Missa inte stigcyklingen i Fugelsta i kväll! Helena och Erika möter upp vid pumptracken ovanför kyrkan klockan 18, följ skylten ”Cykling”. Mer info och anmälan finns som vanligt i vår facebook-grupp som du hittar här. Som vanligt är upplägget att ALLA kan vara med!
Höstig fredagsmorgon påväg till barnmorskan på rutinkoll – äntligen läge att rota fram den långa, stickade favoritkoftan från förra året!
Att det inte kom någon bäbis! Jag hade ett litet mentalt breakdown där en dag eller två faktiskt då jag nästan var handlingsförlamad och bara gick runt och väntande. Sedan lyckades jag ställa om huvudet så nu känns det bra igen och jag utvecklar det där mer i ett eget inlägg tror jag.
Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag mår oförskämt bra för att vara i gravidvecka 41? Alltså jag har ju inget att jämföra med, men… Visst, jag mådde riktigt illa och kräktes två förmiddagar förra veckan, och gå klarar jag knappt på grund av smärtor i rygg och bäcken, men i övrigt. Jag sover rätt så bra och är bara uppe och kissar 1-2 gånger per natt. Utifrån vad jag läst och hört är det inte ovanligt med 6-7 gånger per natt, så jag klagar inte. Visst är jag lite tröttare än vanligt på eftermiddagarna men motstår jag bara frestelsen att ta en tupplur (som sabbar nattsömnen big time!) så är det inga problem. Visst ska en vila som gravid men att ta det lugnt och läsa en bok är också vila. Sova på dagtid är inget för mig utan det sabbar bara min dygnsrytm, och det om något gör mig orkeslös.
”Judasvaggan” av Caroline Engvall. Uppföljaren till ”Ärren vi bär”. Ett dött spädbarn, ömsint inlindat i en filt, hittas i en strandad roddbåt vid Årstaviken och Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisens sexualbrottsgrupp, kopplas in. Journalisten Lovisa Ling lider av sviterna efter sexuella övergrepp. Just när hon tänker att hennes karriär är över stöter hon på ett ärende hon inte kan släppa. Ett globalt nätverk på internets skuggsida skyr inga medel för att utnyttja små barn, med stora pengar och makt inblandade. Ett informellt samarbete mellan den rutinerade polisen och den unga journalisten inleds. Men de båda kvinnornas relation utvecklas i en riktning som ingen av dem hade räknat med. Tills Ulrika Stenhammar inser att Lovisa Ling döljer något för henne, något som kan få livsfarliga konsekvenser för dem båda.
Bäste Nilas fyllde 7 år igår och det firades såklart! Han önskade sig gameing-lurar och verkade rätt så nöjd (minst sagt) över den presenten. Bild finns på mitt instakonto, @saraeborg heter jag där.
Höll lagom tempo i början på veckan och betade av såväl avdelningens måndagsmöte som ett styrelse-/koncernledningsmöte på tisdagen utöver allmän admin. Sedan tog det lite stopp. Onsdag och torsdag var jag otroligt oproduktiv då jag hade tankarna på annat håll. Visst jobbade jag men inte med varken hjärna eller hjärta på rätt plats. Sedan startade jag om mentalt på fredagen och då blev det plötsligt roligt igen, så pass att jag lade nån timme både på fredagskvällen och lördagsmorgonen på arbete – inte alls för att jag behövde utan helt enkelt för att jag var taggad! Stort älsk på den känslan!
Efter att ha haft det kämpigt ett tag med promenadrutinen så tog jag mig i kragen och är nu tillbaka i att ta dagliga promenader. Eftersom jag har lite svårt att gå så tar jag det väldigt lugnt och går inte alls långt, men kroppen mår som bäst när jag kommer ut, så det känns superbra att ha fått den vanan på plats igen – heja mig! (japp, det är viktigt att klappa sig på axeln när man gör investeringar i sin hälsa eller andra bra saker, glöm aldrig det!). Sambon sprang lopp också förresten och det är ju alltid kul att hänga med på även när en inte kan delta själv. Mudrace gick av stapeln på onsdagskvällen och med start och mål mitt ute i skogen på Östersunds skidstadion så blev det många steg reggade för min del också den kvällen.
Men nu är det alltså en ny vecka och jag måste stänga datorn och göra mig klar för ännu ett löplopp – som publik alltså. Ikväll är det dags för Blodomloppet här i Östersund och både mamma och Lars ska vara med. Jag önskar dig som läser en riktigt fin vecka!
Jag har svårt att sätta ord på de känslor som bubblar runt i min kropp nu. Hela jag längtar efter att springa. Att få snöra på ett par mjuka löparskor och tassa vägen ner några hundra meter och sedan vika in på stigen i skogen. Att känna rötter under fotsulorna och hur andhämtningen blir tyngre när stigen börjar klättra uppåt. Känna att jag får sänka farten lite för att orka hela vägen, och direkt märker att pulsen svarar med att gå ner några slag.
Jag ser mig för och korsar vägen. Bredvid mig betar några hästar i en hage och de tittar upp på mig när jag trampar förbi. Det duggar lite lätt och jag har en keps för att slippa regnet i ögonen. Jag känner mig alltid grym och extra ”bad-ass” när jag tränar i dåligt väder. Sådana dagar möter jag sällan någon människa. Det är bara jag, djuren och naturen. Snart är jag hela vägen uppe och det börjar plana ut. Pulsen dunkar mer än jag tycker är bekvämt men jag vet att jag har gjort det jobbiga nu. I diket flaxar en fågel upp nära mig och jag blir rädd för en kort sekund. Snart ska det vända snirkligt nedåt och jag ska genom högt gräs och lera, men även torra och fina barrstigar.
Jag tänker på precis allt men ändå ingenting. Inget rensar mitt huvud så bra som att springa, särskilt i regn. Det renar på fler än ett sätt. Nu har jag kommit ner på grusvägen och jag viker höger för att ta den sista, flacka kilometern hem. En bra dag trycker jag på nu. Bestämmer mig för att köra järnet och sätta en fin kilometertid. Pressar mig tills benen blir tunga och synfältet smalnar av. Jag orkar inte riktigt hålla bålen och tappar löptekniken men kämpar ändå på in i det sista. Spurtar på asfalt hela vägen ner till 40-skyltarna och stannar och pustar ut. Hjärtat vill hoppa ur bröstet. Jag böjer mig framåt och vilar med händerna mot låren en stund. Sedan sträcker jag på mig och går hem. Nöjd.
Andra dagar, de allra flesta, tassar jag hela rundan i samma lugna tempo hela vägen. Jag njuter av att vara utomhus och springer inte för att bli trött. Jag springer för att det ger mig energi, för att jag blir pigg. För att löpningen är ventilen eller knappen som får mig att växla mellan arbete och fritid. Som gör mig lugn och harmonisk.
Jag längtar löpning så mycket nu så att det nästan gör ont. Jag längtar efter att springa i höstigt eldiga färger med regntunga moln och blöta fötter. Jag längtar de första pannlampeturerna i oktobermörkret. Jag längtar den första knarrande snön under löparskorna och när näsborrarna nästan fryser ihop i kylan. Jag längtar vårens slask och att få känna när solens strålar börjar värma igen och slutligen längtar jag efter att springa en riktigt varm sommarkväll. Om ett år ska jag ha gjort allt det där och allra allra helst skulle jag vilja börja exakt nu. Jag längtar.
Ingen bäbis på gång så den blivande pappan fick springa löpartävling i lera. Foto lånat från Mudrace Facebook-sida.
Igår var det dagen D, den beräknade förlossningsdagen, eller faktiskt den tredje och sista. Först fick vi den 14:e eller 15:e augusti av barnmorskan, vilket var exakt samma datum som en app i min mobil också hade räknat ut utifrån min menscykel, vilket väl inte är så konstigt för de där apparna är väl programmerade för att räkna på samma sätt som barnmorskorna gör?! Det datumet flyttades sedan fram till den 17:e på vårt första ultraljud och sedan blev det en mer rejäl justering vid det andra, alltså till gårdagens datum 22 augusti.
Jag har generellt mått bättre nu under de sista veckorna sedan vädret blivit svalare, som jag nämnt i bloggen flera gånger vid det här laget, så jag kan inte påstå att jag har känt av några tecken på att det skulle närma sig en förlossning. Men så i förrgår eftermiddag blev mina förvärvar/sammandragningar (vad är egentligen korrekt benämning?) fler och intensivare. Jag har haft dem mer eller mindre hela sommaren, framförallt på eftermiddagarna eller kvällen, men nu höll det i sig i flera timmar och det blev till och med så pass att jag började klocka dem för att få en uppfattning om hur tätt de kom. Det har jag aldrig gjort tidigare för då har de varit väldigt oregelbundna. Jag låg stadigt på kring två sammandragningar inom tio minuter under lång tid, men sedan klingade det av när vi gick och lade oss och inget mer hände. Så vaknade jag på dagen D och mådde först toppen. Efter en stund började jag må väldigt illa och fick gå upp och kräkas för första gången på många veckor. Snälla låt detta vara ett tecken!, tänkte jag. Men nä. Det gick över så småningom och jag åkte in till kontoret och jobbade för att ha något annat än bäbis att tänka på.
Det är märkligt ändå. Kommer du ihåg att jag fick Stora träningsboken för gravida i födelsedagspresent av mina systrar med familjer? Jag läste den från pärm till pärm i början på mars och sedan läste jag om sista delen som handlar om graviditetens tredje trimester i slutet på juni. Båda gångerna fastnade jag på en härlig bild på Jessica Almenäs från hennes beräknade förlossningsdag, då hon är så trött på att vara gravid och på att vänta på bebis, och båda gångerna så tänkte jag något i stil med att herregud bebis kommer när den kommer! För 95% av alla barn föds ju inom beräknad förlossningsdag plus eller minus två veckor. Men nu fattar jag. Något händer i hjärnan redan när man går in i de där två veckorna innan, så när man når fram till bf så känns det som om man har väntat i en evighet och att det finns risk för att man måste vänta ytterligare i en evighet. Systeryster skickade mig ett passande citat på instagram häromdagen:
”Every month has an average of 30 days, except the last month of pregnancy which has about 1330 days!”
Hur som helst, någon bäbis verkade inte vara på gång igår efter jobbet heller så vi klädde på oss för hällregn och åkte till Östersunds skidstadion där Lars skulle springa Mudrace. Alltså jag och bäbis åkte bil medan L cyklade dit som uppvärmning. Men alltså vem hade bestämt att start och mål skulle vara mitt ute i skogen? Min fysiska form är verkligen inte bra nu. Bäcken och rygg håller inte för att gå längre än några minuter åt gången och det måste vara med väldigt korta steg och i väldigt låg fart, annars får jag så ont. Tur i oturen att det regnade för jag kunde använda paraplyet som käpp… Jag tog mig fram tillslut och hittade dessutom en väldigt bra stock att sitta på alldeles vid målet, så allt gick bra ändå även om det tog sin lilla tid.
Väl hemma orkade jag inte stå upp en sekund till utan det blev fika i soffan och ett avsnitt av den danska kriminalserien Dicte, som vi ser på Cmore. Då började sammandragningarna igen och jag klockade precis som kvällen innan två ganska regelbundna inom tio minuter, men precis som på tisdagen så gick det över när vi hade lagt oss i sängen. Så, ingen bäbis ännu och mitt tålamod är kanske världens sämsta.
Cykellycklig en sen kväll i juni efter sommarens allra bästa cykling!
Alldeles slut är den väl inte direkt, cykelsommaren 2018, men nästintill i varje fall. Oavsett väder så börjar min höst officiellt den 1 september och alldeles snart är vi där. Höggravid som jag är så avslutade jag ju faktiskt dessutom cykelsommaren lite i förtid just i år, så att det kommer en lista nu med mina tre finaste minnen känns inte ett dugg knasigt. Och vet du vad det bästa är? Bloggkollegorna Elna och Helena kommer att dela med sig de också. Kanske kommer du ihåg att vi körde några gemensamma inlägg i början på sommaren – 5 cykliga favvoprylar och 10 grejer jag älskar med MTB?!
Det blev aldrig något blogginlägg av det, men det var ohotat mitt allra, allra bästa cykelminne från det här sommaren. I all sin enkelhet. Det var en kväll i juni när jag inte hade ”vågat” stigcykla på ett tag. Min fysiska form som gravid har verkligen gått upp och ner från vecka till vecka och ibland har jag knappt orkat trampa på plant underlag. När träningssjälvförtroendet går i botten blir det ofta så att jag undviker sakerna ett tag för att inte bli helt knäckt. Men så den där kvällen, solen sken och det var ett sådant där magiskt ljus som bara juni bjuder på, du vet när vi här i norr har ljust nästan dygnet runt. Stigarna i skogen var torra och fina och naturen var sådär härligt ljus och grönskande som den bara är i början på sommaren. Jag tog ut min stigcykel och trampade i sakta mak iväg på min favoritslinga i skogen här hemma. Först går det uppåt och visst var det lite tungt där, men sedan går det flowigt neråt och jag hade världens bästa känsla. Jag tror aldrig, trots den stora magen, att jag har kört så tekniskt bra där förut någon gång! Cykeln och jag var ett team och jag behövde knappt trampa alls på flera kilometer utan kunde nyttja naturen och dämperiet till att hålla farten uppe. Det var så jäkla härligt, rent ut sagt!
Den här sommaren har jag allra allra mest cyklat på våra gamla damcyklar som jag döpt till tant Grön och tant Gredelin. När vi bodde i stan så användes dessa flitigt som pendlarhojar till jobb, affär, gymmet, ner på stan, hem till släkt och vänner och så vidare. Sedan vi flyttade hit till landet för drygt två år sedan så blir det mer att cykling oftast sker längre sträckor och då utförs på våra ”fincyklar”. Med gravidmage och dålig kondis så är tantcykel betydligt bekvämare så jag har kört massor till affär, rutinkontrollerna hos barnmorskan men också bara lite mysrull runt byn på kvällarna för att hålla igång cirkulationen i benen när bäckensmärtorna satt stopp för fler promenader.
I början på juli åkte vi till favoritstället Högbo, några mil inåt landet från Gävle. Min mage hade varit stor och i vägen rätt länge redan då, så jag hade inga höga förväntningar på min cykling utan var rätt inställd på att promenera, styrketräna, bada och äta gott, men ett cykelpass skulle ändå genomföras. På söndagsförmiddagen trampade jag iväg på MTB-arenans blå slinga över 10 kilometer, som jag åkt flera gånger förut. Den är enkel, lättrampad och så fin med en blandning av skogsbilväg och snäll stig. Tyvärr blev de små guppen ändå alltför påfrestande på mina magmuskelfästen så för varje kilometer fick jag allt ondare, så pass att jag helt enkelt fick avbryta och vända hemåt på en gångväg efter lite drygt halva distansen. Det föll en liten tår när jag insåg att det var färdigcyklat på MTB för den här sommaren, men såhär i efterhand är det ändå ett riktigt fint minne. Det kom nämligen att bli min allra sista tur på min favoritcykel alla kategorier, min älskade skogsmaskin, som några veckor senare fick flytta hem till en ny ägare. Det i sin tur betyder att jag snart kommer att ha en alldeles sprillans ny hoj i stallet i stället. Slutet på en era betyder början på en ny!
Nu är jag väldigt nyfiken på att spana in Elnas och Helenas listor. Klicka på länkarna (namnen) om du också är det så kommer du vidare! Och du, dela gärna med dig av dina finaste sommarminnen i en kommentar eller ett eget blogginlägg.
Workoutfit från i onsdags
Monday! Nu börjar det på allvar kännas om om hösten är på ingång. Skolorna startar upp, höstgarderoben plockas fram och förra veckan började L jobba igen efter semestern. Nu känner jag mig väldigt back on track, så pass att jag även känner mig redo att ta upp det stående blogginlägget ”förra veckans” efter ett litet sommaruppehåll.
Jag är verkligen dålig på att vänta. Jag har hört och läst om hur jobbigt gravida tycker att det är den sista tiden och så har jag i mitt stilla sinne tänkt att så illa kan det väl ändå inte vara? Förr eller senare kommer ju bäbisen ut liksom. Men alltså jo, det är faktiskt inte roligt. Förra veckan gick jag in i den beryktade vecka 40 och då kändes det på allvar riktigt nära, även om jag intellektuellt vet att barn mycket sällan kommer på utsatt tid, bara 4 % av alla bebisar föds på den beräknade dagen och många förstagångsföderskor går över. Det känns ungefär som när jag var liten och väntade på tomten. Jag visste att han skulle komma men inte riktigt när.
Nu liknar det mest målgången på Mörksuggejakten. Det är ett MTB-lopp i Rättvik för den som eventuellt inte visste det. Nu är det förvisso några år sedan jag körde det men som jag minns det är målgången lite knepig. Först kör man genom skogen och hör att man närmar sig målområdet. På väg upp för de fina stigarna tror man att man är nära och lägger in en spurt. Sedan kommer man in på området, ser målportalen och fortsätter trycka för allt man är värd. Döm om förvåningen när man upptäcker att man inte alls ska gå i mål nu utan att den snitslade banan fortsätter förbi och ut på ytterligare en liten slinga i närområdet, innan man äntligen får trampa tillbaka in och korsa den där efterlängtade mållinjen. Lite så känns det nu. Som att jag precis har varit in på området och vänt och nu är ute på den där lilla slingan men att jag inte vet riktigt hur lång den är.
Det är mycket upp och ner just nu. Jag mår generellt väldigt mycket bättre nu än jag gjorde under värmeböljan i juli, jag sover bättre, kroppen är inte svullen längre, benen piggare och jag har en helt annan ork i vardagen. Däremot mår jag mer illa, har svårt att äta vissa dagar eller delar av dagar och jag har väldigt svårt att gå nu. Rygg och bäcken bär mig helst inte längre än några hundra meter åt gången. Magen är stenhård och i vägen. Jag når inte ner till fötterna och att få på sig skor känns som världens prestation. Jag längtar mycket efter att få vara ensam i min egen kropp igen.
She Rides-fika med Erika och Helena på Espresso House! Vi har planerat höstens cykliga aktiviteter för Östersund/Åre-gruppen och först ut är en kvällstur på landsvägshoj i morgon kväll. Det är samling i Badhusparken klockan 18 och sedan trampas det runt viken eller mot Kännåsen. Sök upp oss på facebook för att läsa mer och anmäla dig om du är sugen. Alla (Hon, han och hen. Nybörjare och erfaren.) är varmt välkomna att hänga på. Fokus ligger på att få fler att upptäcka det härliga i cyklingen och på att umgås.
Alltså det här är så märkligt, men också roligt. När jag satt och fikade med Erika och Helena så börjar plötsligt ett litet spädbarn skrika alldeles bakom mig. I mitt huvud blir det bara panik. Jag hör att barnet är hungrigt (eller så tolkar mitt huvud det iaf) och min första instinkt är att kontrollera om det är mitt barn (!!!). Under en hundradels sekund eller så undrar min hjärna om jag kanske har fött min bebis och hamnat i någon sorts förlossningsdepression med minnesluckor, och att jag nu har en bebis som är hungrig och som jag pronto måste ge mat och omvårdnad. Hela jag stelnar liksom till och så tittar jag ner och känner på min mage för att kontrollera om bebisen är kvar därinne eller om den har kommit ut trots allt. Det visar sig att magen är kvar och att bebisen som skriker har en alldeles egen mammasom snart nog ger hen mat och kärlek.
Viskaren av Karin Fossum. Norsk deckare. Tänk Oslo och kriminalkommissarie Konrad Sejer.
Jag har börjat trappa ner så smått nu. Jag jobbar fortfarande alla dagar men inte 8 timmar per dag. På onsdagen var en av mina kollegor här i Östersund och vi hade en heldag med genomgångar och överlämning, och det var den sista riktigt viktiga arbetsdagen som jag absolut ville hinna med innan bäsi kommer. Den här veckan satsar jag på att fortsätta i ungefär samma takt där jag försöker beta av ett ärende i taget och håller kollegorna informerade så att det ska vara lätt för dem att ta vid om jag försvinner lite hastigt och lustigt.
Jag hoppas att din vecka också var bra och att du känner dig laddad för en ny?!
Woop woop! Nu är det dags att hålla koll i Facebook-gruppen för She Rides Östersund/Åre efter nya events. Igår kväll var jag på stan och fikade med Erika och Helena, och vi har nu satt ett gäng aktiviteter som inom kort läggs ut i gruppen. Vad sägs till exempel om mek-kväll, stigcykling i Fugelsta och lite landsvägshoj? Eller en dag i Åre? Allt detta och lite till väntar i höst! Själv satsar jag främst på mek-kvällen. Går allt enligt plan så har jag med mig en liten bäbis i BabyBjörn eller barnvagn då.
Sommaravslut med en liten kräftskiva!
I helgen var vi hos mamma för att några i gänget skulle sätta in fönster och dörrar på garaget, som pappa aldrig hann bygga färdigt innan han gick bort i vintras. Jag kan inte skryta med att jag gjorde så många handtag kanske, däremot så läste jag ut ännu en spännande deckare. Har du inte läst triologin om Leona så kan jag varmt rekommendera den. Jag sportade också en del, eller i varje fall tittade jag mycket på sport. På lördagen var det Cykelvasans livesändning och på söndagen var det marathonloppen från friidrotts-EM. Nu längtar jag på riktigt efter att kunna träna själv igen. Vi passade dessutom på att avsluta sommaren, för ja det kändes lite som så och att vi nu går mot höst, med en liten kräftskiva på lördagskvällen.
Jag hade tidig semester i år och har sedan jobbat på hela sommaren, men igår var första jobbdagen för sambon efter hans ledighet och nu känns det på riktigt som att vardagen är åter – och som jag älskar det! Sova på bra tider, kliva upp i bra tid, komma till jobbet utan stress, äta regelbundet och att motionera och röra på kroppen kommer naturligt in i min dag. Hur mycket jag än uppskattar ledighet, frihet och flexibilitet (i korta perioder) så mår jag oftast som bäst i både kropp och knopp när de basala behoven som sömn, mat och motion flyter på ganska samma lika från dag till dag. Då har jag som bäst förutsättningar för att klara av och hantera kaos på ett bra sätt, både sådant som händer i jobbet och som kommer i vardagen.
Förhoppningsvis hinner bäsi där inne i magen också ställa tillbaka sin vakenhetsperiod på kvällen. Innan sommaren gick hon igång sådär vid 20-21 och sprattlade runt ett tag, men sedan i takt med att vi blev uppe allt senare så försköts det framemot 23. Eftersom det brukar sägas att bebisar gärna behåller samma dygnsrytm när de kommer ut, och jag är ganska kvällstrött, så vore det ju himla fint om vi kunde gå tillbaka till den tidigare svängen.
Appropå bäsi, nu är det verkligen nära men känns ofantligt långt bort. I takt med att temperaturen sjunkit här i Jämtland de senaste veckorna så har jag blivit betydligt piggare, mindre svullen och har heller inte lika mycket sammandragningar/förvärkar. Men det kanske också är ett tecken? Alltså att känna sig lite piggare igen? Snälla säg att det är så, som nån sorts funktion för att man ska orka med förlossningen. Jag har den sista riktigt viktiga jobbdagen i morgon, då kommer en kollega hit och vi ska ha lite genomgångar och överlämning. Efter det skulle det vara rätt fint att få komma till skott faktiskt. Min sambo är dock helt inställd på att vi kommer att gå över tiden, och som jag sa till mamma, brås bäsi på mig så blir det en bekväm, lat och envis typ som förmodligen tänker ligga kvar där inne och tjocka till sig så länge som möjligt. Inte för att jag gjorde det när jag låg i mammas mage, jag kom tydligen dagen efter utsatt datum, men utifrån mina nuvarande favoritområden som äta, sova och duscha länge och riktigt varmt, så skulle det mycket väl kunna bli så…
Det här med rutiner förresten. Som jag skrivit förut så är det väldigt sällan jag är orolig eller rädd, men en sak som skaver lite och som jag funderat mycket på inför föräldraledigheten så är det just hur jag ska få till det här med rutiner. Jag mår verkligen inte bra när basbehoven inte fungerar, och det är därför jag är rätt dålig på långa ledigheter då jag halkar ur dem. Nu är det så rackarns svårt tycker jag att lägga en plan eller strategi för hur jag ska hantera det – allt hänger ju liksom på vad det är för typ av bäsi som kommer ut. Jag fattar såklart att det inte är någon större mening att lägga tid på att fundera på det nu utan en får ta det lite som det kommer, men det är sådant som flimrar förbi i tankarna ibland och särskilt idag när jag direkt känner mig så pepp och upplyft efter bara två riktigt bra nätter och en och en halv vanlig vardag.
Nytt på armen, en Suunto 3 Fitness!
Jag är naturligtvis den förste att erkänna att jag inte alls har något behov av fler sportklockor, särskilt inte nu när jag inte sportar what so ever. Trots det gick jag och spontanköpte mig ännu en Suunto-klocka till min redan ganska fina samling, i förra eller om det var förrförra veckan. Förvisso begagnat, vilket jag säger till mig själv för att rättfärdiga det lätt onödiga inköpet en aning, men ändå.
Modellen heter Fitness 3 och den har inga funktioner jag egentligen är särskilt intresserad av. Sådana funktioner jag däremot använder i sportklockor, som GPS, har den inte. Det går dock att koppla upp den mot mobilen via blåtand och på så sätt använda mobbens GPS för att få klockan att visa korrekt hastighet och distans på exempelvis en promenad eller ett löppass. Men nu var det inte för funktionen jag köpte den. Jag har två riktigt bra sportklockor för det. Min supergamla Ambit 2R (vit med neonarmband i bilden) hänger fortfarande med, och så har jag förstås favoriten, min superfina Spartan Ultra i svart och guld. Nä, den här köpte jag helt och hållet för att den är snygg till vardags, det erkänner jag. Den är smäckrare på handleden än de andra och armbandet är förvisso i silicon men ser ut mer som ett vanligt klassiskt klockarmband, snygg till en vit t-shirt och sommarfräkniga armar!
– Nej, svarade jag, det tror jag inte, och så packade han in en cykel i cykelbussen och drog till fjällen.
Faktum är att jag känner mig längre ifrån en förlossning idag än jag har gjort den senaste veckan. Jag har varit trött, på dåligt humör, haft massor av sammandragningar, ont i höfterna, svårt att gå, supersvullna fötter med värk i lederna… jag kan fortsätta och rabbla, men jag pausar där.
I natt sov vi på övervåningen i en riktig säng för första gången på snart två veckor. Det har varit så varmt att jag inte har klarat av att vara där uppe utan jag har sovit på en tunn skumgummimadrass nere i TV-rummet i stället. Efter två nätter ”flyttade” L också ner och där har vi haft det bra, lite som att vara på skolresa eller scoutläger. Men gravidkroppen gillade inte skumgummimadrassen såklart och skillnaden i kroppen i morse, efter en natt i en riktig säng, var större än jag trott. Hurra vilken skön känsla i ryggen!
Temperaturen ute har sjunkit också, jag tror att vi som mest har haft ungefär 20 grader i skuggan idag, vilket jag skulle säga är en helt normal sommardag i Jämtland, men i runda slänga 10 grader svalare än vi haft nästan dagligen under lång tid nu. I morse hade jag till och med långbyxor på mig och var en aning kall om fötterna, men sedan fick jag ändå byta till shorts innan jag gav mig ut på dagens ”långpromenad”. Jag lyxade till och med till det med att klämma ner fötterna i ett par riktiga skor, vilket också var länge sedan. Jag har bara gått i flipflops de senaste veckorna. Därefter knatade jag ut och gick min längsta runda på evigheter, hela 3 kilometer. Fast det tog lång tid, 47 minuter närmare bestämt, men jag fick skog, hallon, hästar och podd. I lurarna fanns Helena och Elna med senaste avsnittet som förstås mest handlade om mountainbike-SM och Helenas två fina lopp som gav ett guld och ett silver. Mäktigt!
