Hösten, jag var inte klar med dig

När vintern kom till Jämtland

I förra veckan kom snön till oss i Jämtland och för mig var det som om allt tystnade. Det blev stilla. Löven som tidigare prasslat i höstvindarna föll från träden. Fåglarna drog söderut. Det var som om naturen tog en paus i den där luckan som uppstår mellan höst och riktig vinter, och det gjorde jag också. Samtidigt som jag kände ett lugn och någon sorts frid i det så kändes det också vemodigt. Jag kände mig inte klar med hösten trots att jag upplevt den här hösten så mycket mer än jag tror att jag någonsin har gjort som vuxen. Stina blev 8 veckor i söndags och varje dag sedan vi kom hem från BB har vi varit ute och njutit av årstiden. Alla de här barnvagnspromenaderna jag hade sett framför mig att vi skulle vara ute på, de har vi tagit. Det har på så många sätt varit en helt fantastisk höst och jag ville, och vill, så gärna vara kvar i den lite längre.

Jag, jag som annars brukar älska årstidsväxlingar. Som njuter till fullo när den första snön kommer. När snön tar över från allt det mörka och lyser upp och påminner om att det lackar mot jul. I år är det så tudelat och jag har funderat mycket på varför det känns så. Men så i söndags förstod jag. Jag gick där med barnvagnen och kände vintern bita i kinderna. Frosten och snön låg kall på marken och det var vackert. Det var tyst och stilla. Det var också på dagen tio månader sedan jag förlorande min pappa. Stina fick aldrig träffa sin moffa och jag hann heller aldrig berätta för honom om att hon var på väg. Inte förrän det var försent. När han redan hade somnat och vi fick komma och säga hejdå. Han var så fin och hade ett litet leende i mungipan. Då viskade jag det i hans öra.

Snön tog min pappa ifrån mig den 28 december 2017 och säkert är det därför jag inte längtar vinter på samma sätt i år. Det är som att hjulet snart har snurrat ett varv och jag kommer närmare alla känslorna från den där dagen när han försvann, trots att jag egentligen för varje dag kommer längre och längre ifrån. Det är märkligt det där med uppfattningen om tid. Att det känns som om den både går framåt och bakåt på samma sätt.

Vintern, jag tror att vi blir vänner igen men just i år hade jag önskar att du hade låtit hösten stanna en liten stund till.

(Visited 25 times, 1 visits today)

4 Comments

  1. Mamma Karin 31 oktober, 2018 at 15:25

    ❤️ Igår när snön föll ymnigt, ”åkte” jag tillbaka till den där torsdagen och det gjorde så ont, så ont i hjärtat💔 Kram 😘 /Mamma

    Reply
    1. Sara Borg 31 oktober, 2018 at 16:48

      ❤️❤️❤️

      Reply
    2. Emma 31 oktober, 2018 at 19:29

      Jag med ❤️

      Reply
      1. Sara Borg 1 november, 2018 at 10:57

        ❤️

        Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *