Skidvalla är inget jag kan skryta med…

Nu när vintern har kommit börjar mina flöden så sakta fyllas med skidåkning både utförs och på längden. Kyrkspåret i Åsarna, mitt favvo, pistades tidigare i veckan och Åre har öppnat sina backar. Skidstadion i Östersund har redan erbjudit åkning i flera veckor tack vara sparad fjolårssnö, men gissningsvis finns naturspår också när som helst.

I vanlig ordning imponeras jag över engagemang och tid som folk visar för att ta hand om sina skidor, alltifrån daglig vallning till säsongsprepp. Själv är jag en riktig latmask. Jag gillar att åka skidor men har mer eller mindre noll intresse för allt runtomkring. Därför åker jag klassiskt på skintech-skidor (en sorts vallningsfria skidor med ”päls” i fästzonen) och skateskidorna brukar jag be syrrans kille ”smöra på” några gånger per vinter. Suck. Mina skidor förtjänar sannerligen bättre, men med dåligt glid blir det desto bättre träning. Det är i varje fall så jag brukar försöka muntra upp mig själv.

Det har alltid varit såhär. När jag var barn åkte jag längdskidor hemma på gården i stort sett varje dag. Jag trampade upp mitt eget skidspår och lekte att jag var någon av dåtidens storstjärnor, ”Billan” eller Italiens Manuela DiCenta. Jag hade aldrig vallade skidor på träning. Däremot brukade pappa fixa så att någon av Åsarnas skidstjärnor vallade åt mig när jag skulle tävla. Jag kommer ihåg en gång när jag hade fått helt galet bra fäste, men var så ovan vid det att jag skällde ut pappa i en backe utmed spåret där han stod och hejade. Väl i mål visade det sig att jag hade vunnit. Eventuellt möjligen kanske var skidorna rätt bra ändå, fast jag tror att jag försökte hävda att jag hade åkt ännu snabbare utan fästvalla… 😂

Bilden i inlägget är från förra säsongen. Jag har inte premiärat ännu.
(Visited 3 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *