I det lilla bor det stora

Det må vara en riktig klyscha. Visst var det Alfons Åbergs pappa som sa något i stil med att för att känna att man har riktigt roligt måste man ibland också ha det tråkigt? Idag skriver jag under på det. Jag kände mig på riktigt LYCKLIG där en stund. Snudd på euforisk faktiskt. Trots att jag fortfarande är dyngförkyld och har fått lite för få sovtimmar i natt eftersom vi var uppe en sväng med Stina som hostade så pass att hon kräktes upp slem. Hon somnade om fint på min arm och blocksov resten av natten, men jag sover inte så bra med henne i sängen utan ligger mest och småslumrar och myser med henne så nära ❤️

Vi pratade om det här fenomenet jag och L bara häromdagen. Vi är ju förkylda båda två men var ute på en kort eftermiddagspromenad med Stina. Då säger L: ”tänk att få springa in till stan med lillan i springvagnen, det vore ju drömmen det!” När ens högsta önskan är att kunna springa igen, då vet man att man varit nere på botten och vänt. När till och med små, vardagliga saker står allra allra högst upp på önskelistan har man rätt så nära till den där känslan av lycka. Annat är det när man står på topp, då krävs det så jäkla mycket. Det är nog lite som med droger, inte för att jag har testat men jag inbillar mig att det är så, att man behöver mer och mer och mer för att nå ruset. Jag tror faan att det är rätt så nyttigt att komma ner på jorden lite då och då, för fy fabian vad jag uppskattar livet just nu.

Men varför var jag så lycklig idag då? Jo för idag har jag för första gången på flera månader kunnat promenera i nästan en timme, helt utan smärta. Det går inte snabbt och jag kommer inte så långt, Brunflos mycket promenadvilliga rullator-liga hade troligen kört om mig hela bunten, men fy fasiken va jag gick där med Stina i vagnen och njöt i solen.

För att förstå det stora idet här behöver man veta att jag så sent som i söndags höll på att gå sönder av smärta efter att ha gått 650 meter. Det var nära att jag fick ringa efter hämtning men jag lyckades linka hem stödd på vagnen, efter att ha fått stanna flera gånger och vänta ut smärtan som gör att det svartnar för ögonen på mig.

Idag tog jag först den korta runda som jag kunnat hasa mig runt de senaste dagarna, men när det var så fint väder så ville jag inte hem utan frågade mig själv om jag skulle våga skarva på en sväng till, och så blev det. Och det gick! Jag har en annan känsla i vänsterbenet hela tiden, och vid något tillfälle kunde jag ana en förnimmelse av att det skulle kunna börja göra ont, men så vände det och jag var smärtfri hela vägen runt.

Snälla säg att det är nu det vänder?!!! ?

(Visited 19 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *