Grymt flow på lilla slingan!

Vissa dagar svarar kroppen så himla bra, ofta när en minst anar det. Känner du igen känslan?

Den senaste veckan har min sömn inte funkat lika bra som vanligt. Inte på grund av Stina utan jag har helt enkelt inte kommit till ro. Det har tagit tid att somna och djupsömnen har inte riktigt infunnit sig. Jag har en klocka som mäter min sömn och jag brukar, trots amningspauser under natten, få ihop runt åtta timmar totalt även om det blir upphackat. Den senaste veckan har jag snittat nånstans mellan 5 och 6 timmar bara, vilket satt sig lite på humöret. Jag var väl inte precis Sveriges charmigaste flickvän i helgen om vi säger så. Jag tror att det beror på att jag varken tränade eller jobbade speciellt mycket, jag var helt enkelt inte tillräckligt trött varken fysiskt eller mentalt.

Igår bestämde jag mig för att ta tag i saken och köra slut på kroppen. Jag hade planerat en timme hårdkörning på mtb med nära nog maxpuls. Av olika anledningar kom livet sedan emellan, som det kan göra ibland när amning, sovstunder, sambons långpass och julgranleverans till mamma inklusive restaurangbesök och ännu mera amning och sömn ska rymmas på en eftermiddag. Helt plötsligt fanns det bara typ 20 minuter över. Det var såååååå nära att jag kastade in handduken och stod över, men jag hade ju förberett och var redan ombytt, cykeln stod klar ute och på hallgolvet låg hjälm, mössa, vantar och vintercykelskor med skohorn, så egentligen fanns det inget att tveka på. En liten lucka är ändå en lucka!

Sagt och gjort! Jag bestämde mig för ett varv på lilla slingan i full blås. Ingen uppvärmning, ingen nedvarvning, bara trampa för allt vad jag mäktade med. Det går att köra sig sopslut på så kort tid ska ni veta, i varje fall i luftrören…

Jag pinnade i väg för allt vad jag var värd. Sist jag körde slingan fixade jag varvet på lite drygt 20 minuter, nu satsade jag allt på att putsa den tiden. Jag kämpade och kämpade på första halvan som går uppför, och hade hög puls och blodsmak i munnen redan efter fyra minuter. Det här blir tufft, tänkte jag, men vägrade vika ner mig. När jag sedan svängde vänster ner i skogen började det roliga. Stigen var lätt frusen och ruskigt snabbkörd. Det började skymma och sikten var sisådär, men det blev bara en extra morot till att öka tempot ytterligare. Jag körde riktigt bra utför och litade helt och fullt på cykeln (Stumpjumper ST = magiskt bra skogsmaskin). Plötsligt sladdade jag ut på grusvägen och spurtade för allt vad tygen höll sista kilometern hem. Klockan stoppade på strax under 18 minuter, en tid jag bara har gjort en enda gång förut och då var jag egentligen i betydligt bättre form än jag är nu. Det är tre månader sedan Stina föddes och antalet cykelpass sedan hon kom är färre än antalet fingrar på mina händer.

Så vad är i så fall framgångsreceptet? Jag skulle säga att det är min skalle. För plötsligt är jag så jäkla taggad på att köra hårt och pressa mig, vilket är många år sedan sist. Om det här håller i sig till nästa sommar kan det bli riktigt, riktigt kul att tävla. Jag älskar att tävla annars också, men eftersom jag sällan tränar hårt har jag inte så mycket att kriga med när det är dags för lopp. Fortsätter vintern såhär med denna motivationstopp så kommer jag att vara i min livs bästa cykelform 2019 – det kommer att bli så jäkla skoj!

Hur kändes det efter arton minuter fullt spett då? Jo tack, tre-fyra timmar efteråt hade jag fortfarande en brännande känsla i luftrören och hostade värre än en längdskidåkare med astma efter femmilen.

(Visited 7 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. Elna - Cykellycka, mjölksyra & äventyr 3 december, 2018 at 18:53

    Du är GRYM! Vet du, jag har kommit i superbra form av att köra kort och hårt, för det är det enda det funnits tid för och det ger mer än man tror. Och så brukar jag tänka som jag fick lära mig av Mattias Reck för en massa år sedan inför en Vätternrunda: man har alltid trettio minuter. Och då är det trettio minuter som inkluderar ombyte och dusch, man kan alltid byta om, köra en tabata och ta en dusch typ.

    Reply
    1. Sara Borg 3 december, 2018 at 21:34

      Det är så sant, en liten stund finns det oftast nånstans ☺️

      Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *