Dags för en uppdatering om Stina 11 månader

Så kul. Jag läste precis det här, från när lillpinglan var 8 månader. Tänk vad tiden springer i väg! Jag ska försöka uppdatera lite oftare med hennes framsteg, det är så lätt att glömma märker jag och roligt att läsa och påminna sig.

Precis efter det där jag skrev sist började hon äntligen krypa och plötsligt var det som en helt ny unge. Hon som innan satt lugnt och stilla blev plötsligt som förbytt! Den nya Stina älskar fart och fläkt. Hon kryper i hyperfart och helst över saker. Ju högre desto bättre. Det finns inget roligare än att klättra, kanske kommer hinderbanor att bli hennes grej trots allt. Bäst är förstås att klättra i trappor. Helst riktigt långa och branta sådana. Snabbt ska det gå!

Utomhus är också roligt att vara. Först var det obehagligt med gräs och grus, så himla stickigt i handflatorna liksom, men nu har det också gått över. ”Gucka, gucka, gucka” ropar hon glatt när hon får syn på gungställningen och att krypa på vår grusväg ut till asfaltsvägen här bredvid är ju bara så spännande. Helst ska en eller annan sten in i munnen också.

Appropå väg och fordon, sådana är himla spännande – båda att titta på och åka! ”Brum brum brum”. Åkgräsklippare har hon åkt med mig hela sommaren, fyrhjuling har det också blivit en del, motorbåt blev det premiär för på minisemestern i Höga Kusten, och ikväll premierade den lilla med pappan på crossen här ute på gräsmattan. Karusell var också kul, det testade vi på Storsjöyran, tillsammans med kusinerna.

Hon är en riktig liten pratkvarn även om det inte är alldeles lätt att hålla isär om hon menar napp, knapp eller pappa. Det kan liksom flyta ihop även om napp oftast är bapp, knapp är app och pappa är pappa.

Förresten, några tänder har hon fortfarande inte fått men äter med god aptit gör hon ändå. Det mesta faktiskt. Fast inte kokt ägg, det gillar hon verkligen inte alls.

Att gå har varit skojigt länge, bara man har fått hålla i sig med båda händerna. Annars har hon bestämt satt sig ner på rumpan. Så häromdagen tog hon de första stegen då hon bara höll mig i en hand, och nu är hon rätt trygg med det plötsligt. Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan hon vågar sig på att släppa helt.

Att titta i böcker är fortfarande roligt. Sist var ju Alfons favoriten, och den är fortfarande kul, men boken om hönan Kluckan som lär sig flyga är ändå allra bäst. Om du frågar Stina alltså. Varken mamman eller pappan tycker att den är särskilt skoj. ”Kuckan, kuckan, kuckan” gastar den lilla gullungen och kryper och hämtar boken. Sedan vill hon sitta i famnen och bli läst för.

Vår lilltjej som plötsligt har blivit stor! Så häftigt alltså. Hon som i 7,5 månader sov fantastiskt bra, men sen sov knackigare än knackigast både dag och natt. Vet ni, det har vänt igen nu! Sedan några veckor sedan eller så. WOW! Först var jag rädd för att jinxa det och ville knappt prata högt om det, men nu tänker jag att det bara är att njuta medan tid är. Sånt där verkar ju kunna ändra sig ändå snabbare än snabbast. Nu somnar hon oftast själv på kvällen vid 18:30-18:45 och sover utan uppvak (eller 1-3 korta för att hon inte hittar nappen) fram till ca halv fem då hon är uppe och dricker en flaska, sedan sover hon igen till sju-halvåtta. Halelulja.

… 5 timmar senare… klockan är nu 21:07

Japp, jinx var det ja. Stina vaknade för ungefär en halvtimme sedan och var helt otröstlig. Fastän jag tog upp henne i famnen fortsatte hon att gråta krokodiltårar. Jag fick sätta mig med henne i famnen i mörkret i soffan inne på hennes rum tills hon kom till ro och slappnade av igen. Mysigt ändå. De där små stunderna som hon är stilla, nära, och som påminner om när hon var en pluttebäbis.

Nä, det får vara allt för den här gången. Dags för lite soffmys innan egen läggdags.

(Visited 31 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *