Att få vara lite för sig själv

Jag kan inte direkt säga att jag var orolig eller nervös inför att bli förälder, mer än någon gång ibland, men en sak som ändå återkom i tankarna ett par gånger från att vi plussade på den där stickan och fram till Stina föddes var just precis det. Skulle jag någonsin få vara lite för mig själv?

Ända sedan jag var liten har jag haft ett stort behov av egentid. Inte för att jag visste då att det kallades så. Om det nu ens gjorde det på 80- och 90-talet, det kanske är mer ett 2000-talsuttryck? Hur som helst, jag var hon som gillade skolan men som ändå låtsades vara sjuk ibland bara för att få vara hemma ifred. Jag var hon som gick ut i skogen nära hemma och satt på en sten, ibland i flera timmar, bara för att få vara själv. En gång så länge att mina föräldrar trodde att jag hade rymt hemifrån och engagerade hela byn i letandet. Det blev pinsamt. Jag var bara lite arg och behövde sortera tankarna.

Som vuxen har det där behovet följt mig och en av de saker jag gillar med min sambo är att han är lite likadan. Vi är olika i så mycket annat men i det här låter han mig vara som jag är. Jag har rest i jobbet massor och aldrig någonsin har han visat några tecken på irritation eller missnöje över den saken. Aldrig försökt ändra på mig eller att jag skulle byta jobb. Det är jag så in i bängen tacksam för. Fast såklart, hade han inte gillat läget hade det inte varit vi. Det här är såååå viktigt för mig. Egentiden.

Så skulle vi då bli föräldrar och jag tänkte i mitt stilla sinne, hur blir det nu? Kanske kommer jag att ändras och inte vilja eller behöva lika mycket? Med facit i hand vet jag att jag fortfarande behöver, men kanske inte riktigt lika mycket som förr? Mer och mer dock i takt med att Stina blir äldre. När hon var pytteliten ville jag bara vara med henne och L mest hela tiden men ganska snart var det skönt att lämna hemmet själv korta stunder. Jag minns när jag åkte själv till affären första gången sedan Stina kom, och att jag älskade det (trots att jag egentligen ogillar att handla). Fast bara en liten stund, sedan fick jag bråttom bråttom hem 🙊

Nu är Stina stortjej och jag har ju jobbat deltid också sedan 5 månader, så nu är vi vana att vara ifrån varandra. Men det blir mest för jobb eller nån ”social tillställning” (typ fika med nån) och inte superofta för annat, även om jag blir allt bättre på att ta mig den tiden. För rackarns vilken skillnad det gör på mitt humör! Som i morse, efter en timmes mystass i skogen, med en ljudbok i öronen, var jag som en ny mamma igen – piggare, gladare och såååå kär i lillpinglan! 😍

(Visited 6 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *