Ont i mammahjärtat

Lillpinglan är förkyld och det som började med lite snor i fredags har eskalerat med hosta, ibland så att det kommer upp slem och både sängkläder och pyjamas måste bytas mitt i natten, till vad som verkar vara en ögoninflammation. Det gör ont i mammahjärtat att inte kunna trolleri trollera och vips så är allting bra ☹️

Så sa pappa alltid till mig när jag var liten och sjuk, att om han hade kunnat skulle ha gjort mig frisk. Nu fattar jag hur han kände det, när det på riktigt värker i föräldrahjärtat och man önskar att man kunde byta plats med den där lilla lilla kroppen ❤️

Nu kommer vårvintern!

Jag jobbar 80% nu men har gjort lite väl många timmar de senaste veckorna så igår såg jag till att casha ut en ledig dag. Det var planeringsdag på Stinas avdelning på förskolan så istället för att hon skulle vara på någon av de andra så tänkte jag att det passade bra för oss båda med en dag hemma tillsammans 😊

Och om vi säger såhär, vi hade rätt så tur med vädret! Klart, kallt, blå himmel och sol mer eller mindre hela dagen, vad säger du om det? Att jag dessutom hade bestämt mig för att 3 veckor i stillhet efter löpförbud, rehabstart och en riktigt segdragen förkylning fick räcka och hade en inplanerad cykeltur med Stina bak ikärran gjorde knappast dagen sämre. Om det inte vore för att den här rackarns WordPress fortfarande krånglar vad gäller bilder så hade du fått ett gäng här från vår tur i strålande sol, men nu får vi hålla tillgodo med den här som förvisso också är från igår men lite senare på dagen när vi passade på att vara ute lite till.

Nu kommer vårvintern och mitt förkylda jag jublar. Nu ska jag ta mig i kragen och se till att unna mig själv mera tid utomhus för mitt immunförsvar behöver det…

Släppa garden

Dag 4 på bloggstreaken och jag märker redan att jag börjar få in bloggen i mitt medvetande igen. Alltså att jag i vardagen, när något händer, direkt i huvudet börjar formulera meningar och idéer till olika inlägg. Det är LÄNGE sedan det var så. Tänk så snabbt det går ändå, det här med vanor och ovanor. Det krävs inte så mycket egentligen varken för att starta upp eller falla ifrån, på både gott och ont.

Som idag när jag körde långt i bil igen. Jag hade klockan ställd på 04:30 men var uppe en sväng med Stina redan före fyra så det var liksom inte läge att somna om efter det. Hur som helst, jag har varit iväg på jobb igen och i bilen hem nu ikväll så lyssnade jag bland annat på Sara och Jessicas podd, vars senaste avsnitt kom ut idag. Det handlade om vänskap och jag kände igen mig i en hel del. Som det här med att ha till viss del så att säga ha garden uppe. Att stå sin partner närmast och att det är där jag har ventilen och pyser över. Men inte heller där superofta. Jag har inget problem med att vara både personlig och privat med vänner, men mycket sällan när jag är mitt i det jobbiga. Jag kan dela med mig och berätta efteråt, när jag har analyserat och reflekterat, jag kan gråta en skvätt också eller två. Det är inte det. Men inte när jag är mitt i. Då drar jag mig undan och bryter ihop där jag är som tryggast. Sån är jag och så trivs jag som allra bäst.

Hur funkar du? Är du den som mitt i stormens öga ringer en vän och bubblar över? Eller vill du liksom jag helst grubbla lite själv först? Visst är det himla häftigt ändå hur olika vi människor är och att inget är varken rätt eller fel i sak, bara rätt eller fel per person eller situation 😊

5 grymma grejor

Hello! Jag tuffar på här med bloggstreaken som du märker och idag är det dags för en klassisk lista. Har du hängt här länge så känner du säkert till min förkärlek för sådana?! Idag har jag varit i Timrå, strax norr om Sundsvall och jobbat, men hann hem precis lagom för lite Stina-gos innan nattning. Sedan var det ytterst nära att jag glömde det här med bloggen, men… det tar sig! Här kommer den:

5 grymma grejor med den här dagen

  1. Mysig snack-lunch med min kollega Therese. Lite allvar, mycket skratt, lite jobb och lite privat. En skön mix som lämnar en bra känsla efteråt.
  2. Tio minuter på foamrollern för att ge min bröstrygg den kärlek den förtjänar efter nästan 40 mil bakom ratten idag.
  3. Stina-goset och buset när jag kom hem! Och hur hon somnade med sin lilla lilla hand runt mitt finger (hon somnar vanligen själv på sitt rum men idag stannade jag kvar medan hon slocknade pga megamysigt – mest för mamman kanske…?! 🙄🥰)
  4. Ett bra planeringsmöte inför en utbildning som jag ska hålla om några veckor. Jag tror att det kan bli riktigt bra!
  5. Att det fortfarande är typ 2 timmar kvar tills jag ska gå och lägga mig så nu väntar soffmys med L!

Hur har din dag varit? 😊

Vad har du för ursäkt?

Låt oss fortsätta på det här spåret med bloggen, eller mer det uteblivna bloggandet. Jag har såklart i vanlig ordning tusen ursäkter till varför det blivit så få inlägg under så lång tid och för att lista dem alla skulle jag få sitta här och skriva hela dagen, vilket helt enkelt inte går, så vi hoppar över det och tar endast EN! Det handlar om bilder. Min WordPress-app vägrar i princip konstant att ladda upp nya bilder så jag måste återanvända gamla. Det stör mig som f**n och dämpar drastiskt bloggsuget alltså 😡 (jag har såklart uppdaterat den och så men det hjälper inte).

Och om du tycker att det är taskigt att lillpinglan får vara med i ett inlägg med rubrik om ursäkter så håller jag med. Det beror enbart på ovan beskrivet problem, det var helt enkelt den enda nytagna bild jag lyckades få publicerad… 🙄😟

Bloggstreak?!

Kvalitet före kvantitet är oftast min paroll, så löparstreaks och sånt har jag trots min förälskelse i löpning aldrig hoppat på. En löparstreak är alltså när man springer X antal dagar i rad, vanligen 30, 100 eller till och med 1000! Men jag är också så som person att jag behöver ett visst mått av rutiner och när jag halkar ur en rutin, oavsett om det handlar om träning eller något annat, så kan det vara bökigt att komma igång igen. Där har jag hamnat vad gäller bloggen. I perioder har jag aktivt prioriterat bort den då det varit för mycket av annat livet, men på senare tid handlar det mest att jag inte har vanan i mig.

Så hör här! Jag ska dra igång min första streak – en bloggstreak! Reglerna är enkla, ett inlägg om dagen utan något som helst krav på kvalitet (förlåt men nu handlar det om att komma igång här bara) och köra detta i 30 dagar med start här och nu!

Nån som hänger på?

Det där löpförbudet

Jo jag rantade ju på lite om det här med förbud häromsistens i och med att jag några dagar innan hade fått ett sådant, ett om att jag inte får springa på ett tag. Som jag skrev då har säkert en och annan uppmärksammat att det varit extremt få inlägg om löpning i mina sociala kanaler sedan i somras, för andra kommer det här säkert som något helt oväntat. Många ser mig som ”en person som springer”, och så har jag sett på mig själv också de senaste 9-10 åren. Ända till i somras. Eller jag, det var väl först i början på hösten som skygglapparna började åka av, eller i varje fall glida ner litegrann, och jag insåg att jag inte sprungit regelbundet på hela sommaren.

Det är svårt såhär långt i efterhand att komma ihåg hur det började och när, men när smärta smyger sig på så är det inte så lätt att reagera direkt. Jag lever dessutom med viss form av ryggsmärta av och till alltid i och med min kotförskjutning. Det gör att jag kan ignorera lite trassel länge. VÄLDIGT länge skulle det visa sig. Jag fick i varje fall ondare och ondare, blev stelare och stelare. Jag vilade från löpning mer och mer, sprang allt kortare, varvade med mer och mer promenad men det hjälpte inte. Tvärtom. Då vilade jag helt från allt vad löpning, jogg och mystass – allt jag nu brukar kalla det – i flera månader. Det blev ändå inte bättre.

Jag började styrketräna i september regelbundet för att stärka upp. Jag stretchade och foamrollade. Ingenting hjälpte. Runt jul testade jag att springa ett par gånger för vid det laget hade jag ändå så ont både dag och natt, svårt att somna av värken javisst, att jag tänkte att det inte verkar gå att backa sig ur problemen så kanske det går att gasa. Det gjorde det inte heller.

Den 17 januari lägger min mamma ut några bilder på mig i ett inlägg på facebook och skriver att det gått 26 år sedan min första ryggoperation. Det inlägget blir det som får mina skygglappar att trilla ner helt och jag bestämmer mig äntligen för att sluta låtsas för mig själv att allt är bra och i stället söka hjälp. Nu klarar jag knappt att promenera en kilometer utan att det känns som att jag ska gå av.

På måndagen tar jag en vårdkontakt via en försäkring jag valt att teckna via jobbet, som mitt företag erbjuder alla sina anställda, och nån timme senare har jag en tid bokad hos en fysioterapeut redan på onsdagen. Jag går dit, lättad bara av att vara på väg men också lite rädd för vad som komma skall.

Vi pratar, det kläms, tittas och testas, jag visar lite övningar jag försökt med på egen hand och får bekräftat att jag delvis tänkt rätt men inte riktigt haft tålamod att göra tillräckligt mycket, med tillräcklig kontinuitet och under tillräckligt lång tid. Jag har dessutom stressat och tappat tålamodet och då har det blivit ett steg fram och typ arton tillbaka.

Det är inget större fel på mig. Kroppen har stressat fast sig av all smärta så jag är stel här och där samt är troligen lite inflammerad och svullen i vävnad nära kotpelaren, vilket är det som ger nervsmärtorna ner i vänsterbenet. De övningar jag har fått kände jag direkt att de liksom lossade upp en massa i kroppen och smärtan är redan borta, även om jag känner att det är långt tillbaka till normalt rörelsemönster ens för att vara jag. Men jag kan nästan räta ut benen nu när jag står upprätt, utan att behöva luta mig onödigt mycket framåt, vilket inte funkat på länge (jag kompenserar genom att stå med böjda ben i stället) och jag har som sagt inte ont alls. Övningarna som ska stärka upp har också gett snabbt resultat. I början kunde jag knappt göra 10 repetitioner utan en brännande känsla i muskeln, nu klarar jag lätt 15-20 beroende på dagsform.

Så. Nu vet ni. Jag är inte en springande person nu och har inte varit det på länge. Men jag har gott hopp om att bli det igen! Löpning är min bästa medicin mot stress, dåligt humör och ja typ allt. Utan löpningen är jag inte mig själv.