VM, badhus och matförgiftning

in Vardagsliv on with 0 Comments Share

Hur har din helg varit? Hos oss var det både upp och ner. Från en riktig kanondag på lördagen, via matförgiftning och kaskadspyor hela natten, till en matt söndag i soffan.

Men låt oss ta det från början! På fredagen hade jag barnvakt och lyxade till det med ett gäng timmar hos min frisör som kapade en del hår och färgade det, så nu känns det vårfräscht må ni tro. Sedan var det eftermiddagsjobb i vanlig ordning så min vanliga fredagslöpning fick skjutas fram till lördagen. Mysigt var det att tassa ut på en förmiddagsjogg i plusgrader och sol. Lunchen intogs sedan framför TV:n, så får det vara när det är VM i längdskidor.

So far so good, som det heter. På eftermiddagen drog vi till Storsjöbadet med Stina, som verkligen gillar att vara där. Vi har en simring som hon kan flyta runt i ”på egen hand”, jag ska visa er den vid tillfälle.

Sedan drog jag och Stina hem medan L passade på att handla middag. Det vankades lax med svartkål, en riktig favorit för mig. L kockade maten medan jag nattade Stina. Hon var väldans trött efter badet och somnade ungefär på minuten från att jag lade ner henne i vaggan, men eventuellt möjligen kanske dröjde jag mig kvar på övervåningen i väntan på att middagen skulle bli klar.

Härifrån och framåt går det snett. Jag känner direkt när jag har ätit min portion att något inte är bra. Jag är inte ens sugen på ”hallonglass” (jag gör egen, rör ihop frysta hallon med grädde och lite lakritspulver) så jag hoppar över efterrätt. Vi ligger i soffan och kollar serier men jag mår så illa och säger till L att jag tror att jag behöver kräkas. Klarar dock att hålla ihop men går och lägger mig i stället. Jag tar upp och liggammar Stina en sväng innan jag ska sova (rutin för att hon ska klara hela natten utan att vakna hungrig) men jag mår verkligen inte bra och måste gå och kräkas direkt efter att jag lagt Stina i vaggan igen. Det kommer så mycket kräk att jag inte tror att det är sant. Det trycks upp i näsan också så att jag måste snyta ut svartkål… förlåt för detaljer… Lyckas sedan somna om men vaknar igen efter någon timme och springer in i badrummet och så börjar det om.

Två timmar senare drar det igång för L och sedan håller det på i flera timmar. Stina vaknar av allt ljud från badrummet, som ligger vägg i vägg med vårt sovrum, men mellan illamående-attackerna lyckas jag få henne att somna om genom att hålla henne i handen och stryka henne på kinden.

Söndagen blir därmed inte som planerat. Jag som hade tänkt både cykelintervaller och ett lättare hemma-styrkepass. Jag tvingar i mig resorb, kaffe och lite frukostmat för att jag vet att det behövs. Magen känns okej men jag är fruktansvärt matt och orkeslös i hela kroppen. Jag masar mig ut på en kortare förmiddagspromenad och är glad för att vi har en så stadig barnvagn, jag använder den som en rullator…

Än värre är det för L som inte alls är intresserad av att äta och blir soffliggande hela dagen. Stina undrar förstås vad som är galet och blir rastlös och gnällig av bristen på stimulans, den lilla stackaren.

Nu är det måndag och vi är på banan igen allihopa. Lax vill jag typ aldrig äta mer. Blääää för matförgiftning alltså.

Hoppas att din helg var lite bättre?! 😃

Jag längtar She Rides!

in She Rides on with 0 Comments Share

Ojojoj vad jag längtar vår- och sommarcykling nu alltså! Den senaste veckans töväder med sol, takdropp och fågelkvitter har fått asfalten att kika fram både här och där. Det får mig att bli sådär riktigt sugen på att hojja utomhus igen, för det har tyvärr inte blivit mycket av den varan denna vinter.

Igår kväll hade vi en liten videokonferens med Jessica för att snacka senaste nytt på She Rides-fronten och spåna lite idéer för hur vi kommer att jobba framöver med den lokala gruppen här i Östersund-Åre. Det kommer att bli sååååå bra.

Nåväl, idag har vädret slagit om till tvåsiffrigt minus och det yr snö i luften. Jag tar en extra jacka, en buff och varma vantar för nu är det dags att dra ut på en förmiddagsjogg med en sovande Stina i sportvagnen.

Jag önskar dig en fin dag!

Fritt fram för mer rörelse i vardagen!

in Träna med kiddos Träning & motion Vardagsliv on with 0 Comments Share

Strax efter jul skaffade vi ÄNTLIGEN ett nytt köksbord. Det har ”bara” varit pågång i de snart tre år som vi har bott i huset här i Södergård.

När vi flyttade in köpte vi med ett gammalt furubord med vitlackad bordsskiva och ett gäng furustolar från de förra ägarna, bara för att ha något i väntan på inköp. Stolarna såg jag genast potential i så de målades i vitt och pasteller rätt så omgående. Bordet däremot skulle bytas till ett större för att rymma hela vår storfamilj, men jag hittade liksom aldrig ett som kändes rätt.

Till slut fick det bli ett från IKEA (norden) och så slog jag till på en köksö med stolar till också när jag ändå var igång. Vi har ett stort kök så det kändes passande. Dock hade jag inte stämt av det med L innan jag lade beställningen (älskar att det går att nätshoppa IKEA, jag hatar att gå i butik) så jag var lite smått nervös för hans reaktion.

Om vi säger såhär, han var smått skeptisk när leveransen med alla paket kom och han insåg att jag köpt lite mer än bara ett nytt bord. Men nu, han är verkligen såååå nöjd med den där köksön och det är jag också. Perfekt höjd för att stå och fixa med uppläggning och sådant och toppen att sitta där och käka, istället för vid det stora bordet, när en är ensam.

Och så var det bordet ja, ÄNTLIGEN har jag fått det jag så länge suktat efter – ett bord som enkelt förvandlas till en bordtennisarena när helst en behöver röra på sig lite. Bara att flytta fram det en halvmeter eller nåt ditåt så att en undkommer lamporna över matplatsen, upp med ett nät och så fram med racketar och bollar. Som till exempel i helgen när vi firade födelsedagar och hade hela familjen på besök, eller i januari då jag hade mina kollegor här på planeringskonferens. Perfekt att bryta av jobbandet med en rörelsepaus ju!

Skulle inte det här vara en cykelblogg?

in Cykel She Rides Träning & motion on with 0 Comments Share

Jag förstår din fundering. Just nu känns det mest som att jag joggar med barnvagn och matar bäbis faktiskt. Men vet du vad? Jag cyklar lite också, det har bara inte blivit något skrivet om det.

Mitt absolut bästa pass när jag har ont om tid eller är låg på motivation, det är 30-sekundersintervaller. Det är oavsett om vi snackar cykel eller löpning. Passet verkar vid en första anblick ganska fånigt men som vanligt blir det vad en gör det till. Att pressa sig själv riktigt hårt i trettio sekunder KAN vara sviiiiinjobbigt, jag lovar.

Mitt ”good enough-cykelpass” som jag kör regelbundet tar bara en halvtimme totalt och ser ut såhär:

  • Uppvärmning 10 minuter på relativt lätt växel och lite högre kadens
  • Intervaller 10st på 30 sekunder tyngre växel med vila 30 sekunder på lätt växel
  • Nedvarvning 10 minuter på relativt lätt växel och lite högre kadens

Med risk för att verka superpretto

in Föräldrabloggen Recept Vardagsliv on with 2 Comments Share

Jag kanske ska märka det här inlägget med någon sorts varningsflagg, jag vill inte att någon ska känna att jag mamma-hetsar eller så. Jag tror iaf att den risken är rätt liten, i varje fall vad gäller mina läsare som har hängt med ett tag. Jag är ju inte mycket för hushållsarbete, inget vidare ”wifey-material” om en värdesätter sådant som matlagning, bakning, inredning, städning och så vidare. (Jag har andra kvaliteter såklart!)

Hemma hos oss är det dammråttor i hörnen, spindelväv i taket, ja till och med en och annan muslort har skådats. Vi hjälps åt så gott det går men vi gillar båda två andra saker lite för mycket för att bry oss särskilt mycket om hur det ser ut hemma.

Men, nu var det egentligen inte det jag skulle berätta utan om det förträffliga sötpotatismoset jag gjorde igår till Stina. Faktum är att det blev så gott att jag kan tänka mig att laga det till oss vuxna också, fast då behöver det tillsättas lite salt.

”Suck, vem orkar laga egen mat till bäbisar. Det går ju att köpa på burk”, tänker kanske du?! Och javisst, det kommer säkerligen jag också göra massor av gånger. Det är bara det att ännu så länge ammas Stina som grund och så får hon bara små portioner mat. Det är således slöseri att köpa burkar och kasta det som inte hinner ätas upp. Dessutom gick det nästan snabbare att laga eget än att åka till affären.

Testa vettja!

Gör såhär:

  • Skala en stor sötpotatis och dela den i mindre bitar
  • Koka potatisen tills den blir mjuk och häll av vattnet
  • Tillsätt en klick smör (ca 25 gram)
  • Mosa ordentligt
  • (Tillsätt lite salt om det ska vara till vuxna)
  • Klicka upp moset i portionsstorlekar i en form (ca 1 msk) och frys in

Det var en gång en tjej som fyllde trettio

in Vardagsliv on with 0 Comments Share

Facebook påminde mig idag om att jag just den här dagen år 2011 laddade för familjekalas (en rätt enkel middag alltså) för att fira min trettioårsdag. Vi hade middagen i mamma och pappas hus, som då fortfarande var i full renovering, men kök hade vi och toalett fick man gå till övervåningen för att uppsöka, om jag minns rätt.

I morgon fyller jag alltså 38. Jag önskar mig krukväxter, resor med familjen, bruncher på stan eller kanske Frösö Park och 5-kiloshantlar. (Vi har hantlar hemma men det är sådana där med lösa viktskivor, och jag vill ha med fasta vikter alltså).

Over and out.

Att det ska vara så rackarns svårt

in Löpning on with 3 Comments Share

I flera månader sprang jag samma tur två till tre gånger i veckan, två nästan alltid och tre några enstaka gånger. Jag startade hemma, sprang två och en halv kilometer, vände och sprang hem. Inte alltid i samma tempo, ibland superlångsamt och ibland med inslag av högre fart. Nästan alltid på förmiddagen vid ungefär samma tid.

Det kändes aldrig tråkigt, hur konstigt det än kan låta. Det kändes sällan tungt mentalt att komma iväg. Tvärtom längtade jag efter de där förmiddagspassen i löparskor med en sovande Stina i löparvagnen. Samma rutin varje gång: morgonmys med bäbisgos i sängen, frukost, bäbislek och sedan på med kläder, ner med bäbis i vagn och så ut!

Sedan hände en grej. Jag fick för mig att det var dags att variera löpningen. Jag brukar inte springa såhär enformigt annars men med snö, vinter och barnvagn har det varit det lättaste alternativet. Jag började helt enkelt att springa längre ibland, kortare andra gånger, andra rundor och så vidare. Omväxling ska vara bra för motivationen men för mig har det blivit precis tvärtom. Det är så jobbigt mentalt att ta mig ut. Många gånger skjuter jag på det till Stinas tredje och sista sovstund för dagen. Det känns inte roligt att springa längre och det är jobbigt att bestämma vart och hur jag ska.

Men gå tillbaka och gör som förut då, tänker kanske du? Jo, så tänkte jag också i förra veckan men det gick inte heller. Hur knäppt det än låter så orkade jag inte springa hela vägen, det satt i huvudet, utan jag fick lägga in gåpauser både här och där för att klara av sträckan.

Jag vet att det bara är att bita ihop och tvinga mig igenom, jag har haft löparsvackor massor av gånger. Tänk att det ska vara så rackarns svårt ändå.

Hur gör du? Gillar du att springa samma runda varje gång eller är du mer av typen ”aldrig en runda två gånger”?

Det här med att jag har börjat jobba

in Föräldrabloggen Vardagsliv on with 0 Comments Share

Snart har det gått en hel månad sedan Stina blev 4 månader gammal och vi började växla över föräldraledigheten här hemma, något som jag beskrev lite kort här. Rent praktiskt funkar det som så att jag jobbar förmiddag på måndagar och onsdagar samt eftermiddag på fredagar, och då är såklart L hemma med Stina. Och vet ni, det är helt UNDERBART, på så många sätt!

Först och främst så känns det väldigt fint att se vilken bra kontakt Stina har fått med sin pappa nu. Den var bra förut också men det går liksom inte att jämföra. Nu är han så mycket säkrare vilket gör att han även tar henne på ett mer självklart sätt på helger och kvällar när vi är båda två tillsammans med henne. Förut fick jag be eller ”kommendera”, alternativt att han frågade om lov, någon annan småbarnsförälder som kan känna igen det kanske? Nu liksom bara görs det saker här hemma mer naturligt, och de gillar verkligen varandra de där två. Det är rackarns fint att se.

Sedan är det detta med att ha tid för att få tänka tankar, använda vuxenhjärnan, i mer än två sekunder utan risk för att bli avbruten av en bäbis som har något basalt behov som behöver tillgodoses. Mat, torr blöja, trygghet, sömn och allt det där. Förstå mig rätt, det är helt fantastiskt att känna den där känslan av att vara den viktigaste personen i hela världen för någon, men för mig är det också viktigt att få tid för mig själv och mina egna behov. Det behöver inte vara så lång stund, jag längtar rysligt mycket efter lillgumman när hon är med L, men jag tror att just det är nyckeln till välmående för mig, att få vara i båda världarna lite omvartannat.

Jag jobbade ju lite smått under hela hösten, när jag officiellt var heltidsledig. Jag var med på lite skypemöten, jobbade med långsiktig planering, gjorde budgetar osv men allt var på Stinas villkor och huvudsakligen när hon sov. Att jag skulle återgå i tjänst på deltid från årsskiftet var bestämt redan innan Stina föddes så i december bestämde jag mig för att verkligen vara så gott som helt ledig från jobbet. Det blev inte bra. Veckan innan jul hade jag magkatarr och mådde inte alls bra. Det kan bli så för mig att när det är lite för obokat i kalendern ett tag så går jag ner för mycket i varv och blir nästan deprimerad. Då blir de få saker som måste göras sådana stressmoment och jag får inte ihop det. Att vi sedan hade F svårt sjuk och inlagd på sjukhus mest hela tiden bidrog säkert också till att jag inte mådde bra, men ändå. För mig behövs helt enkelt lagom arbete och lagom ledighet för att jag ska fungera.

Men visst finns det baksidor också! Alltså jag jobbar mycket hemifrån, när det inte är möten och sådant, och då hör jag ju hur härligt L och Stina har det. Jag är i en annan del av huset bakom stänga dörrar, men skratten, ”samtalen” och allt det där tränger igenom och mitt hjärta skriker att jag vill vara med dem. Samtidigt finns det ingen gång jag är så glad över att få hänga en eftermiddag med Stina som när jag har jobbat hela förmiddagen. Det är som att jobbet laddar mig med massor av mamma-energi som vill ut!

L var lite nervös innan för hur det skulle gå, men igår hörde jag honom berätta för en familjemedlem att han tycker att detta är toppen. Han vill aldrig jobba heltid igen!

Att som mamma börja jobba när ens bäbis är 4 månader är tydligen väldigt kontroversiellt för vissa. Jag har fått DMs på instagram från både män och kvinnor som skriver att minst ett års föräldraledighet är det som gäller, som att det skulle vara någon mamma-lag som säger det och som jag nu bryter mot. Jag undrar lite varför det är så känsligt eller konstigt att låta barn vara med sina pappor? BVC pratade om det här med föräldraledighet på den senaste gruppträffen. Det var lite märkligt ändå hur de uttryckte sig för de sa att det bästa för barnet är att föräldrarna delar lika, men verkade ändå nästan lite förvånade när jag berättade att vi så smått har börjat växla nu. Är det fortfarande så ovanligt att pappor och mammor gör det?

Berätta gärna hur du tänker!

Fint ändå

in Vardagsliv on with 6 Comments Share

Jag tittar in här varje dag och ser att du är här. Ser de små digitala spår du lämnat efter dig i form av en kommentar eller som en siffra i besöksstatistiken. Att du är här trots att jag just nu varken syns eller hörs av särskilt mycket. Inte här. Inte på instagram. Det är fint av dig och det gör mig lite glad.

Jag har sorg. Igen. För några veckor sedan förlorade en av de absolut finaste människorna jag vet sin kamp och somnade in för alltid. Mina älskade syskonbarn förlorade sin pappa, min syster sin livskamrat och vi övriga en älskad familjemedlem. Livet är oförutsägbart och många gånger såååå orättvist ?

Jag har tänkt skriva så många gånger, om det som hänt och hur mycket F har betytt för mig – för oss – men jag vet inte vilka ord jag ska använda. En vacker dag kanske de landar, eller så gör de inte det.

Fint ändå att du tittar in här.