LOCKNETRAMPET – Tävlingspremiär på hoj 2019

Sent ska syndaren vakna. Bättre sent än aldrig. Eller ska jag kanske säga som Gert Fylking sa? ÄNTLIGEN!

Kanske kommer du ihåg hur jag i början på juni var helt inställd på och så pepp för att köra Jämtlandsserien MTB i år? Sedan tog jag nån sorts reality check på en stigsnutt i stan och fick kalla fötter. Var fanns min kondition, stigteknik och bålstyrka? Det blev en DNS i inledningen och sedan kom jag aldrig igång.

Det hann bli slutet på augusti innan jag kom till skott och vågade ställa mig på en startlinje med en hoj, och som jag gjorde det!

Men låt oss ta det från början. Min kompis Erika nämnde att hon skulle cykla ett lopp som hette Locknetrampet, en deltävling i Lockneklassikern som förutom cykling också består av löpning och längdskidåkning. Jag sökte upp evenemanget på Facebook och tyckte att det såg lite spännande ut. Ni vet, ett sådant där litet byalopp med olika klasser för både stora och små. 48 km grusvägsrally. Inget jag är van att tävla på och kanske just därför det kändes enkelt och helt prestigelöst. Jag frågade L om han och Stina ville hänga med, vilket de ville. Det var soligt och varmt, en helt perfekt sensommardag. Starten skulle gå klockan 11 så det blev rätt lagom att bädda ner Stina i vagnen och så cyklade vi tillsammans till starten där jag efteranmälde mig och L trampade vidare en stund med den sovande lillpinglan.

Väl inne i startfållan kommer tvivlen. Vad har jag gett mig in på? Jag ska alltså rejsa över nästan 5 mil, en distans som inte borde vara något bekymmer men som jag inte alls betar av särskilt ofta numer. Mitt cyklande består mest av att trampa lugnt i 1-1,5 timme med tunghoj och kärra med sovande Stina i. På den tiden kommer jag 25-30 kilometer och tar mig an det med lugn puls. Nu väntar en maxprestation – eller näst intill – över nästan dubbla distansen, hur ska detta gå??? Jag blir plötsligt livrädd och glömmer bort att kolla vilken växel jag har i och lite annat sådant som är bra att tänka på. Det är ändå 2 år sedan min senaste tävlingsstart…

Ungefär samtidigt får jag ett sms från L om att jag ska ställa mig i främsta startled. Ett misstag jag ofta gjort historiskt är att jag glömmer bort att på små, lokala byalopp är ju inte motståndet jämförbart med ett större lopp. Jag platsar längst fram men glömmer det ofta, ställer mig långt bak och blir skitsur när starten går och jag inser att jag inte tar mig fram. Tacksam för påminnelsen gör jag som han säger och följer med Erika allra längst fram. Där och då bestämmer jag min strategi, jag ska gå med i hennes rygg så länge jag bara kan. Bära eller brista. Jag fattar att det kommer att bli tufft att gå med ens nån kilometer. I somras när vi skulle ut på långpass hade jag full huggning att åka med henne ens första milen in till stan…

PANG. Starten går och jag inser till min förfäran att jag har en alldeles för lätt växel i. Det händer ingenting när jag trampar och jag tappar direkt några placeringar och framförallt många viktiga metrar på Erikas rygg. Inledningen är svagt utför och det hjälper inte mig att hon för dagen har lånat en snuskigt lätt och lättrullad hardtail. Hon försvinner i väg och jag trampar som en blådåre med blodsmak i munnen och en skenande puls. Efter 5 kilometer har jag lyckats täppa luckan. Jag är helt slut och hoppas att tempot ska sjunka. Det gör det INTE.

