Äntligen cykeltimmar in på kontot!

Såhär mitt i coronakrisen känns ju min egen högst personliga kris som jag nyss varit ner och vänt i väldigt fånig. När jag tittar i backspegeln på de 9-10 månaderna av fysiskt förfall med anledning först troligen av något diskbråck eller två och sedan en mycket segdragen förskolebacill så är det väl inte precis med positiva tankar. Samtidigt hade det ju kunnat vara så ofantligt mycket värre. Jag har övat och övat på att vara glad för det lilla och just nu firar jag varje framsteg. Att kunna gå promenaden på 800 meter till affären, och 800 meter hem igen utan att ha ont. Det är stort. Att i helgen ha fått in närmare 4 timmar utomhuscykling är ännu större. Det har jag inte klarat på många många månader.

I lördags körde vi familecykling i två timmar. Då fick L dra kärran och jag trampa själv. På söndagar kör Lars pass på zwift ibland, och så även denna helg, så då fick jag köra själv och dra själv i närmare två timmar. Det går inte snabbt men ger starka ben, det kommer jag ihåg från i somras då jag hade många timmar på kontot i maj och början på juni med cykelkärran på släp.

Det jag inte firar är min kondition. Fy bubblan vad den är körd i botten alltså! Jag försöker peppa mig med att det är easy come easy go, och att den snabbt kommer att förbättras bara jag är igång igen, men det ju inte precis kul just nu. Tur att min röda smällkaramell till hjälm piggar upp lite ändå, ett reafynd från en sommarsemester i Sälen, och se så fint den matchar snyggaste vinterjackan någonsin från She Rides/Verge senaste vinterkollektion ❤️

Med sol i ansiktet…
…och det finaste jag har där bak i kärran, var det njutbart!
Nöjd lillpingla! ?
(Visited 7 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *