten lite för att orka hela vägen, och direkt märker att pulsen svarar med att gå ner några slag.

Jag ser mig för och korsar vägen. Bredvid mig betar några hästar i en hage och de tittar upp på mig när jag trampar förbi. Det duggar lite lätt och jag har en keps för att slippa regnet i ögonen. Jag känner mig alltid grym och extra ”bad-ass” när jag tränar i dåligt väder. Sådana dagar möter jag sällan någon människa. Det är bara jag, djuren och naturen. Snart är jag hela vägen uppe och det börjar plana ut. Pulsen dunkar mer än jag tycker är bekvämt men jag vet att jag har gjort det jobbiga nu. I diket flaxar en fågel upp nära mig och jag blir rädd för en kort sekund. Snart ska det vända snirkligt nedåt och jag ska genom högt gräs och lera, men även torra och fina barrstigar.

Jag tänker på precis allt men ändå ingenting. Inget rensar mitt huvud så bra som att springa, särskilt i regn. Det renar på fler än ett sätt. Nu har jag kommit ner på grusvägen och jag viker höger för att ta den sista, flacka kilometern hem. En bra dag trycker jag på nu. Bestämmer mig för att köra järnet och sätta en fin kilometertid. Pressar mig tills benen blir tunga och synfältet smalnar av. Jag orkar inte riktigt hålla bålen och tappar löptekniken men kämpar ändå på in i det sista. Spurtar på asfalt hela vägen ner till 40-skyltarna och stannar och pustar ut. Hjärtat vill hoppa ur bröstet. Jag böjer mig framåt och vilar med händerna mot låren en stund. Sedan sträcker jag på mig och går hem. Nöjd.

Andra dagar, de allra flesta, tassar jag hela rundan i samma lugna tempo hela vägen. Jag njuter av att vara utomhus och springer inte för att bli trött. Jag springer för att det ger mig energi, för att jag blir pigg. För att löpningen är ventilen eller knappen som får mig att växla mellan arbete och fritid. Som gör mig lugn och harmonisk.

Jag längtar löpning så mycket nu så att det nästan gör ont. Jag längtar efter att springa i höstigt eldiga färger med regntunga moln och blöta fötter. Jag längtar de första pannlampeturerna i oktobermörkret. Jag längtar den första knarrande snön under löparskorna och när näsborrarna nästan fryser ihop i kylan. Jag längtar vårens slask och att få känna när solens strålar börjar värma igen och slutligen längtar jag efter att springa en riktigt varm sommarkväll. Om ett år ska jag ha gjort allt det där och allra allra helst skulle jag vilja börja exakt nu. Jag längtar.

(Visited 5 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *