Ett sommarminne

Hösten är definitivt här och jag njuter för fulla muggar. Den här sommaren blev lite sisådär om jag ska vara ärlig, av olika anledningar, men visst finns det en hel del ljusglimtar ändå att titta tillbaka på. Som till exempel ett av sommarens allra finaste cykelminnen, det var från en dag i juli.

Jag hade några kvällar tidigare skrivit till min vän Erika på messenger och frågat om hon var sugen på att köra grusvägsdistans med mig på helgen. Hon kunde inte den dag jag föreslog men skrev att hon hade ett långpass inbokat med en annan tjej, Sandra, som hon och Helena skulle köra suuuperlånglopp mtb (30 mil) tillsammans med uppe i nord-Norge några veckor senare, och frågade om jag ville joina. Jag blev pirrig i magen direkt, bara grejen att jag hade hört av mig till Erika var ju för att jag cyklat på tok för lite på egen hand och bara hade kört med Stina i vagn, sådär 1-1,5 timme. Jag behövde och var sugen på att komma ut liiiite länge, men ett långpass med två sådana där starka tjejer kändes riktigt nervöst vill jag lova. Jag bestämde mig i allafall för att haka på men förberedde också L på att han kanske skulle behöva komma med bil och hämta mig ifall jag inte orkade…

Det var nästan lite svårt att somna kvällen innan. Sedan sov Stina såklart som en kratta också. Jag skulle möta upp Erika nere vid elljusspåret här i Brunflo och så skulle vi trampa in mot stan för att möta upp Sandra nånstans i Odensala-trakten. Erika kom för dagen på en lånad superlätt och lättrullad hardtail och jag kände direkt att jag hade svårt att hänga med den första milen. Fjärilarna i magen ökade. Om det var någon som hade behövt en riktigt lättrullad cykel så var det ju jag, vilket jag normalt brukar ha i jämförelse med andra, men inte mot denna raket. Ujujuj vad det kände på. Vi cyklade så fort att vi var tidiga till mötesplatsen och hann med både en kisspaus och att lätta på kläderna, för wow vilket väder det skulle bli. Solen gassade från en klarblå himmel redan före 9 på morgonen.

Så dök Sandra upp och vi rullade i väg. Nu i ett lite lugnare tempo, det visade sig att vi bara hade haft lite bråttom in för att hinna i tid. Jag pustade ut lite och livet kändes plötsligt så himla fint. När vi hade kört ut på Frösön och så småningom över bron till Annersia och styrt mot Orrviken till så kikade jag ner och såg att 22 kilometer var avklarade och jag var så pigg, glad och det gick lätt. Jag visste att den tänka rundan skulle mäta över 7 mil, men plötsligt oroade det mig inte alls längre. Vi pratade på om både det ena och det andra, hur fina omgivningar vi fick uppleva, om det långa loppet de snart skulle i väg och köra och om cykellivet rent allmänt. Jag njöt av att äntligen få känna mig pigg och stark i kroppen.

Visst var det en del backar där benen började protestera, som direkt när vi svängt upp mot Måläng, och sedan långt långt senare efter att vi hade korsat E45:an i Fåker och kört mot Dödre en bit och därefter svängt vänster mot Tansbyn till. Men de kämpade på ändå, mina ben, och jag måste säga att jag njöt mest hela vägen. Erika drog mycket, Sandra också och jag åkte mest med där bakom. Jag fick massor av hjälp, det ska sägas, men är det inte just det som är det fina med cykelkompisar va?! Till och med i den sista backen i Ångsta-trakten, även fast det sög riktigt ordentligt då i benen, men ändå så hade jag lite pulver att trycka till med. Det var första gången på väldigt väldigt länge som jag kände det, trots att vi nog då måste ha kört en 5-6 mil.

Jag är så himla glad för att jag vågade, trots att jag inte alls litade på kroppen som fått alldeles för få cykelmil i sig. Den klarade det ändå och det blev en underbar dag som jag lever länge på!

(Visited 6 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *