”Sover du när Stina sover?”

Jag fick lite frågor på instastories om hur det funkar med sömnen för mig och om jag sover när Stina sover, så jag tänkte att jag sammanfattar mina tankar och erfarenheter på ämnet sömn här i bloggen (faktiskt medan Stina sover bredvid mig i soffan).

Det enkla svaret på frågan i rubriken är: nej, när Stina sover på dagtid sover inte jag. Tvärtom så är det min bästa egentid som jag njuter av. När Stina är vaken gör vi sånt hon gillar, när hon sover gör jag sånt jag gillar. Enkelt.

Som exempel så gillar jag att vara ute och röra på mig. Oftast går jag ut och går eller springer med Stina i barnvagn när hon ska sova sin förmiddagslur. När hon sover inne sitter eller står jag mycket vid datorn och bloggar eller jobbar.

Anledningen till att jag inte sover då är, förutom att jag som sagt vill använda tiden till annat, att jag helt enkelt inte är bra på att sova på dagtid. Har aldrig varit. Inte ens under graviditeten när jag var förlamande trött ibland. Att sova dag fuckar upp min nattsömn big time. Jag får svårt att somna på kvällen, sover ytligt, vaknar av minsta lilla ljud, har svårt att somna om, blir liggande vaken i timtals – och är då naturligtvis dödstrött dagen efter. Det blir som en ond cirkel. DÄRFÖR sover jag inte på dagtid när Stina sover.

Är jag då konstant trött nu, för visst är jag uppe på nätterna? Nej och ja. Såhär är det att Stina äter runt 03:00 och sedan vid 06:00. Båda gångerna liggammar jag. Jag lyfter alltså över henne från vaggan till vår säng, men jag försöker att hålla henne i halvdvala så jag byter inte blöja (om hon inte har bajsat) och jag håller dämpad belysning. Jag har alltid gillat att kliva upp på morgonen, men nu löser jag sömnbehovet genom att ligga kvar även efter klockan 6 då jag förr steg upp. Vanligen somnar både Stina och jag om. Det gör att jag oftast får närmare 8 timmars sömn per natt, även om den blir upphackad. Jag har inga problem att somna på kvällen sedan och känner mig tillräckligt pigg de flesta dagar. Självklart har vi nätter som funkar sämre och då är jag tröttare än normalt på dagarna, men det brukar ordna till sig efter några dygn.

Än så länge. Peppar peppar ta i trä, och allt det där ni vet… jag fattar att det kan ändras. Just nu är jag bara grymt tacksam.

Träna med kiddos: Snabbt cirkelpass för en småbarnsförälder!

Hemma hos oss är färgskalan rätt nedtonad om vi säger så, förutom i vårt hemmagym. Där har vi bland mycket annat en stor och färgglad matta, kettlebells och foamrollers i orange, grönt och blått samt diverse glada gummiband. Nu när Stina har hunnit bli 2,5 månad gammal så tycker hon att det är riktigt roligt att ligga här inne och titta på alla färger, former och strukturer, vilket är perfekt! På 10-15 minuter hinner jag träna igenom kroppen och Stina är sysselsatt och nöjd med att titta på.

Snabbt cirkelpass för en småbarnsförälder:

Gör övningarna i följd (exempelvis 10 repetitioner av varje) och vila bara om/när du behöver. Kör så många varv du hinner innan bäbisen har tröttnat, eller tills du inte orkar mer. Bäbisen kan somna…

  • Marklyft med t.ex. kettlebells eller hantlar
  • Bicepscurl
  • Knäböj (med eller utan vikter)
  • Axelpress
  • Utfall
  • Hantelrodd
  • Tåhävningar

Om allt som blev och det som inte gjorde det

Det har hunnit bli mitten på november och vi befinner oss där i rummet mellan höst och vinter. Det är som om årstiderna står och stampar och allt är tyst och stilla. Mina sociala kanaler påminner mig om att vi de senaste åren haft vinter vid den här tidpunkten och att jag har stått på längdskidor. Just nu känns det långt, långt borta och jag är fortfarande nöjd över att vintern väntar en stund till.

I början på september skrev jag i vanlig ordning årets höstlista. Tanken var att publicera den 1 september, men den morgonen åkte vi in på förlossningen så listan fick ligga till sig lite. Den var svår att skriva i år. Jag stod inför en stor förändring men en ny liten familjemedlem och visste inte hur mycket (eller lite) jag skulle kunna bestämma över. Nu när två och en halv månad har gått kan jag konstatera att det blivit nästan på pricken så som jag önskade. Om det beror på att det faktiskt går att styra även små bäbisar, eller om Stina bara råkar gilla att ha det som mig låter jag vara osagt, men det är sällan jag känner mig begränsad – tvärtom! Jag är otroligt tacksam över att vi har betald föräldraledighet i Sverige och att jag har förmånen att få vara hemma med min dotter den här första tiden. Det är verkligen lyxliv för mig och jag försöker ta tillvara på de här dagarna.

Kommer ni ihåg att jag tänkte mig att jag skulle gå massor av barnvagnspromenader i min färgglada Haglöfsjacka som står emot både höstvindar och höstregn?! Trots att den är rätt rymlig så gick den inte att stänga första veckan efter förlossningen då magen fortfarande såg JÄTTEGRAVID ut, men sedan ordnade det upp sig och den hängde med många mil. Nu är det lite svalare ute de flesta dagar så jag har hängt in den i garderoben, men ibland får den komma fram fortfarande och hänga med ut.

Promenader ja, jag hade tagit det för självklart att det skulle bli många sådana och fick nästan en chock när Stina inte riktigt verkade gilla dem i början. Det ordnade tack och lov upp sig efter att vi hade tränat ett tag. Jag skrev om det i inlägget ”Hur har ni fått Stina att gilla barnvagnen?”

Sedan kunde jag äntligen börja cykla igen och fick tummen ur och bestämde mig för vilken hoj jag skulle köpa. När jag väl valt modell tog jag hjälp av mina instaföljare för att välja färg. Det blev en Specialized Stumpjumper ST Comp Carbon 29´, i färgen satin oak som kanske bäst kan beskrivas som en matt lite grönbrun nyans. Jag känner mig väldigt nöjd över den hittills, även om jag inte har hunnit testa den mer än ett par gånger. Om det är något jag skulle vilja göra mer än vad som riktigt funkar just nu så är det att cykla. Vi saknar en grej till min cykel för att kunna koppla på vagnen på den så att jag kan cykla dagtid med Stina (den är dock beställd så det är nog inte alltför långt bort). Kvällstid skulle jag absolut kunna dra ut när L kommit hem från jobbet, men då lockar oftast soffan, en varm dusch eller att bara få vara en liten stund och ligga och lyssna på när Stina och han ”pratar”. Därför har det mest blivit några turer på helgerna.

Där i början på september tänkte jag mig att vi skulle kunna göra en del resor med Stina under hösten. Det har vi också gjort och hittills har det gått kanonbra. Först ut var vår årliga höstweekend i Åre och sedan drog vi till Sundsvall en helg och bodde på hotell. Snart ska Stina och jag till Stockholm med She Rides och i december väntar Sundsvall ännu en gång. Någon utlandsvistelse verkar det dock inte bli den här hösten utan det tar vi nog till våren istället.

Jag kommer ihåg att jag längtade så mycket efter löpning att det nästan gjorde ont. Det är länge sedan jag sprang för att prestera. Numera är löpning för mig ett sätt att koppla av, rensa huvudet och bara få må gott. Jag springer sällan med hög puls och mjölksyra utan det jag älskar med löpning är att få mystassa och bara vara i min egen värld för en stund.

Nu är jag äntligen där. Jag är igång och är ute och njuter i löparskor ett par gånger i veckan. Det finns nästan inget bättre och jag förstår varför jag saknade och längtade så mycket. Det är som om jag uppskattar löpningen mer och mer för varje år. Nu har jag väldens bästa träningskompis i Stina också.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle lyssna på massor av poddar i höst. Jag laddade ner några nya för att fylla på i min lista, men vet ni vad det har inte alls blivit av. Jag följer såklart slaviskt Cykelpodd med Elna och Helena, men i övrigt har jag mest lyssnat på ljudbok, om ens det. Men många koppar kaffe har det blivit utomhus och då nästan alltid med något i öronen.

Det känns gött att snart kunna summera min bästa höst någonsin. Sedan är allt inte alltid guld och gröna skogar och det försöker jag också vara öppen med. Som när jag skrev om att jag kommit på varför jag inte kände mig klar med hösten och om min totala meltdown på farsdag.

Hur har din höst varit? Blev den som du hade tänkt dig?

Mekkväll med She Rides och Velo Rapide nu på torsdag!

Hörrni, jag har alldeles glömt att berätta att vi kör en mekkväll igen nu på torsdag hos Velo Rapide i Östersund. Sist kom över 40 personer och vi fick därför fokusera på teori. Den här gången erbjuder vi ett begränsat antal platser och kan därmed ge utrymme för mycket praktik. Vi kommer att få öva, öva och öva!

Det innebär att det kommer att gå åt en del material som Velo förser oss med så därför kommer det att kosta 100-150kr per person (ordinarie pris 500-600kr). Betalar gör vi där. Vi kommer att gå igenom däckbyte, laga punktering, slang/slanglöst, laga kedja, tips och trix m.m.

Vill ni vara med så anmäler ni er till min ambassadörskollega Erika på mailadressen erihol78@gmail.com. Skynda fynda, vi har fått två avbokningar så just nu finns det platser kvar!

När kan man börja springa igen efter graviditet och förlossning?

Jag la ut den här bilden på mitt instagramkonto i förra veckan och fick en del frågor både i kommentarsfältet och på DM´s så jag tänkte att jag tar och sammanställer mina tankar om det här i ett blogginlägg helt enkelt.

Nu ska vi komma ihåg att jag inte är någon specialist på området utan jag svarar utifrån egen erfarenhet, men jag tänker också att även om jag hade varit expert så finns det nog inte något exakt facit. Alla kvinnor är olika och alla graviditeter och förlossningar är också olika. Det gör att mitt svar på frågan också blir den klassiska ”det beror på”. Jag tänker ändå att jag kan dela med mig av hur det var för mig och vad jag tror kan vara värt att ta med sig från min situation. Med det menar jag vilka råd/tips jag själv tar med mig från den här gången till en eventuell nästa gång.

När kan man börja springa igen efter graviditet och förlossning?

Jag testade att småjogga ett par steg väldigt snabbt efter förlossningen (4-5 dagar efteråt) bara för att känna hur det kändes och för att jag skulle kunna jämföra känsla vecka för vecka. Jag förlöstes med kejsarsnitt ska sägas så ”muffen” var oförstörd, men bäckenbotten har ju ändå utsatts för stora påfrestningar under graviditeten så inuti var jag förmodligen ändå i rätt dåligt skick om vi säger så. Dessutom är ett kejsarsnitt en stor bukoperation och jämfört med en hyfsat normal vaginal förlossning sägs såvitt jag förstår återhämtningen vara betydligt längre efter ett snitt.

Hur som helst, jag provade att tassa (jogga) några steg varje vecka efter förlossningen och i början kändes det väldigt obehagligt. Magen var fortfarande stor och när den liksom kom i rörelse så upplevde jag en stor tyngd framåt och nedåt som var extremt oskön, både inuti kroppen och i själva såret. Allt eftersom veckorna gick och jag varit ute på dagliga promenader samt kört knipträning och övningar för att hitta grundaktivering i bålen så minskade obehaget vid dessa test-tassningar väldigt snabbt.

Efter ungefär 5-6 veckor vågade jag mig på att leka lite på promenaderna ett par-tre gånger i veckan. Jag tassade då lite försiktigt mellan lyktstolparna (vad blir det, ca 40 meter kanske?!) så att jag sammanlagt på en trettio minuters promenad fick till några minuter mycket lugn jogg. Tempot var inte snabbare på joggsträckan än på promenaden i övrigt. Det ska sägas att jag då inte upplevde något som helst obehag varken inuti magen eller i snittet längre, att jag kunde hålla grundaktivering i bålen och att jag inte hade något problem med urinläckage.

Utan att egentligen veta så tror jag att min återhämtning varit riktigt bra och att det nog är relativt få snittade förunnat att kunna komma igång så pass tidigt. Sedan vet jag också att de finns de som problemfritt har kunnat starta betydligt tidigare än jag. Som sagt, alla är olika! Jag har inte haft bråttom alls utan bara lyssnat på kroppen och noga känt efter, samt haft dialog med min barnmorska här på hälsocentralen såklart. För mig är det viktigaste att jag har hälsan, så hade det inte känts okej hade jag utan problem väntat längre även fast jag hade längtat väldigt mycket efter löpningen under så lång tid.

Utifrån mina erfarenheter under den här graviditeten och efter snittet så tänker jag själv ta med mig några saker som jag tror att har bidragit till att jag återhämtat mig så snabbt och därför kunnat börja springa lite försiktigt relativt tidigt. Först och främst är det att vara fysiskt aktiv i princip dagligen under hela graviditeten. Jag gick min sista promenad på en fredag och på lördag morgon åkte vi in till förlossningen. Promenaden var förvisso både kort och långsam eftersom jag hade rätt ont av både foglossning och svullna fötter, men ändå. Jag styrketränade också lätt hemma ett par gånger i veckan samt gjorde ”löparprehab” såsom exempelvis tåhävningar och höftlyft. Det var ingen riktigt träning men som vanligt körde jag efter mottot ”allt är bättre än inget”, och det kanske viktigaste av allt var att jag ändå höll i rutinen med motion. Det underlättar för att fortsätta på samma spår direkt när man kommer hem från BB.

Jag var igång försiktigt nästan direkt efter kejsarsnittet. Jag fick det rådet på BB eftersom rörelse minskar risken för blodproppar samt påskyndar läkningen av såret. Min första barnvagnspromenad gick i snigeltempo och jag var ute i ca 10 minuter, men det var ändå härligt trots att ena benet inte riktigt hängde med, något jag har förstått är en inte helt ovanlig biverkning efter bedövning och snitt. Vi kom hem rätt sent på kvällen från BB så promenaden tog jag dagen efter hemkomst. Efter det har jag promenerat minst en gång per dag i princip varje dag fram till nu.

Jag började med knipövningar också direkt på BB, vilket jag fick direktiv om av barnmorskorna där. De säger att man ska knipa minst tre gånger per dag, och då tio stycken knip per gång. För min del blir det vissa dagar fler än tre omgångar och andra dagar glömmer jag av mig helt, men skulle man slå ut det så ligger jag nog nånstans i närheten av den rekommenderade dosen i varje fall. Viktigt att göra rätt här och att knipet liksom lyfter underlivet inåt och uppåt. Det är tydligen vanligt att man gör tvärtom och trycker underlivet nedåt. Ta hjälp av din barnmorska så att det blir rätt om du är osäker, annars blir effekten lätt tvärtom, det vill säga det kan ta längre tid innan du kan börja springa igen. Det finns appar att köra med också, till exempel appen ”Mammamage” som man kan starta direkt med (till och med innan förlossningen om man vill) eller ”Tät” som jag har kört en del med.

Jag har också lagt mycket fokus på mina höfter. Under graviditeten så undvek jag enbensövningar mot slutet eftersom bäckenet var så ostabilt. Det gör att kroppen är dåligt förberedd på löpning som belastar kroppen hårt. Jag  började därför ”träna på att träna” fyra veckor efter förlossningen och hade då fokus på övningar som skulle förbereda min kropp på löpning. Det körde jag parallellt med att jag test-tassade och successivt vågade tassa fler omgångar per promenad och på så sätt försiktigt öka på tiden med jogg.

När jag sedan hade varit på efterkontroll hos min barnmorska och fått ok på att allt såg och kändes fint så sprang jag lite mer på riktigt. Fortfarande handlar det om väldigt långsam jogg men längre sträckor än bara 40 meter. Jag joggar två gånger per vecka och nu är jag uppe i totalt lite drygt 4 kilometer joggning med bara 1-2 korta gåpauser under passet.

Jag kommer även fortsättningsvis att ta det väldigt försiktigt. Som jag skrev tidigare så har jag inte det minsta bråttom. Jag skulle såklart gärna springa varje dag nu när jag har tid och möjlighet (hurra för Sverige och vårt system med betald föräldraledighet), men jag kommer som sagt inte hetsa eller skynda på även fast det känns hur bra som helst både under och efter passen. Planen är fortsatt två gånger i veckan men att jag successivt ökar på längden lite allteftersom. Övriga dagar tar jag promenader.

Sammanfattning nyckelfaktorer för snabb återhämtning:

  • Var om möjligt aktiv under hela graviditeten.
  • Kom ihåg löpar-prehab-övningar! Små övningar (tex fotstyrka) som kan tänkas oviktiga gör stor skillnad och du kan göra dem under hela graviditeten och i princip från dag ett efter förlossningen.
  • Kom i gång med promenader så snart du kan, och gå gå gå och gå. På så sätt förbereder du muskler, leder och ligament för den belastning som löpningen kommer att ge.
  • Testjogga ett par steg varje vecka så lär du dig att känna skillnaden i kroppen.
  • Lyssna på kroppen – ALLTID!

Farsdagsmisär

Från lördagens guldkant till en söndag som inte alls gick som jag tänkt.

Farsdag. Stinas pappas allra första farsdag. Min första farsdag utan pappa. En kombo som inte var helt lyckad.

Vi lyckades dock fira pappan i det här huset litegrann innan det började spåra ur. Jag var inte alls i form och efter ett tag var inte Stina det heller. Normalt sett brukar det gå bra att ta med henne på restaurang, men inte den här gången. Vi skulle fira farfar/svärfar men det slutade med att jag fick äta maten (saffranstorsk som var gudomligt god) stående vid ett barbord med en förtvivlad Stina i famnen. Sedan åkte hon och jag hem.

Ridå. Ingen bra söndag. Ingen bra farsdag. Vi tar nya tag nästa år. Nu kan det bara bli bättre.

En lördag med guldkant

Den här lördagen var något alldeles extra! Den här lite småtrötta småbarnsmorsan hängde med Erika, som också tagit med sig sambon Claes, till gymmet på Storsjöstrand. Vilken galet fin anläggning det är förresten! Jag tränar mest i Odenskog pågrund av närheten till kontoret, men nu kommer jag definitivt att välja den här också. Smidigt med så bra parkeringsmöjligheter alldeles utanför också trots närheten till city.

Erika hade satt ihop ett bra pass till oss med ett gäng övningar i superset. Jag tror att det tog 40-45 minuter att köra igenom med bra effektivitet. Jag kommer garanterat ha träningsvärk i morgon! Utfallsstegen tog direkt. Mot slutet av graviditeten rekommenderas att en undviker enbensövningar så det var rackarns länge sedan jag gjorde några… Jag tog en promenad när jag kom hem och nu känns det lite bättre.

Hur var din lördag, har du tränat något idag?

Just nu

God förmiddag bloggvänner! Det är fredag idag och full fart mot helgen förstås. Jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe och tänkte riva av en liten lista innan jag tar med Stina ut på en fredagspromenad.

Just nu:

  • är klockan 10:49.
  • tittar jag igenom bildbiblioteket i min mobil och tycker att Stina är urgullig på den här. Den är från i onsdags morse alldeles efter att hon tagit ett litet bad och låg invirad på sängen i ett stort badlakan.
  • tar Stina en liten tupplur på kökssoffan. Hon älskar att sova där och gör gärna det flera gånger om dagen.
  • sitter jag som sagt och dricker kaffe. Kopp nummer två för dagen. (Vi låg i sängen till klockan 9:15…)
  • skriver jag det här inlägget men alldeles innan det satt jag och filade på ett annat inlägg om att komma igång med löpning efter graviditet och förlossning. Jag fick lite frågor på det tidigare i veckan på instagram så jag tänkte ta upp tråden här på bloggen.
  • är det väldigt dimmigt ute. Jag ser knappt ut genom köksfönstret.
  • känner jag mig lite stel i vänster höft – borde lägga mig på en foamroller ASAP!
  • väntar jag på svar på ett sms som jag har skickat till Elin Borg.
  • inser jag att jag har lite jobb att ta tag i också innan jag stänger datorn och går ut.
  • funderar jag på om jag ska åka in till gymmet i eftermiddag.
  • svarar jag Emma Borg på snapchat.
  • hör jag att Stina börjar vakna till.
  • måste jag sluta skriva.
  • önskar jag dig en fortsatt fin fredag och en trevlig helg!

Winter is coming, depp eller pepp?

Hur står det egentligen till med träningsmotivationen såhär en vecka in i november? Jag tycker mig ana två läger i mina sociala kanaler, gänget som känner sig lite deppiga och som saknar långa distanspass på landsvägshojen i korta BIB:ar och strålande sol, och så gänget som har haft en längre träningsvila i oktober och som nu knappt kan vänta på att få ”gå in i grottan” och köra trainerpass och tung styrketräning. Sedan finns såklart allt däremellan också förstås och det är möjligen där de flesta av oss ligger nånstans ändå?!

Du kanske kommer i håg att jag har gjort några gemensamma inlägg tillsammans med bloggkollegorna (och mina stora cykliga förebilder och inspirationskällor) Elna och Helena? 5 cykliga favvoprylar, 10 grejer jag älskar med MTB och 3 cykliga sommarminnen. Idag är det dags för oss att gå ihop igen och temat den här gången är vinter!

Kan vinterdepp omvandlas till vinterpepp?

Det är frågan många ställer sig på hösten när mörkret tar över alltmer och kylan smyger sig på. Plötsligt har det gått en, två eller kanske tre dagar sedan en satt på cykeln eller snörade på sig löparskorna senast och för varje dag som går känns det alltmer avlägset och olustigt att ta tag i det igen. De där härliga sommarcyklingarna känns avlägsna och vinterträningen kan en starta ”i morgon”, ”nästa vecka” eller kanske till och med den 1 januari. Det behöver inte vara fel med det förstås men om du känner att du hamnat där utan att du egentligen vill, och behöver en knuff i rätt riktning, då tycker jag att du ska läsa vidare.

Stanna upp och känn efter!

Fundera en stund på varför vinterträningen bara känns deppig. Det finns ingen universallösning som funkar för alla för att komma ur en deppig period. Som så mycket annat kan det bero på en mängd faktorer och du behöver lyssna inåt för att förstå vem du är, vad just du behöver och varför du hamnat i den deppiga känslan. Först därefter kan du leta verktyg för att vända depp till pepp. Här kommer några exempel:

  • Du saknar mål och mening med din träning. Alla behöver inte ha ett mål, men om du är en resultatinriktat person så kan avsaknaden av målsättningar göra att du känner dig en aning vilse och att träningen därför känns meningslös eller onödig. Om du känner igen dig så anmäl dig till ett lopp som känns spännande och lägg en träningsplan pronto.
  • Du har satt ett mål men målsättningen är lite väl tuff för din nuvarande livssituation. Därför känns det bara ångestladdat att göra de där passen som står i ditt träningsprogram. Visst, det finns många som gör en svensk klassiker, ironman eller Vätternrundan sub X-nånting, så därför borde du också kunna (tänker du). Absolut, klart att du kan, men vi vet att livet spelar in också. Har du ett nytt krävande jobb, en sjuk förälder, tre barn som behöver skjutsas till olika aktiviteter och en partner som jobbar på annan ort, ja då kanske just 2019 inte är året du ska prestera idrottsligt dessutom. Eller så kanske du ska det men då kanske du behöver fundera på om du kan släppa pressen på något annat håll. Ingen människa klarar allt, även om det kan verka så i sociala medier ibland.
  • Du har satt ett mål men målsättningen är för lågt satt. Troligen är du en person som behöver kniven på strupen för att leverera. Med ett för lågt mål, ett som du skulle kunna fixa bara du tränar dedikerat ett par veckor, ja då är det inte konstigt att du hela tiden skjuter fram träningspassen. Här gäller att snäppa upp målen en aning så att du känner att det är hög tid att ta tag i det om du ens ska ha en sportslig chans att fixa dem. Du blir troligen inte särskilt nedslagen om du skulle misslyckas så sikta mot stjärnorna så ska du se att du når trädtopparna!
  • Du har satt ett mål men är egentligen en person som bara blir stressad av sådant. Fundera på för vem du satte det där målet egentligen. Var det för att ”alla andra gör sådant”, för att du blev utmanad av partner/kollega/kompis eller för att du själv ville? Våga släppa prestigen och dra dig ur eller revidera målet om det är vad som känns bäst i magen. På så sätt tror jag att träningsglädjen kommer tillbaka snabbare än du kan ana.
  • Du har bara drabbats av den berömda latmasken. Hur mycket en än letar finns det inga ursäkter som egentligen håller i längden. Jobbpressen är på en nivå som är precis lagom för en själv, familjen stöttar och vet att en tränande person mår bättre i sig själv och är roligare att umgås med, och ingen närstående är sjuk eller behöver extra stöd – känner du igen dig? I så fall hjälper nog inget annat än att bita ihop över- och underkäken och bara tvinga sig själv. I det här läget brukar det vända redan efter ett par träningspass. Följ nån kaxig jävel på instagram, typ Paolo Roberto eller Jonas Colting, så ska du se att det ordnar upp sig. (OBS! Tyvärr brukar de som absolut inte behöver bita ihop käkarna och tvinga sig själv lite ändå vara de som gör detta, så tillbaka till det jag skrev längre upp – STANNA UPP OCH KÄNN EFTER på riktigt).

Var på skalan befinner jag mig?

Som du kanske anat så är jag superpeppig på att träna i vinter även om jag inte är särskilt pepp just på själva årstiden. Varför det känns så i år skrev jag om för ett tag sedan i det här ganska personliga inlägget. Jag har inte tränat på riktigt på ungefär ett år och plötsligt känns det rätt kul med hög puls och blodsmak i munnen, något som jag annars inte är särskilt förtjust i. Jag är en rätt lat person som sällan taggar till på träning utan behöver tävla för att vilja ta i och ha det jobbigt.

Nu är jag i ett läge där hög puls och blodsmak kommer för typ ingenting, konditionen är verkligen i botten, men just det är väldens bästa motivator. Utvecklingen går spikrakt uppåt och det känns bättre och bättre för varje gång jag sitter på cykeln eller tar ut löparvagnen på en försiktig ”mystass”. Att vara föräldraledig som jag är nu, Stina har hunnit bli 2 månader, ger gott om utrymme för daglig motion så jag njuter allt jag kan och tänker försöka ta vara på de möjligheter som den här vintern ger rent träningsmässigt. Jag är såååååå pepp!

Jag hoppas att du har fått med dig någonting från det här inlägget som gör att du känner dig lite mera pepp! Du kanske har andra tips som du vill dela med dig av? Lämna gärna en kommentar vettja, då blir jag glad. Mera på vintertemat finns på Elna och Helenas bloggar, så surfa in där och läs pronto för det tänker jag göra!

Ps. Du har väl inte missat att dessa två powerbrudar har en podd tillsammans? Den heter Cykelpodd med Elna och Helena och finns där poddar finns, som det så fint brukar heta. Småland möter Norrland i ett gott snack om att leva cykel. Podden har en facebooksida och är nu även på instagram så in och följ för mera cykligt vettja. Ds.

Vi drog till Sundsvall

Barhäng intill APA

I fredags packade vi in ryggsäck, vagn och oss själva i bilen och styrde kosan mot Sundsvall. Vi har en 17-18 mil ungefär dit till vår cykelhandlare Ola på Bigbike, och det var alltså till honom vi skulle för att hämta ut min nya, väldigt efterlängtade hoj. För att det inte skulle bli alldeles för mycket bilåkning i ett svep för Lill-Stina så passade vi dessutom på att nyttja mina bonuspoäng på Scandic. Jag hade en frinatt som skulle förfalla nu vid årsskiftet så det passade bra att plocka ut den.

På fredagskvällen när hojen så att säga var bärgad och inpackad i bilen besökte vi vårt ”favorithak” i stan, restaurang APA, som gör de godaste hamburgarna jag vet. Jag åt en ost- och baconburgare med picklad rödlök som nästan smälte i munnen, och till det sötpotatispommes med tryffelmayo och en cola zero. Love it! Stina sov en bra stund och sedan fick jag amma innan hon glatt låg bredvid mig på soffan och snicksnackade i sin nya onepiece i storlek 62 – herrejösses vad hon växer! Nu är hon inte längre det där lilla knytet som kom till oss för två månader sedan utan en pigg och alert bäbis som just upptäckt sina händer och vill känna på allt som kommer i hennes väg och gärna stoppa in i munnen också.

Stina tycker oftast att nya miljöer är spännande, särskilt om det finns lite kul belysning, så hon brukar nästan vara mer nöjd när vi äter ute än hon är när vi ska äta middag hemma. Efter ett tag tog dock tålamodet slut den här gången men då hade vi sedan länge ätit klart och jag var inne på kaffet. L tog hand om blöjbytet och sedan var vi på rull…

…mot hotellet. Det blev Scandic Nord den här gången, som ligger strax utanför stan längs E4:an norrut. Vi var inte de enda Östersundarna som checkat in där kan jag säga. Jag hade bokat ett vanligt dubbelrum och till Stina hade vi den här gången med oss liggdelen från vagnen, så att jag kunde ha henne sovandes bredvid min sida av sängen. (Förra gången vi bodde på hotell hade vi med hennes babynest och så fick hon sova i det mellan oss i hotellsängen). Vi sov hursomhelst gott allihopa och njöt sedan av en långfrukost innan vi åkte till Birsta och IKEA för att köpa lite grejor till Stinas blivande rum.

Stina höll humöret uppe nästan hela lördagen också. Först på eftermiddagen när vi nästan var hemma tog det stopp. Då blev det krokodiltårar i bilen må ni tro.

Lördagen avslutades med gudstjänst i Bergs kyrka. Under allhelgonahelgen läses alla namn upp och ljus tänds för de som dött sedan förra året, så vi var där för pappa och då blev det krokodiltårar på mig också för en stund. Det var stämningsfullt och vackert.