Nu är vi en grupp som kör tillsammans. Erika drar mycket och självklart skulle jag vilja hjälpa till men jag har verkligen inga krafter. Jag har cyklat på toppen, eller till och med över om det nu är möjligt (?), min egen förmåga ända sedan startlinjen. Jag försöker ligga tätt tätt i rygg på Erika och vill helst inte släppa in någon herre mellan oss av rädsla för att han sedan ska tappa och jag då blir avhängd på kuppen. Tyvärr händer exakt det när jag efter drygt en mil ska dricka första gången. Det krånglar lite när jag ska sätta tillbaka flaskan och vips så har det blivit en liten lucka och så kommer en, två och tillslut tre herrar in där. Ytterligare någon kilometer senare kommer en längre backe och killen framför mig orkar inte hålla lucka. Jag inser att jag är sist i klungan och att någon hjälp att komma i kapp inte finns. Jag kastar mig förbi honom på toppen av backen och påbörjar kampen. Efter några kilometer har jag täppt till men är nu verkligen helt slut. Jag ligger sist i klungan, där tempot nu tycks ha sjunkit något, och plötsligt kommer ett par cyklister ikapp, varav en dam. Jag ligger plötsligt tre bland tjejerna och blir stressad. Jag är såååå trött och vi har inte ens kört en tredjedel av loppet. Återigen gör jag några taktiska missar och är en av dem som tappar klungan. Jag kämpar och kämpar och kämpar och når tillslut ryggen på den här andra tjejen och i nästa utförslöpa kastar jag mig förbi henne då jag vet att min cykel rullar bra. Samtidigt ropar jag till henne att lägga sig i mitt sug, då min plan är att vi tillsammans ska kunna få till en jojo- eller dragspelseffekt och på så sätt jobba oss i kapp. Tack och lov är klungan lyckligt ovetandes om att vi kämpar där bakom och de nyttjar inte alls varandras sug för att kunna köra fort. I slutet att nedförslöpan är vi med igen och berömmer varandra.

Nu biter jag mig fast. Kämpar. Tar en bättre position längre fram. Dricker inte på länge. Vågar inte riskera något. Den andra tjejen och ett par herrar får släppa och jag fortsätter. Kriga. Efter 25 kilometer går det inte längre och jag blir helt ensam. Jag tittar på klockan och ser att jag kört fort, närmare 30 km/h, vilket är så mycket snabbare än jag kört på mtb på mycket länge.

Det återstår 23 kilometer av loppet. Utmaningen för mig är att komma ihåg att det är tävling och fortsätta kriga trots att jag inte ser någon medtävlande. Jag gör vad jag kan men märker att jag då och då försvinner i väg i tanken och farten sjunger. Av en händelse vänder jag mig om när 16-17 kilometer återstår, då jag blev osäker om jag kört rätt i en korsning och söker efter banmarkeringarna med blicken. I ögonvrån ser jag damen. Faan nu gäller det, tänker jag, och bestämmer mig för att köra så in i helvete och inte vända mig om en enda gång till. Kommer hon, så kommer hon, men jag lovar mig själv att sätta hårt mot hårt.

Nu jävlar cyklar jag för allt vad tygen håller. Jag börjar också passera cyklister som kör i 24 kilometersklassen. Det är en hel del barn, pensionärer och hela familjer som kör tillsammans. Sånt gör mig genuint glad och jag hejar glatt på alla när jag swishar förbi. Nu är det kul på riktigt! Jag njutet, känner mig stark och räknar ner kilometer för kilometer mot mål. När två återstår kommer Lars och Stina och hejar. VÄRLDSBÄST!

Strax innan jag viker upp mot målet så vänder jag mig om och ser att det är helt tomt bakom mig! HURRA! Så jäkla glad. Jag är andra dam. Distanserad med några minuter av grymma Erika, men jag har också lyckats köra ifrån den här andra tjejen med flera minuter. Shit va kul det är att tävla, tänker jag, och undrar varför i hela fridens namn varför jag väntade så länge med att våga. För att jag var andra dam spelade egentligen ingen roll. Jag hade varit lika glad om jag hade varit 22:a bara jag hade kört på samma sätt, utmanat mig själv och faktiskt tagit i hela vägen.

God it’s good to be back!

Erika, grymt stark, snäll och snygg i SHE RIDES-kläderna. Så glad att jag hängde på och anmälde mig. Glad också över att vi båda hade familjerna med och att Wilma och Valter var så gulliga med Stina 🤩

(Visited 4 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *