Jo jag rantade ju på lite om det här med förbud häromsistens i och med att jag några dagar innan hade fått ett sådant, ett om att jag inte får springa på ett tag. Som jag skrev då har säkert en och annan uppmärksammat att det varit extremt få inlägg om löpning i mina sociala kanaler sedan i somras, för andra kommer det här säkert som något helt oväntat. Många ser mig som ”en person som springer”, och så har jag sett på mig själv också de senaste 9-10 åren. Ända till i somras. Eller jag, det var väl först i början på hösten som skygglapparna började åka av, eller i varje fall glida ner litegrann, och jag insåg att jag inte sprungit regelbundet på hela sommaren.
Det är svårt såhär långt i efterhand att komma ihåg hur det började och när, men när smärta smyger sig på så är det inte så lätt att reagera direkt. Jag lever dessutom med viss form av ryggsmärta av och till alltid i och med min kotförskjutning. Det gör att jag kan ignorera lite trassel länge. VÄLDIGT länge skulle det visa sig. Jag fick i varje fall ondare och ondare, blev stelare och stelare. Jag vilade från löpning mer och mer, sprang allt kortare, varvade med mer och mer promenad men det hjälpte inte. Tvärtom. Då vilade jag helt från allt vad löpning, jogg och mystass – allt jag nu brukar kalla det – i flera månader. Det blev ändå inte bättre.
Jag började styrketräna i september regelbundet för att stärka upp. Jag stretchade och foamrollade. Ingenting hjälpte. Runt jul testade jag att springa ett par gånger för vid det laget hade jag ändå så ont både dag och natt, svårt att somna av värken javisst, att jag tänkte att det inte verkar gå att backa sig ur problemen så kanske det går att gasa. Det gjorde det inte heller.
Den 17 januari lägger min mamma ut några bilder på mig i ett inlägg på facebook och skriver att det gått 26 år sedan min första ryggoperation. Det inlägget blir det som får mina skygglappar att trilla ner helt och jag bestämmer mig äntligen för att sluta låtsas för mig själv att allt är bra och i stället söka hjälp. Nu klarar jag knappt att promenera en kilometer utan att det känns som att jag ska gå av.
På måndagen tar jag en vårdkontakt via en försäkring jag valt att teckna via jobbet, som mitt företag erbjuder alla sina anställda, och nån timme senare har jag en tid bokad hos en fysioterapeut redan på onsdagen. Jag går dit, lättad bara av att vara på väg men också lite rädd för vad som komma skall.
Vi pratar, det kläms, tittas och testas, jag visar lite övningar jag försökt med på egen hand och får bekräftat att jag delvis tänkt rätt men inte riktigt haft tålamod att göra tillräckligt mycket, med tillräcklig kontinuitet och under tillräckligt lång tid. Jag har dessutom stressat och tappat tålamodet och då har det blivit ett steg fram och typ arton tillbaka.
Det är inget större fel på mig. Kroppen har stressat fast sig av all smärta så jag är stel här och där samt är troligen lite inflammerad och svullen i vävnad nära kotpelaren, vilket är det som ger nervsmärtorna ner i vänsterbenet. De övningar jag har fått kände jag direkt att de liksom lossade upp en massa i kroppen och smärtan är redan borta, även om jag känner att det är långt tillbaka till normalt rörelsemönster ens för att vara jag. Men jag kan nästan räta ut benen nu när jag står upprätt, utan att behöva luta mig onödigt mycket framåt, vilket inte funkat på länge (jag kompenserar genom att stå med böjda ben i stället) och jag har som sagt inte ont alls. Övningarna som ska stärka upp har också gett snabbt resultat. I början kunde jag knappt göra 10 repetitioner utan en brännande känsla i muskeln, nu klarar jag lätt 15-20 beroende på dagsform.
Så. Nu vet ni. Jag är inte en springande person nu och har inte varit det på länge. Men jag har gott hopp om att bli det igen! Löpning är min bästa medicin mot stress, dåligt humör och ja typ allt. Utan löpningen är jag inte mig själv.
