En klassisk Vasaloppssöndag i soffan

Idag är som vilken vasaloppssöndag som helst, massor av tid i soffan framför TV:n, förutom möjligen då att det blir noll kilometer egen skidåkning förstås. Jag vilar järnet den här helgen och är så glad över att ha lyckats samla massor av sömntimmar, som känns som en grundförutsättning för att bli frisk och hel.

Kommer du ihåg att jag skrev för ett tag sedan om att min kropp är så stressad? Jag låg på en snittpuls på en bra bit över 60, uppemot 70, natt efter natt, när jag normalt håller mig mellan 48-53. Nu har den trenden vänt. Jag har två nätter nu med ett snitt under 60, inatt nästan nere på normal nivå, jag tror att klockan angav 55 – HURRA!

Hur som helst, det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan min längtan efter längdskidåkning. Den är nog alltid som störst just den här dagen varje år, Vasaloppssöndagen.

Den här vintern, som inte varit så mycket till vinter egentligen, åkte jag flitigt veckan i Sälen men har inte åkt i övrigt. Nu håller jag tummarna för att jag ska kunna åka litegrann iaf i fjällen mot slutet av kommande vecka.

Förra året var också något av ett mellanår, men en del blev det och sista gången för den säsongen var nog när den här bilden togs, i Storhogna på långfredagen då ”vifamiljeåkte” med Stina på Åk en mil vinn en bil.

Året innan däremot, när Stina låg i min mage, så hade vi en fin vår på längdskidor. Jag slet med ryggen så det blev sällan längre än 5 kilometer, men flera gånger i veckan gled vi runt i elljusspåret här i Brunflo och uppe i Spikbodarna.

…men en annan favorit är att mysåka med härligt sällskap också. Den här bilden är från Sälen i mars 2018, då också med Stina i magen, och jag åkte tillsammans med Vide och Nilas ?

(Visited 7 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *