Är det slut nu?

Det är så konstigt, innan Stina föddes var jag inställd på att jag skulle amma i ett halvår ungefär. Att amning inte var något en kunde ta föregivet hade jag förstått, så det handlade om att vi skulle ge det en chans. Vi skulle testa och OM det fungerade så kändes de där rekommenderade 6 månaderna lagom. Ni vet, i Sverige säger de att det bästa för bäbisen, om det fungerar, är att hen får bröstmjölk de första sex levnadsmånaderna.

Och nu har det gått ett halvt år. Till och med lite mer. Den 2 mars fyllde hon 6 månader, vår lilla skrutta, och lite drygt en vecka senare valde hon själv bort måltid efter måltid vid bröstet eftersom vi har introducerat vanlig mat parallellt med amningen under en tid. Nu är vi nere på ca 2 mål bröstmjölk per dag, en gång på morgonen vid 5-6 och sedan slattar jag i henne en gång på eftermiddagen också, mest för min skull. För att tömma brösten alltså.

Nu njuter jag varje gång jag sitter med henne i famnen och vet att snart gör vi det för allra sista gången. Det känns vemodigt faktiskt, så pass att jag blir lite tårögd nu när jag skriver det här.

Jag vet att vi har haft tur, att amning inte är något som fungerar för alla. Det tog lite tid innan det kom igång ordentligt för oss också. Stina föddes med kejsarsnitt och jag har förstått att det är relativt vanligt att det tar några dagar extra för kvinnokroppen att förstå grejen då. Stina sög duktigt redan från start men det var först på dygn nummer sex som mjölken rann till ordentligt. Samma förmiddag som vi var på återbesök på amningsmottagningen och bilderna i det här inlägget togs faktiskt.

Sedan den dagen har det bara rullat på. Det har funnits gott om mjölk och Stina har vuxit som hon ska. Hon har ätit var tredje timme, i början i stort sett dygnet runt, och sedan med uppehåll under natten. Först nu på senare tid har hon i bland varit mer intresserad av att bita och dra i bröstvårtan, mest för att hon nog egentligen varit mätt på annan mat, men annars har det aldrig gjort ont eller varit obehagligt för mig. Och jag är verkligen tacksam för det. Det har varit en fin tid och nu är jag så sentimental när jag tänker på att vi inte har någon liten bebbe längre, utan en stortjej som hungrigt äter riktig mat sittande vid matbordet med oss. Vilken fantastisk tid det här första halvåret har varit. Omtumlande men härligt!

(Visited 1 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *