Löpbandets återkomst

I perioder älskar jag löpband. Jag kommer såväl i håg när jag tränade för marathon 2012-2013 och hur jag nötte löpband  i stort sett varje vecka. Ibland långpass (vintertid då alltså) på upp emot 3 timmar helt utan problem med Vinterstudion som sällskap, och andra gånger snabba intervaller. Det är såklart bättre att springa ute om en vill bli bra på det, men det finns några fördelar med bandet och kanske främst gäller det hjälpen att hålla farten uppe. Har jag ställt in bandet för att springa ett visst upplägg så ska det mycket till innan jag hoppar av eller sänker farten. Utomhus gäller annat. Vips så har jag flimrat i väg i tanken och så går inte intervallen alls så snabbt som den borde. Utomhus måste jag liksom hela tiden jaga på benen för att de ska göra som jag vill, och för min del så räcker sällan fokus till så mina snabba pass blir oftast bättre kvalitet när jag kör dem på band. Men det där är förstås olika från person till person.

Sedan har jag haft perioder, på nåt år eller så, då jag knappt sprungit på löpband alls utan har lubbat ute nästan oavsett årstid och väderlek. Det är så olika vad jag är sugen på och som du som hänger här vet vid det här laget, jag tränar numera i stort sett bara sådant som känns lustfyllt för stunden. Det är klart att varje pass inte alltid är roligt, det är inte så jag menar, men det ska generellt kännas skoj och inte ångestladdat.

Hur som helst så är jag i en sådan där period nu, då jag längtar efter ett intervallpass på band. Jag är föräldraledig på halvtid och när jag har heldag på kontoret, vilket är en dag i veckan, så försöker jag sticka iväg till gymmet efteråt om jag hinner. Min kropp känns fortfarande inte helt van vid fart, jag kan få lite känningar i bäckenet, så jag har lagt intervallpassen på en rätt så försiktig nivå där jag inte ska ha ont varken under eller efter passen, vilket jag fick tidigare i våras då jag blåste på alls jag orkade. Jag har joggat i flera månader och byggt upp en tålighet efter graviditet och kejsarsnitt, men det är i ett mycket modest tempo så det är klart att kroppen inte är van fart även om konditionen skulle klara tuffare belastning.

Hittills har jag kört samma pass tre gånger i följd för att jag vill kunna jämföra känslan från gång till gång. Upplägget är 10 minuter uppjogg följt av 15 st 40/20-intervaller, vilket innebär löpning i hög fart i 40 sekunder och sedan hoppar jag av bandet och ståvilar 20 sekunder. Farten jag håller är ungefär 1,5-2 minuter snabbare per kilometer än jag håller när jag joggar utomhus. Efteråt joggar jag ner i 5 minuter. Det innebär alltså att passet i sin helhet bara tar 30 minuter.

Löpbandspassen varvar jag såklart fortfarande med barnvagnsjoggar utomhus ungefär en till två gånger i veckan. Skönt att kunna lätta lite på klädseln nu också och köra i shorts. Det blir oftast 30-45 minuter mystass på asfalt eller grusväg. Jag längtar inte alls ut nu men som vanligt är det ju skönt bara en tar sig över tröskeln. Så knasigt det där! Nä, nu är det bara löpbandssug för hela slanten så det gäller att rida på den vågen så länge den håller i sig.

Hur känner du för löpband? Aldrig i livet, ibland eller hurra älskar´t???

(Visited 5 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *