En vagn kommer lastad

En vagn kommer lastad med en liten gullunge!

Som jag älskar vädret just nu! Allt gnäll och klagande från min sida under vintern är nu glömt, allt är förlåtet. Nu njuter vi, Stina och jag, i fulla muggar av långa och lugna turer med cykel och kärra ❤️

Jag fick lite frågor på instagram hur jag tänker kring säkerhet och så, och tänker därför att jag drar det lite kort här också.

För faktum är att jag tycker att det är lite småläskigt att vara i trafiken, vilket jag även tyckte under graviditeten. Plötsligt handlade det ju inte bara om mig utan nu ansvarar jag för någon annan också. Därför väljer jag helst att cykla på cykelvägar som är skild från bilvägen, alternativt lågtrafikerade grusvägar. Tack och lov upplever jag dock att bilisterna är betydligt bättre på att sänka farten och hålla ut när jag cyklar med vagn än utan.

Rekommendationen är att en ska ha hjälm på barnet men hittills har Stina varit lite för liten. Häromveckan fick jag dock tips om Giro Scamp, som Elna har till sin lilla Lovis, och den finns från 43 cm, vilket är Stinas huvudmått. Vi har beställt den och jag lovar att återkomma när vi har testat den.

En annan rekommendation är att cykla max 25km/h. Det är inte särskild svårt att hålla tycker jag, annat än i långa utförsbackar – då får jag bromsa! För vagnen är ju rätt så tung med Stina och packning i, och jag drar dessutom med min tyngsta mtb. Fram till förra veckan dessutom med dubbdäck… Sedan ska även sägas att jag inte är ute för att träna hårt utan för att röra på mig, så jag ser inte den där hastighetsrekomendationen som någon begränsning direkt. Det blir lugna och lagom långa (1,5-2 timmar) njutarcyklingar med en lillgumma som sover väldigt bra till cykling.

En snart 8-månaders

Nog för att jag hade hört och läst om sådana där åttamånaders bäbisar. Det är då de kommer till separationsfasen. Kan bli klängiga, allmänt missnöjda, mammiga eller pappiga, försiktiga med mat, sover dåligt och så vidare och så vidare.

Men vi hade haft lite drygt en månad med en riktig liten solstråle. Jag hade verkligen glömt bort hur hon kan vara när hon är i en utvecklingsperiod. Tänk att minnet kan vara så rysligt kort ändå?! Hon flyttade till eget rum, blev trygg där och lärde sig återigen somna på egen hand bara jag var i rummet intill, blev stadig i sitt sittande, matglad och somnade snabbt och lätt på egen hand utomhus i vagnen på dagtid. Och där sussade hon i 1,5-2 timmar bara hon fick ligga i fred. Jag hade så mycket egentid och hade landat i en lugn förmiddagsrutin med kaffe, blogg och lite jobb innan lillgumman vaknade och det var dags för lunch.

Sedan som över en natt kom hon tillbaka, Sur-Stina. Sovstunderna på dagen blev kinkiga, oj så kinkiga. Ibland blev vi tvugna att rulla vagnen för att söva henne och nästan alltid vaknade hon ledsen efter bara 30 minuter, helt omöjlig att söva om oavsett om vi rullade vagn eller vaggade i famnen. Trött och sååååå gnällig bäbis. Övertrött mest jämt. En vecka gick jag så mycket att jag fick ont i en höft och tillslut knappt kunde gå alls. Stina är dessutom en högljudd en när hon är missnöjd så det frestar på både ögon och tålamod att vara med henne sådana dagar. Tack och lov fortsatte nattsömnen att funka hyffsat. Orolig vid läggning dock men sedan har det ändå, peppar peppar ta i trä, fungerat någorlunda.

Så om ni undrar varför jag bloggar lite dåligt så vet ni svaret nu, jag är upptagen med vår snart 8 månaders gnällspik. Men jag tror det går över snart så håll ut, inom kort är jag tillbaka igen! I hope… 😃

Har du barn? Hur upplevde du småbarnstiden, var det såhär tydligt när det/de gick igenom utvecklingsfaserna eller flöt det på ganska obemärkt?

Sol i fjällen (Påsk 2019)

Och Stinas första skidtävling. Eller ja, det beror på hur en ser det. Förra året låg hon i min mage.

Påsken 2019 blev speciell på flera sätt. Det var den första utan världens bästa F och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan grät en skvätt i smyg lite då och då för att han missar det här. För att vi inte får ha honom hos oss längre. Men det var också första påsken med vår Lill-Stina. Vi åkte till mamma i Brånan på torsdagskvällen och där hänger redan resten av gänget. Och som jag älskar att hänga med dem! Och som de tar hand om Stina. Stina, hon som fick sitt första påskägg och målade sitt första ägg. Eller ja, hon höll i pennan och jag liksom strök ägget mot den. Det blev nån sorts äggmålning i varje fall.

Hon åkte också sin första skidtävling, som sagt. Stressigt blev det innan start och vi missade den lite, men vad gjorde väl det. Tidtagningen börjar när chippen passerar plattorna så det gick ju vägen ändå och vi var inte de enda som stack i väg lite efter alla andra. Vi var långt ifrån sist i mål dessutom, även om nu inte det hade spelat någon roll heller. Stina var lite ledsen precis när vi skulle skida i väg men slumrade sedan tryggt medan pappan säkert skateade milen runt med lillgumman i vagn med skid-kit efter sig. Jag har bara åkt skidor två gånger den här vintern men kunde trots det utan problem åka runt och njuta i finvädret – tack kroppen för det!

Skidtävling var det ja, ”Åk en mil vinn en bil” som gick av stapeln för fjärde året uppe på Storhogna i Vemdalsfjällen. Tävlingen som min pappa startade och verkligen levde för. Han kunde gå in och kolla antalet anmälda flera gånger per dag och skrev upp det i sin ”dagbok” som han kallade det, en kalender alltså. Inför första upplagan 2016 intervjuades pappa bland annat i lokaltidningen ÖP, om drömmen om att få Jämtlänningarna att hitta tillbaka till skidkulturen igen. I år var det deltagarrekord och pappa hade förmodligen varit ofattbart stolt och glad om han hade levt och fått vara med den här gången också. Här finns förresten en ny, fin artikel om tävlingen och eldsjälarna bakom om du är nyfiken.

För mig och L blev det alltså fjärde året med längdskidor på långfredagen. Här i bloggen finns tillbakablickar från påsken och längdskidåkningen 2016 och 2018. Tydligen var det påsk även år 2017 (konstigt nog, hehe) men jag verkar inte ha publicerat några skidbilder då utan hittar bara en cykelbild. Men åkte loppet gjorde vi i varje fall, det vet jag säkert.

Hur var din påsk?

Jag fick sol, tid med familjen, skidåkning, påskägg, god mat och mycket annat som hör påsken till – den första påsken med vår Lill-Stina ❤️

Min iPhone säger att jag snittade 18 minuter skärmtid per dag i förra veckan. Skönt att vila lite från mobben ibland, men nu är jag tillbaka. Just nu i en taxi från Arlanda och vill önska dig en fortsatt fin vecka!

Lite körigt just nu

Alltså, livet hörrni. Underbart, galet, körigt, fruktansvärt, sorgligt och alla känslor på en och samma gång. Lite så är det just nu.

Jag jobbar mycket den här veckan och L är hemma med Stina. Lite jobbigt är det att åka hemifrån men galet härligt att jobba också. Njuter av varje stund med mina kollegor som rest hit till Jämtland den här veckan. Och vilket väder vi har nu då. Glad att få visa dem vad vi har att erbjuda här. Som en halvdag med möte i en snödriva. Med kaffe och en rawfood snickerskaka från Edenbos konditori.

Njuter minst lika mycket, eller ännu mer, av att komma hem till en glad liten tjej som varit med pappan på äventyr. Goa kramar och blöta pussar.

Foto från förra veckan då jag hann med en välbehövlig liten eftermiddagspaus medan Stina tog en (minst lika välbehövlig) tupplur 😴

God morgon måndag!

Men alltså, som jag har skrattat den här helgen. Helst hade jag kanske velat gråta men det går ju inte riktigt. Från söder strömmar bilder på cyklister och löpare i kortkort. Alltså fattar du? De är UTOMHUS med bara armar och ben. Här i Jämtland har vi haft världens aprilväder. Kolla bilderna här bara! Ena sekunden snöar det på tvären och strax därefter är det bara kallt, blött och grått. Det blev liksom vinter igen. Det som i Stockholm skulle kallas snökaos. Snöslask överallt och motvind så det stod härliga till när jag skulle ut och springa med Stina. Och grått, grått och grått. Ungefär fifty shades of grey, minst.

Jag har vintertights, ullstrumpor, en väst utanpå löparjackan, tumvantar och en varm mössa. Det behövdes vill jag lova!

Löpningen gick bra i varje fall, om du undrar. Det blev inte så långt men tempot ökar sakta men säkert, trots den bitvis knepiga vinden. Det kanske kan bli en rätt så rolig löparsommar det här ändå, om allt vill sig väl.

Och nu är det som sagt måndag, solen skiner och allt är förlåtet. Hej nya veckan! ☀️

Aprilväder

Efter en fredag med magiskt vårväder och årets hittills längsta cykeldistanspass, med Stina i solglasögon bak i cykelvagnen, längtade jag helg. Jag såg fram emot hur vi, hela familjen, skulle hänga utomhus och njuta.

Men så kom lördagen och med den ett riktigt aprilväder, snö snö och åter snö. Grått och disigt. Inget väder som direkt motsvarade mina önskningar, men vet du vad, det gör inget! Nä, nu när jag har fått en försmak av våren, med torr asfalt, mysig löpning och flera cykelpass utomhus, nu har jag tålamod att vänta. Det kommer säkert ta några dagar innan det här töar bort, men låt gå för det då. För min del passade det rätt så bra med en lugnare dag inomhus. Mina ben var i ärlighetens namn rätt så trötta efter en vecka med lite mera tid på cykeln. Det känns att jag slarvat i vinter, och de där extrakilona där bak i vagnen de känns också vill jag lova.

Höj grundtempot med fartlek

Det går verkligen lite upp och ner med löpningen just nu. Min ambition är att springa tre gånger i veckan men under lång lång tid har det bara blivit två. Sedan vi ändrade lite på rutinerna här hemma så är det svårt för mig att hinna springa på måndagar, då jag jobbar förmiddag och på eftermiddagen brukar vi åka på badet. Därför har jag bytt spring måndag, onsdag och fredag mot tisdag och torsdag. Sedan är tanken ett pass på helgen men då händer det oftast en massa roliga men oplanerade grejor och så prioriterar jag bort min träning. Så typiskt. Men men, det är mitt eget val så jag ska absolut inte klaga.

På uppsidan är dock att det har gjort mig mer motiverad att tänka kvalitet. Vägarna häromkring börjar så sakta tina fram också och det går att springa lite snabbare även med vagn nu, utan att riskera att Stina studsar särskilt mycket. Jag har dessutom kommit igång med att springa utan vagn lite då och då.

I torsdags körde jag ett pass som jag med varm hand vill rekommendera. Upplägget där en leker med farten hjälper till att höja grundtempot redan under innevarande pass, vilket är en grym kick rent mentalt. För mig som har joggat väldigt långsamt hela vintern är detta helt underbart!

I brist på bra vägar valde jag en runda som mäter ganska exakt 2,5 kilometer och börjar direkt utanför vårt hus. Jag sprang med vagn och joggade första varvet i mitt vanliga, lugna distanstempo. Efter ett varv började jag leka med farten så att jag sprang på lite snabbare i hundra meter och sedan joggade jag långsamt i hundra meter. Sådär höll jag på hela varvet. Jag klockade inte på så sätt att jag kollade farten utan jag sprang på känsla bara (fast kollade distansen såklart för att hålla reda på när hundra meter hade passerat), så om det var uppförsbacke gick det troligen lite långsammare och om det var nerför gick det säkert lite snabbare – lek med fart helt enkelt. Totaltiden på varvet blev ganska exakt två minuter snabbare än på första varvet, och jag upplevde det inte alls särskilt jobbigt. Snittpulsen var lite högre än på varv ett såklart men hundra meter åt gången i medelhögt tempo är inget problem, för det var inga spurter vi snackar om utan bara en tempohöjning.

Och nu kommer vi till det magiska. På varv nummer tre, nu har jag alltså redan sprungit i totalt 5 kilometer, varav delar i ett betydligt högre tempo än jag brukar jogga annars, så händer det. Trots att jag är ganska trött nu, jag brukar ju oftast bara jogga 5-6 kilometer så i min nuvarande form börjar det bli ”långt”, så springer jag snabbare. Fast det har jag ingen koll på under tiden, även om jag vet sedan tidigare att effekten brukar kunna bli så på den här typen av pass när kroppen vänjer sig vid ett snabbare och spänstigare löpsteg under fartleksdelen. Det enda jag tänker på är att jag ska jogga ett sista varv som nedvarvning och att jag nu kommer få ihop ett av mina längsta löppass sedan Stina föddes. Jag har ju varit väldigt tålmodig och försiktig och inte stressat med varken längd eller fart. Mina ben känns sega men andningen flyter på lätt och nu är det skönt att bara jogga utan fartökningar. När jag efteråt klockar varvet ser jag att det har gått en minut snabbare än uppvärmningen trots mina sega ben, och alltså bara en minut långsammare än ”snabbvarvet”. I ren eufori joggar jag vidare för att få ihop 8 kilometer, det är ju liksom lite rundare än 7,5. Att Stina fortfarande sov kan ha spelat in lite också då jag ville att hon skulle få vakna i sin egen takt.

Bilderna i det här inlägget kommer dock inte alls från veckans fartpass utan från tisdagens snigelpass, som inte alls kändes speciellt bra. Bara tungt och segt. Fast jag ser glad ut ändå efteråt. En ångrar ju liksom inte ett löppass.

Hjälp, är det redan torsdag?

Jag fattar det inte, tiden springer i väg för mig och jag hinner inte med. Jag tyckte nyss att det var torsdag ju och nu är vi här igen. Var tar tiden vägen?

Sedan vi hördes här sist har vi hunnit ha en barnfri lördag, med barnvakt i några timmar. Stina hängde med moster Bågen och Bobbo medan vi strosade runt på stan och passade på att göra av med några presentkort vi samlat på oss från julklappar de senaste åren. Vi är inte på stan så ofta alltså… Jag har för dåligt tålamod för sådant där strosande i butiker egentligen och beställer det mesta som jag behöver på nätet, men den här gången var det rätt så avslappnande att få sitta och prata till punkt utan en liten solstråle som försöker stjäla uppmärksamheten hela tiden. Det blev i och för sig inte så mycket shopping, vi satsade mer på ätande. Både lunch och en eftermiddagsfika slank ner innan vi längtade så mycket efter gullungen att vi åkte och hämtade henne igen. I rättan tid visade det sig då Emma och Lars skulle i väg och käka middag hos några kompisar. Allt vi köpa var en ljusslinga på Claes Ohlsson, till Stinas rum, och sedan några krukväxter… också till Stinas rum.

Sedan var det ju dags för den här omtalade och omtvistade tidsomställningen. Vi skulle över på sommartid och klockan ställdes fram en timme. Jag hade väl inte tänkt så mycket på det innan att det skulle kunna innebära svårigheter att få lillan att somna (nybörjarförälder som jag är), och vi hade lite tur. Av någon märklig anledning vaknade hon mycket tidigare än vanligt på söndagsmorgonen och eftersom jag var osäker på om min klocka hade ställt om sig själv eller inte (det hade den) så försökte jag inte få henne att somna om. Det blev perfekt för då var hon lagom trött när det var dags för dagens första sovstund och sedan kunde vi bara rulla på med sömn på hennes vanliga tider. Vid kvällning så låg hon och jollrade lite längre än vanligt inne på sitt rum men sedan slumrade hon in själv som vanligt utan att vi behövde vara där eller göra något särskilt. SKÖNT! Ibland ska man ha lite tur. Jag hörde i efterhand att det var flera som haft rätt kämpiga nattningar den kvällen.

I tisdags blev Stina 7 månader också. Ännu ett bevis på att tiden rullar alldeles för fort. Det känns ju som om hon nyss kom till oss och nu är hon plötsligt stora tjejen. Sover på eget rum, äter mat (jag ammar dock fortfarande en gång per dygn), sitter själv och leker och är bara en så härligt tokig liten individ. Inte alls det där skrynkliga lilla knytet längre. Hon blir i och för sig bara roligare ju större hon blir, men samtidigt vill jag ibland trycka på paus för att vara kvar i varje period liiiiite längre. Eller ja, skrikperioden som hon hade för ett tag sedan var inte så kul. Hon hade hittat stämbanden kan vi säga och skrek rakt ut oavsett om hon var arg, glad, hungrig, exalterad osv. Alla känslor uttrycktes med ett högt skrik och det var minst sagt pinsamt att ta med henne ut och fika eller käka offentligt. Tack och lov gick det över. Hon kan vara rätt högljudd nu också ibland men då är det mest om hon blir arg, inte för alla känslor som då.

Vad händer i ditt liv? Springer det också på i rasande takt eller hinner du med?

Lillskruttan sitter och leker på köksgolvet
Stortjejen som kan själv, kvällsvälling är yummie!
Som en solstråle! Fast hon har humör också, det har hon ärvt av mig…

Det är lätt att vara lycklig dagar när…

  • …en får springa rakt in i solnedgången!
  • …motvinden vänds till medvind precis när den långa slakmotan i slutet på löppasset börjar, och lite hjälp behövs för att orka knuffa vagnen med bra fart hela vägen hem.
  • …Stina sover gott i vagnen två tredjedelar av rundan och därefter nöjt sitter och kvittrar.
  • …en får springa på naken asfalt i sina favoritskor.
  • …det är plusgrader och vårfeelings deluxe!
  • …kroppen känns pigg och stark.
  • …fingernaglarna har målats i sommargult.
  • …det känns lätt att jogga i 50 minuter med barnvagn.

Vad behöver du för att känna dig såhär ”vardagslycklig”?