Så kom det sig att vi hamnade i Åre (igen)

Tänk hur livet bara blir ibland! Jag tror inte speciellt många skulle kalla mig impulsiv och det är definitivt inte ett ord jag skulle använda för att beskriva mig själv, men ibland slår det till. Det där impulsiva draget. Så var det den där dagen i början på juni när jag fick upp en lägenhetsannons från en mäklarfirma i Åre i mitt instagramflöde och klickade på den.

Resten är liksom historia. Eller hur är det nu en brukar säga? Fastän också lite knasigt. Vi skulle ju ha en fjällstuga, gärna lite ensligt belägen. Liten och gammal nånstans i Klövsjö-Vemdalsfjällen. Kanske runt Storhogna. Visst har vi pratat om Åre också massor av gånger fast då om ett permanentboende. L bodde till och med här i byn i början när vi hängde, innan vi var ett par. Om jag minns rätt sålde han sedan den lägenheten 2007. Och ja, kraven vi haft var att vi skulle kunna cykla, skida och springa i princip direkt från dörren utan att behöva lasta grejor i bil och förflytta oss. Easy does it, liksom. Och det har vi nu. Enkelheten.

Det var väl egentligen precis det jag föll för. I sekunden jag insåg att bostadsrätt i fjällen passar oss rätt bra eftersom vi redan har ett hus och en gård som vi inte är speciellt sugna på att fixa med så skulle en stuga bara bli ytterligare ett projekt som ger konstant stress och dåligt samvete. Nu har vi ett eget krypin i Åre-Björnen med fjället som granne. Cykling på Åre XC arena rakt över vägen. Längdspåren några hundra meter bort. Det är absolut inte perfekt men det är fasikens så himla rätt precis just nu.

Jag sitter uppkrupen i ett soffhörn med Stina snusandes och småsnarkandes i den lilla sovalkoven intill. Ett stearinljus brinner stämningsfullt på soffbordet och jag har precis druckit en kvällskopp kaffe (vilket jag troligen kommer att ångra om någon timme). Det är första gången Stina och jag är här utan L. En mamma-Stina-helg. Det är mysigt. Jag kopplar av här på ett helt annat sätt än hemma. Det beror nog mycket på att här är så litet. Det är lätt att hålla ordning och rent och fräscht. Det är liksom inte så många måsten som pockar på uppmärksamhet. Livet är enkelt här. Sova, äta, vara ute, kramas och mysa massor såklart, motionera. Läsa böcker. Det är ungefär det och det räcker gott.

Men tillbaka till juni. Kommer du ihåg hur allt var? Vi hade reserestriktioner i Sverige. Åre hade stängt ner för flera månader sedan och var nästan tomt. Alla säsongare hade fått lämna och framtiden var oviss. Ingen visste om turismen skulle komma igång alls under sommaren. En del ville sälja sina boenden, och just så var det med den här lägenheten som ganska snabbt skulle bli vår.

Jag såg annonsen och visade den för L. Textade lite med Emil och Maria som har lägenhet i samma område sedan flera år tillbaka och så vips hade jag bokat visning inte bara på en utan två lägenheter. Vi ordnade med barnvakt och så körde vi upp en fredag eftermiddag efter jobbet. Först tittade vi på den här, en rätt nyrenoverad, ljus och fräsch liten en med sovalkov. 32 kvadrat. Sedan en i grunden likadan men i mycket sämre skick. Badrummet behövde i princip renoveras omgående och resten var rätt nedgånget det också. Utgångspriserna var i stort sett desamma. L, som gillar att göra klipp, var sugen på renoveringsobjektet. Jag som var intresserad för att ha någonstans att spendera semestern – årets med start bara några veckor senare – ville ha något inflyttningsklart. Det krävdes inte jättemycket övertalning. Klart vi båda ville kunna nyttja den redan i år och inte spendera ledigheten mitt i ett bygge. Vi la ett bud. Några hundra tusen under utgångspriset. Mäklaren var inte jätteimpad men återkom ändå ganska snabbt efter avstämning med säljaren. Vi gick halva vägen var och affären var i lås. Vi skrev papper samma dag som regeringen gick ut och meddelande att reserestriktionerna skulle lättas upp. Vad som hände med den andra lägenheten? Jo, den stack i väg i pris och såldes till slut för några hundratusen mer än vi gav. Ibland ska en ha lite tur med tajmingen.

Björnen är verkligen i mellansäsong. Några cyklister är fortfarande i området men det går inte att jämföra med den mängd som var här i juli. Snön låter vänta på sig så det dröjer några veckor till innan skidsäsongen drar igång. Det är lugnt, det är fint och idag snudd på helt magiskt. Jag tror aldrig någonsin förr att jag har upplevt novemberljuset så guldglittrande som i år. Är det coronaeffekten tro? Att en liksom ser det vackra mer i det lilla? Eller är det bara mera sol i år än i november generellt? Jag minns liksom november mest som grått och mörkt. Stina och jag gick upp på ”Nallefjället” i morse och mötte solen på berget. Marken var frostig och frusen, perfekt att gå där nu, sommartid är där väldigt blött bitvis. Och fastän träden tappat de flesta löven var vi ändå inbäddade i ett orange skimmer. Jag hade längtat den här turen hela veckan och jag blev inte besviken. Tvärtom.