Kolla! Är den inte fin så säg? Jag tror banne mig att det är den snyggaste av alla She Rides-kollektioner faktiskt. Möjligen i konkurrens med retron, flamingon och den blommiga… okej, typ alla är vrålsnygga, men just nu trivs jag allra bäst i denna.
Du kan också köpa den och det bästa av allt är att den i princip packas och skickas samma dag. Beroende på var du bor i Sverige så har du den på 2-3 dagar. Hur underbart är inte det?! 🤩
Du hittar den här!
Jag kan inte direkt säga att jag var orolig eller nervös inför att bli förälder, mer än någon gång ibland, men en sak som ändå återkom i tankarna ett par gånger från att vi plussade på den där stickan och fram till Stina föddes var just precis det. Skulle jag någonsin få vara lite för mig själv?
Ända sedan jag var liten har jag haft ett stort behov av egentid. Inte för att jag visste då att det kallades så. Om det nu ens gjorde det på 80- och 90-talet, det kanske är mer ett 2000-talsuttryck? Hur som helst, jag var hon som gillade skolan men som ändå låtsades vara sjuk ibland bara för att få vara hemma ifred. Jag var hon som gick ut i skogen nära hemma och satt på en sten, ibland i flera timmar, bara för att få vara själv. En gång så länge att mina föräldrar trodde att jag hade rymt hemifrån och engagerade hela byn i letandet. Det blev pinsamt. Jag var bara lite arg och behövde sortera tankarna.
Som vuxen har det där behovet följt mig och en av de saker jag gillar med min sambo är att han är lite likadan. Vi är olika i så mycket annat men i det här låter han mig vara som jag är. Jag har rest i jobbet massor och aldrig någonsin har han visat några tecken på irritation eller missnöje över den saken. Aldrig försökt ändra på mig eller att jag skulle byta jobb. Det är jag så in i bängen tacksam för. Fast såklart, hade han inte gillat läget hade det inte varit vi. Det här är såååå viktigt för mig. Egentiden.
Så skulle vi då bli föräldrar och jag tänkte i mitt stilla sinne, hur blir det nu? Kanske kommer jag att ändras och inte vilja eller behöva lika mycket? Med facit i hand vet jag att jag fortfarande behöver, men kanske inte riktigt lika mycket som förr? Mer och mer dock i takt med att Stina blir äldre. När hon var pytteliten ville jag bara vara med henne och L mest hela tiden men ganska snart var det skönt att lämna hemmet själv korta stunder. Jag minns när jag åkte själv till affären första gången sedan Stina kom, och att jag älskade det (trots att jag egentligen ogillar att handla). Fast bara en liten stund, sedan fick jag bråttom bråttom hem 🙊
Nu är Stina stortjej och jag har ju jobbat deltid också sedan 5 månader, så nu är vi vana att vara ifrån varandra. Men det blir mest för jobb eller nån ”social tillställning” (typ fika med nån) och inte superofta för annat, även om jag blir allt bättre på att ta mig den tiden. För rackarns vilken skillnad det gör på mitt humör! Som i morse, efter en timmes mystass i skogen, med en ljudbok i öronen, var jag som en ny mamma igen – piggare, gladare och såååå kär i lillpinglan! 😍
Äntligen! Jag vet egentligen inte varför jag inte tagit tag i det på riktigt, men nu j**larns blev det i varje fall av. Jag har cyklat stig. Och det var magiskt 🤩
Till vardags cyklar jag med Stina i kärran och då är en ju hänvisad till grusväg och asfalt, vare sig en vill eller inte. Suck. Jag har haft svårt att ta mig ut själv till skogs. Men idag gjorde jag som sagt slag i saken och unnade mig en och en halv timme stigmys. Att himlen öppnade sig med ett rejält regn- och åskoväder precis just då, det gjorde inget alls. Det blev lerigt och mera mtb på riktigt!
Nu vill jag mer, mer och mer! Barnvakta, någon? Jag och L vill ut och mumsa stig tillsammans också. Det var länge sedan.
Tidigare i veckan fick jag ett infall när jag såg på Facebook att Jämtlandsserien i MTB skulle dra igång här i helgen med en första deltävling i Tandsbyn. Jag har förvisso bara stigcyklat en endaste liten gång i år (!!!) och det var på She Rides-kickoffen här för två veckor sedan. Annars är det bara trampande med cykelkärra för min del, på grusväg och asfalt. Det bygger relativt starka ben men varken teknik, bålstabilitet eller det flås som behövs för att ta sig fram någorlunda komfortabelt och trygg i skogen, det får en inte på köpet. Nu skulle det finnas en motionsklass utan tidtagning, där en bara skulle åka halva sträckan, så jag tänkte att det skulle bli ett perfekt tillfälle för min del att faktiskt komma ut i skogen, för det har jag tydligen rackarns svårt med annars. L var på hugget också, inte för att köra själv men att fixa upp min tävlingshoj (som stått inne utan hjul hela vintern) och att hänga med Stina medan jag cyklade.
Men så kom det sig att vi var ute och cyklade tillsammans igår. L drog kärran halva vägen och precis innan vi skulle växla över så att jag skulle dra hem med lillpinglan och han skulle vidare till simhallen, då tar jag en avstickare genom skogen. Jag tänkte nog att det skulle vara 50 meter eller så, så jag kör iväg för allt vad tygen håller på en rosig stig som går uppför. Det visar sig dock att den snarare är runt 300 meter… Alla som tränat någon form av intervaller vet att det är en jäkla skillnad i planerad fart för en omgång på 50 meter mot 300 meter. Resultatet blev således att jag var helt slut när jag nådde toppen. Lite stukat självförtroende också för hur skulle jag orka köra hårt, om än inte lika hårt, i ett lopp när jag inte pallade 300 meter?! Jag bestämde mig där och då för att kasta in handduken. Jag kom inte till start. DNS. Did Not Start.
Såhär i efterhand fattar jag att det var dumt. En träningstävling är ju precis vad jag behöver för att komma igång. Om det inte vore för att jag fick sovmorgon igår och L fick det idag, starten hade alltså redan gått när han vaknade och frågade mig när tävlingen var, redo att dra iväg, så hade han nog kunnat tala mig tillrätta.
Men nu blev det som det blev, och det blev en himla fin dag ändå.
Jag började med att konstatera att dagens bästa kopp kaffe inte längre är morgonkoppen, som jag alltid har tyckt förut. Nä, dagens bästa kopp är den när vi har bäddat ner Stina i vagnen och kört ut henne på dagens första sovstund. Helst ska L vara ute han också (som idag då han gick till garaget och fixade med hojarna) eller borta nånstans, så att jag får njuta i fred.
Lite senare, närmare bestämt efter lunch, tog jag med lillpinglan som faktiskt fyller hela 9 månader idag, på ett litet skogsäventyr igen. Hon var lika exalterad den här gången också, över att titta på alla hästar som vi har här i omgivningarna.
Och sedan, ännu lite senare, så var det dags för Stina att sova igen. Jag brukar ställa ut henne bara så att hon får somna själv i lugn och ro, medan jag byter om och fixar lite inne. Idag var jag klar efter ungefär en halvtimma och då stack jag ut och sprang med henne medan hon sov vidare. Som jag skrev häromdagen så springer jag nästan alltid i 30-45 minuter men idag var planen att fira 9-månadersdagen med just 9 kilometer, vilket skulle bli distansrekord för min del sedan hon föddes. Om jag kommer ihåg rätt har jag som längst innan idag sprungit 8-komma-nånting tidigare i vår.
Jag drog ut i ett riktigt lugnt tempo och var så pigg när jag var nära hemma och hade 8,5 på klockan att jag bestämde mig för att skarva på med en extra sväng så att det tillslut blev närmare 12 kilometer. Stina sov nästan hela tiden, utom de sista kilometrarna.
Har jag sagt att jag älskar den här vagnen? Den är med oss i vått och torrt, på promenader, cykelturer, efter skidor och när vi springer. Vad vore livet utan en multisportvagn liksom?
Och vilken dag sedan, det gjorde inte så mycket att det inte blev tävlingspremiär idag, även om jag grämer mig pytte pytte lite ändå.
I perioder älskar jag löpband. Jag kommer såväl i håg när jag tränade för marathon 2012-2013 och hur jag nötte löpband i stort sett varje vecka. Ibland långpass (vintertid då alltså) på upp emot 3 timmar helt utan problem med Vinterstudion som sällskap, och andra gånger snabba intervaller. Det är såklart bättre att springa ute om en vill bli bra på det, men det finns några fördelar med bandet och kanske främst gäller det hjälpen att hålla farten uppe. Har jag ställt in bandet för att springa ett visst upplägg så ska det mycket till innan jag hoppar av eller sänker farten. Utomhus gäller annat. Vips så har jag flimrat i väg i tanken och så går inte intervallen alls så snabbt som den borde. Utomhus måste jag liksom hela tiden jaga på benen för att de ska göra som jag vill, och för min del så räcker sällan fokus till så mina snabba pass blir oftast bättre kvalitet när jag kör dem på band. Men det där är förstås olika från person till person.
Sedan har jag haft perioder, på nåt år eller så, då jag knappt sprungit på löpband alls utan har lubbat ute nästan oavsett årstid och väderlek. Det är så olika vad jag är sugen på och som du som hänger här vet vid det här laget, jag tränar numera i stort sett bara sådant som känns lustfyllt för stunden. Det är klart att varje pass inte alltid är roligt, det är inte så jag menar, men det ska generellt kännas skoj och inte ångestladdat.
Hur som helst så är jag i en sådan där period nu, då jag längtar efter ett intervallpass på band. Jag är föräldraledig på halvtid och när jag har heldag på kontoret, vilket är en dag i veckan, så försöker jag sticka iväg till gymmet efteråt om jag hinner. Min kropp känns fortfarande inte helt van vid fart, jag kan få lite känningar i bäckenet, så jag har lagt intervallpassen på en rätt så försiktig nivå där jag inte ska ha ont varken under eller efter passen, vilket jag fick tidigare i våras då jag blåste på alls jag orkade. Jag har joggat i flera månader och byggt upp en tålighet efter graviditet och kejsarsnitt, men det är i ett mycket modest tempo så det är klart att kroppen inte är van fart även om konditionen skulle klara tuffare belastning.
Hittills har jag kört samma pass tre gånger i följd för att jag vill kunna jämföra känslan från gång till gång. Upplägget är 10 minuter uppjogg följt av 15 st 40/20-intervaller, vilket innebär löpning i hög fart i 40 sekunder och sedan hoppar jag av bandet och ståvilar 20 sekunder. Farten jag håller är ungefär 1,5-2 minuter snabbare per kilometer än jag håller när jag joggar utomhus. Efteråt joggar jag ner i 5 minuter. Det innebär alltså att passet i sin helhet bara tar 30 minuter.
Löpbandspassen varvar jag såklart fortfarande med barnvagnsjoggar utomhus ungefär en till två gånger i veckan. Skönt att kunna lätta lite på klädseln nu också och köra i shorts. Det blir oftast 30-45 minuter mystass på asfalt eller grusväg. Jag längtar inte alls ut nu men som vanligt är det ju skönt bara en tar sig över tröskeln. Så knasigt det där! Nä, nu är det bara löpbandssug för hela slanten så det gäller att rida på den vågen så länge den håller i sig.
Hur känner du för löpband? Aldrig i livet, ibland eller hurra älskar´t???
Du som följer mig på instagram och instastories såg säkert igår då Stina och jag var på en liten, härlig skogsutflykt och upptäcktsfärd här i närområdet?! Det var solsken, ljumma vindar, fågelkvitter och galopperande hästar. Bara 400 meter från oss finns en liten mysig skog och dit bar det av på premiärturen utomhus med Stinas nya bärstol, eller bärryggsäck som man också säger.
Stina var så fascinerad. ”Titta! Titta! Titta! ropade hon ivrigt från min rygg när hon spanade in alla islandshästarna som betade gröngräs alldeles bakom kyrkan på andra sidan vägen om vårt hus. När vi kom ner i skogen kände hon nyfiket på grenar och blad på träden och lyssnade på alla ljud som bara finns inne i skogen längs stigen. Efter en stund började hon göra sina avslappnade ljud som hon kan göra när hon ligger i vagnen och nästan håller på att somna, så då fick jag börja prata med henne igen och sjunga glada sånger så att hon inte skulle nicka till. Det blev en riktigt mysig premiär och jag ser fram emot många dagar med Stina på ryggen.
Men låt oss ta det hela från början. Jag har ju en dålig rygg och har svårt att orka bära lilla åttakilosklumpen framför kroppen ens korta sträckor nu. Ofta sätter jag upp henne på mina axlar i stället för att fördela vikten annorlunda, och då går det bra. Därför har jag länge suktat efter en bärstol och spanat runt och frågat om råd. Efter många om och men hade jag i det närmsta bestämt mig just för en Thule Sapling Elite, men inte kommit mig för att beställa den. Så kom det sig att Stina skulle döpas och mamma frågade vad vi önskade henne för present. Jag kom inte på något i stunden men sedan slog det mig att vi kunde önska denna och så hittade jag den dessutom till 30 % rabatt!
Tänk så glad jag blev när det stora paketet från momman, mostrarna, Bobbo och kusinerna visade sig innehålla just en sådan! Stina var också jättenöjd, så länge hon fick använda paketet som en lära-gå-vagn för det hade så lagom höjd.
Det var även rätt så skoj att öppna paketet. Prassligt papper i massor är kul.
…men sedan blev det sura miner! Stina, som snart blir 9 månader (vart tar tiden vägen???) är väldigt kort för sin ålder, bara 64 cm. Det blev väldigt tydligt. För trots att jag hade justerat stolen så att sitsen var på högsta läget så försvann hon liksom ner där och kunde inte riktigt nå upp och titta över kanten. Det var inte så populärt om vi säger så… 😬
Så vi fick helt e lekt göra på samma sätt som med vår hoppgunga, som hon också försvann i, nämligen ”kudda upp”. En tjock kudde under rumpan och sedan flyttade vi upp fotstöden till ett fäste som egentligen ska knäppas runt benen. Det blev inte riktigt rätt kanske men toppen ändå! Såhär såg det ut när vi testade den inne:
Så tillslut var det äntligen dags för utomhuspremiären, den som blev så lyckad ändå. Glad bäbis och glad mamma. Slutet gott, allting gott.
Tänk att det blev så ändå att jag fick fira morsdag, min egen morsdag alltså och inte bara min mors dag, om ni hajar skillnaden? För fira mamma har jag ju gjort hela livet, men i år fick jag också för första gången fira att jag är mamma. Mamma till den här lilla 8-kilosklumpen som rymmer så mycket bus, glädje och humör. Hon som är bestämd, modig och kärleksfull. Som är glad för det mesta men också riktigt arg ibland. Hon som blir 9 månader på söndag. Vart tar tiden vägen?
Ps. Det är alltså inte mina morsdagspresenter ni ser i bakgrunden på bilderna, som vi håller på att öppna, utan det är Stinas doppresenter. Fast det hade varit kul att få så många paket förstås, men helst inte med pekböcker och småbestick kanske?! 😂 Ds.
Vi hade ju dop för lillskruttan i lördags, äntligen. Det blev en superfin dag på alla sätt och vis, men på kvällen när allt var över var det som om proppen gick ur. Dagen hade gått så snabbt. Vi som slitit i en vecka med allt fika, inköp och andra förberedelser, trots att ingen av oss egentligen är särskilt road av sånt. Vi är inte sådana som håller tillställningar och bjudningar. Inte mådde vi särskilt bra heller, jag var helt utan matlust hela veckan. Syrran och hennes kille låg i magsjuka och vi hade träffats helgen innan, så kanske hade jag nåt jag också men klarade mig bättre?! Sömnen fungerade inte den heller så jag var så slut. Ingen träning såklart på många dagar, det gick inte, men dagliga barnvagnspromenader tog jag mig ut på ändå för att få luft och lite rörelse.
Så kom vi igenom dopet och dagen efter hade vi She Rides-kickoffen. Efter det kom min matlust – och livsglädje – tillbaka! Hela veckan har jag haft ett sådant skönt flow! Jag har älskat varje löpsteg och varje tramptag. Jag har varit motiverad och det har inte en enda gång känts tungt att byta om och sticka ut, trots att det varit både regn och rusk av och till. Hurra, vilken härlig känsla! Its good to be back on track 👊🏼
Nu är cykelsommaren 2019 officiellt invigd här i Jämtland! Precis som förra året bjöd vi ambassadörer i Östersund/Åre-gruppen in till kickoff hemma hos mig i Brunflo. Trots att vädret blev sämre än i fjol slog vi deltagarrekord, kul!
Hela 30 mtb-cyklister var vi som testade stigcykling här i Brunflo-skogarna igår kväll. Några var i lera för första gången medan andra var betydligt mer vana vid de utmaningar som stigar kan erbjuda. Erika och jag hade hand om gruppen och precis som förra året hade vi valt min favoritslinga, den som är blandad grusväg och skogsstig, åsså pyttelite asfalt i början och på slutet. Den mäter 5 kilometer och upplägget gick ut på att vi körde ett varv tillsammans hela gruppen i lugnt tempo och med stopp inför varje terrängskiftning för att kort gå igenom vad som väntade. Erika hade täten och jag låg längst bak för att se till att alla hängde med. Efter ett varv var det fri hopp och lek för dem som ville, slingan hade Erika åkt ut och märkt upp i förväg så att alla skulle kunna hitta. Den som kände sig nöjd efter ett varv fick kliva av och gå på fikat. Min sambo hade satt upp två depåtält och fixat med provisoriska bord och bänkar så att vi skulle kunna ta skydd för de regnskurar som kom av och till. Han hade också, tillsammans med Erikas Claes, Valter och vår Lill-Stina, ansvaret för korvgrillning. Vi bjöd även på kaffe, saft, kakor och bananer – det är viktigt att fylla på ordentligt med energi!
Lagom till fikat anslöt landsvägsgänget som under ledning av Helena, med assistans av Hasse, hade startat upp samtidigt som oss i Brunflo fast med utgångspunkt Badhusparken i Östersund. De var totalt 13 personer som kom via Marieby. Det var ett rätt så mäktigt ljud när de bromsade in utanför oss på asfalten och klickade ur skorna och klapprade mot oss i cykelskor.
Efter en stund började de bli lite småkalla men innan de trampade vidare tillbaka till stan på ”hitsidan” Brunfloviken samlade vi ihop oss och körde en kort info om She Rides community, cykelklubben/föreningen och sist men inte minst vad mer vi har planerat för Östersund/Åre-gruppen under första halvan av sommaren.
Det kändes riktigt bra i magen när vi skildes åt nästan tre timmar efter samling, och ännu bättre efter att massvis med positiv feedback började trilla in på Facebook under kvällen. Det är gött att bli påmind om att det vi gör är viktigt. Att vi visar att cykelsporten är för alla på var och ens egna villkor och att alla har rätt att kalla sig cyklist. Oavsett kön, ålder, ekonomi, födelseort, civilstatus, hudfärg osv.
Helena beskrev det så bra i sin blogg:
Jag hoppas precis som förra året att sådana här event ska locka till att våga cykla med andra. Vara den där lilla puffen över en tröskel att våga söka upp cykelklubbarna i stan och hänga med ut.
Nu tar vi sikte på nästa event som blir teknikträning på mtb, tisdagen den 28 maj. Mer info och anmälan hittar du som vanligt i vår facebookgrupp. (Det kostar inget att vara med).
Tack alla ni som kom och gjorde kvällen till en succé! ✨
Alltså förlåt men det är så mycket strul med min blogg just nu. Jag vet att den ligger nere flera gånger per dag och igår kväll när jag bara skulle titta in och säga hej en snabbis så gick det inte att komma in.
Vi hade ju dop för lillskruttan igår och jag ville bjuda er på en bild! Så mysigt allt blev och vi är så glada för alla som ville komma och fira henne med oss. Ceremonin i kyrkan blev precis så avslappnad och familjär som vi hade önskat oss, mycket för att den lilla solstrålen verkligen bjöd på sig själv och vinkade till publiken och gjorde lustiga miner. En mysig präst gjorde sitt till också förstås. Här får ni en liten smygtitt på hur det såg ut i kyrkan i varje fall.
