Till minne av ett marathon

”Åren går men minnen består”, visst är det så en brukar säga?! Jag har sprungit marathondistansen 42 195 meter två gånger på tävling. Det var Stockholm marathon 2012 och 2013. Loppet går den första helgen i juni varje år och det brukar nästan alltid vara varmt i vår kära huvudstad just den helgen, vilket jag hade läst mig till innan min premiär 2012. Jag hade alltså packat därefter, både vad gällde kläder att ha under själva loppet men också under helgen i övrigt. Dagen innan gick vi runt på Skansen och jag kommer ihåg att jag frös så pass att jag blev alldeles stel och fick ont i ena höften.

När det väl blev dags att starta i loppet så bestämde jag mig i sista sekund för att behålla överdragsjackan på. Jag rev av mig tävlingslinnet med den fastnålade nummerlappen och drog det sedan utanpå jackan – ett beslut jag aldrig ångrade. Tvärtom. Tyvärr hade jag varken mössa eller vantar med mig, det hade behövts den dagen må ni tro, men jackan hade iallafall långa ärmar med en extra tygficka längst ner där det gick att stoppa in händerna. Trots det var jag stelfrusen när jag kom i mål. Det visade sig att temperaturen den där junidagen aldrig kom högre än fyra-fem grader och det bjöds på såväl iskallt regn som några hagelskurar.

Om du vill läsa hela historien om den dagen och hur jag upplevde loppet så hittar du den här. (Året efter var vädret något helt annat, och jag sprang i shorts. Ett ganska kort inlägg om det loppet finns också).

Jackan jag hade den där dagen för sex och ett halvt år sedan är den här, som fortfarande finns kvar i garderoben. Jag har sprungit, cyklat, åkt längdskidor och haft den ibland till vardags under åren som har gått. Trots många timmars användande är den i princip helt osliten, den ser nästintill ny ut än idag. Med reflexdetaljer, och vindskyddande tyg på framsidan, är den användbar i många olika förhållanden.

Jag tog ut den i förmiddags på ett löppass till minne av det där maratonet. Temperaturen låg strax under nollan, inte alls särskilt mycket kallare än den dagen, och jag hade målsättningen att prova på det maratontempot jag höll den gången.

Sett till var jag befinner mig nu så var jag snabb på den tiden. Under loppet 2012 höll jag en snittfart i 4,2 mil som ligger ungefär en minut och tjugo sekunder SNABBARE än jag brukar hålla nu på 5 kilometer. Tanken med mitt löppass idag var således att under en endaste av de fem kilometrarna försöka hitta den där gamla mara-farten. Jag gick inte efter klockan utan försökte känna den i kroppen och tittade först efteråt var jag landade in.

Hur tror du att det gick? Nja, jag underskattade tydligen hur snabb jag var förr. Jag bommade nämligen kilometertiden med ungefär 20 sekunder, men bättre lycka nästa gång. Så länge det finns liv finns det hopp… har jag hört 😜

(Visited 6 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *