Höj grundtempot med fartlek

Det går verkligen lite upp och ner med löpningen just nu. Min ambition är att springa tre gånger i veckan men under lång lång tid har det bara blivit två. Sedan vi ändrade lite på rutinerna här hemma så är det svårt för mig att hinna springa på måndagar, då jag jobbar förmiddag och på eftermiddagen brukar vi åka på badet. Därför har jag bytt spring måndag, onsdag och fredag mot tisdag och torsdag. Sedan är tanken ett pass på helgen men då händer det oftast en massa roliga men oplanerade grejor och så prioriterar jag bort min träning. Så typiskt. Men men, det är mitt eget val så jag ska absolut inte klaga.

På uppsidan är dock att det har gjort mig mer motiverad att tänka kvalitet. Vägarna häromkring börjar så sakta tina fram också och det går att springa lite snabbare även med vagn nu, utan att riskera att Stina studsar särskilt mycket. Jag har dessutom kommit igång med att springa utan vagn lite då och då.

I torsdags körde jag ett pass som jag med varm hand vill rekommendera. Upplägget där en leker med farten hjälper till att höja grundtempot redan under innevarande pass, vilket är en grym kick rent mentalt. För mig som har joggat väldigt långsamt hela vintern är detta helt underbart!

I brist på bra vägar valde jag en runda som mäter ganska exakt 2,5 kilometer och börjar direkt utanför vårt hus. Jag sprang med vagn och joggade första varvet i mitt vanliga, lugna distanstempo. Efter ett varv började jag leka med farten så att jag sprang på lite snabbare i hundra meter och sedan joggade jag långsamt i hundra meter. Sådär höll jag på hela varvet. Jag klockade inte på så sätt att jag kollade farten utan jag sprang på känsla bara (fast kollade distansen såklart för att hålla reda på när hundra meter hade passerat), så om det var uppförsbacke gick det troligen lite långsammare och om det var nerför gick det säkert lite snabbare – lek med fart helt enkelt. Totaltiden på varvet blev ganska exakt två minuter snabbare än på första varvet, och jag upplevde det inte alls särskilt jobbigt. Snittpulsen var lite högre än på varv ett såklart men hundra meter åt gången i medelhögt tempo är inget problem, för det var inga spurter vi snackar om utan bara en tempohöjning.

Och nu kommer vi till det magiska. På varv nummer tre, nu har jag alltså redan sprungit i totalt 5 kilometer, varav delar i ett betydligt högre tempo än jag brukar jogga annars, så händer det. Trots att jag är ganska trött nu, jag brukar ju oftast bara jogga 5-6 kilometer så i min nuvarande form börjar det bli ”långt”, så springer jag snabbare. Fast det har jag ingen koll på under tiden, även om jag vet sedan tidigare att effekten brukar kunna bli så på den här typen av pass när kroppen vänjer sig vid ett snabbare och spänstigare löpsteg under fartleksdelen. Det enda jag tänker på är att jag ska jogga ett sista varv som nedvarvning och att jag nu kommer få ihop ett av mina längsta löppass sedan Stina föddes. Jag har ju varit väldigt tålmodig och försiktig och inte stressat med varken längd eller fart. Mina ben känns sega men andningen flyter på lätt och nu är det skönt att bara jogga utan fartökningar. När jag efteråt klockar varvet ser jag att det har gått en minut snabbare än uppvärmningen trots mina sega ben, och alltså bara en minut långsammare än ”snabbvarvet”. I ren eufori joggar jag vidare för att få ihop 8 kilometer, det är ju liksom lite rundare än 7,5. Att Stina fortfarande sov kan ha spelat in lite också då jag ville att hon skulle få vakna i sin egen takt.

Bilderna i det här inlägget kommer dock inte alls från veckans fartpass utan från tisdagens snigelpass, som inte alls kändes speciellt bra. Bara tungt och segt. Fast jag ser glad ut ändå efteråt. En ångrar ju liksom inte ett löppass.

(Visited 4 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *