När immunförsvaret är kört i botten

Jag är så ofantligt trött på att vara krasslig nu. I snart en månad har jag varit förkyld. Först lite febrig sådär och mycket hosta. Så blev det så småningom allt bättre för att i helgen ta om med halsont, snor och mera hosta efter en nästan helt vaken natt med en sjuk Stina, och nätterna efter det mera dålig sömn med många uppvak. Inget konstigt med sjukdomnär lillpinglan just börjat förskolan, vill jag tänka, och visst ligger det mycket i det då där är som värsta smittohärden konstant. Men det är inte bara det.

Nej, det är bara att konstatera att jag långsamt men stadigt har kört mitt eget immunförsvar i botten. Så här illa har det inte varit på 10 år när jag tänker efter. Jäkligt taskig tajming nu bara, precis till jag skulle utsättas för de sabla förskolebacillerna. Det började nog där nånstans i somras. Du vet när ryggen började strula, men jag hade skygglapparna på. Konstant smärta är ingen höjdare för kroppen och stressnivåerna började byggas upp. Min vilopuls, som brukar ligga tryggt med ett snitt mellan 48-53 under nätterna, har klättrat sakta men säkert uppåt. Just nu ligger jag runt 65. Och visst, jag är förkyld just nu, men trenden fanns där innan. Jag undrar om min kropp är som värsta kortisolfabriken? Jag ser framför mig hur stresshormoner pumpas ut i kroppen i ett allt högre flöde för varje dag. Och det värsta är att jag vissa dagar känner mig helt uppgiven och tänker att jag inte riktigt vet hur jag ska få stopp på det.

Den där konstanta smärtan har jag fått bukt med tack varje rehab och vila från allt var rörelse heter på grund av förkylningen, men så snart jag försöker ta en promenad så är den tillbaka, redan efter några hundra meter. Det börjar som molande värk och om jag pushar och fortsätter gå, nånstans vid 2 kilometer, så börjar det göra ont på riktigt, det kommer blixtar ner i ena benet och det svartnar för ögonen. Jag måste stanna, stå stilla och bara vänta ut attacken, och sedan sakta, sakta släpa mig och mitt vänsterben hem igen. Nu är jag stressad för att jag är orolig för att det aldrig ska bli bra igen. För att det bara blir sämre. Jag vill vara frisk och stark. Förut ville jag springa, nu vill jag bara ha tillbaka ett vanligt liv där jag kan ta en promenad med Stina i barnvagnen utan att få så ont att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Den stressen gör inte direkt underverk för immunförsvaret.

Så, vad är planen nu då? För visst har jag en sådan ändå, det har jag faktiskt hur hopplöst det än kan låta vid en första anblick, men låt oss återkomma till det en annan dag! ?

(Visited 10 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *